Sommaren är ett state of mind

Ibland tänker
jag att kanske
är det så att
man faktiskt
minns dom
tråkiga stunderna
trots allt
dom som i
ögonblicket
får en att
känna
är det här allt?
Algots gnäll
som skär in i hjärnan
småtjafset
när alla är
hungriga
paniken när
dagen regnar
bort
på något sätt
minns jag alltid
dom
längtar efter
dom, har dom
i mig när
dagarna går
så vansinnigt
fort
minns du?
när vi bara
var inne en hel
dag
åkte iväg
köpte kött i
köttbutiken, ost
i ostbutiken
trots att det
tar tre gånger
så lång
tid
minns du i
somras?

när vi bara
sov och sov
hur härligt
det var? när
det bara var
vi tre och
ingenting mer
hade aldrig
klarat hösten
utan den
det långsamma
tempot, det som
är så
föraktat och
underbart
som man slösat
tid som
tonåring, om man
tänker efter
eller hur?
herregud, om
jag vetat hur
jag vältrade i
svårfångad
lyx då
har jag något
att lära av
mitt tonårsjag
så är det kanske
det, våga
slösa tid eller
kanske inte
riktigt men ni
vet när man
hade så mycket
tid över att
man tittade
på tv när man
sågs för man
umgicks så
himla mycket
ändå
nu ska det
kläs upp,
drickas vin och
vara jävlar
i det kvalitativt
hur mår du? Vad
gör du?
två gånger per
år om man
har tur, om man
hinner svara på
varandras sms
tills dess
det är inte
lätt att bromsa
och när man
gör det
är kroppen
så van vid
ett maraton
att den undrar
vad tusan
håller du på
med?

jag pressar och
hetsar hem
Anton från
jobbet, fyller
bilen mitt
i rusningstid
vill dit, vill
dit, ville
hit till huset
men glömmer
att jag typ
alltid blir
som ett punkterat
hjul väl
här, vem är
jag när vinden
inte blåser?
lördagen regnar
bort, tv:n står på
non-stop
ketchup i hela
soffan för vi
äter där
jag sover middag
med Algot
plockar in lite
blommor
äter pannkakor
till frukost
köper ost &
kött i varsin
butik, småtjafsar
Algot som klättrar
på väggarna
funderar på
att baka en kaka
men går mest
och duschar i
ren tristess

men jag vet
att jag behöver
det här, tittar
man noga
så är sommaren
fortfarande
där, gör sig

påmind
igen

du vet den
gången
vi bara sov
och sov

inte så
pjåkigt ändå

Sommarens konfetti

 

Ibland tänker jag
att det är dagarna
innan och
efter
stora högtider som
är allra bäst
älskar förberedelserna
innan, varvar ner
i lunket efter

som här, dagen
innan midsommar
när vi upptäcker
området omkring
oss, som vi
nu får ta
del av

plockar blåklink,
bränner oss på
nässlor
kör förbi min
favoritloppis
va fint det känns
att ha en sån
vi köper potatis
på ett ställe, sparris
på ett annat
det tredje
luktar
nybakade bullar
vi köper fyra
why not
vi är vrålhungriga,
äter ivrigt i bilen
och
pärlsockret skvätter

som sommarens
konfetti

 

Midsommarafton

I förrgår var det midsommarafton. Det känns helt absurt att det var precis, det känns som det gått minst en vecka sen dess. Livet händer verkligen när det är fullt av barn. Dom slukar oss hela – får oss att leva samtidig som man känner sig döende om man känner efter för mycket. Så bäst att låta bli. Men innehållsrikt, det blir det.

Algot hade varit uppe halva natten. Han och jag somnade när det började bli ljust igen, vid halv fyra på morgonen. För andra natten på bara tre dagar skrek han sig hes i en öroninflammation. Stackars liten som får så ont. På onsdag ska vi kolla hans hörsel, och sen får vi se om vi kan hjälpa honom på något sätt. Hoppas <3

Jag var så in i bomben trött eftersom jag tog natten den här gången. Två nätter innan, innan vi fattade att det var hans öron igen var både jag och Anton uppe. Och eftersom vi skulle ha gäster var det bäst att någon fick sova. Nätterna är verkligen så påfrestande för alla. Tjafset, desperationen, tröttheten – det sliter hårt.

Men man gör så gott man kan och försöker göra det bästa av det. Så det gjorde vi.
Vi dukade med blommorna vi plockat dagen innan. Ibland är det så idylliskt här att jag knappt förstår det. Så längesen sen sist. Det var när vi dansade små grodorna på ängen bakom mitt barndomshem. Sen var det femton år av stan, tonårsfester och mardrömsligg. För mycket öl och midnattsdans. När man gick hem hand i hand med kompisar som  torkade ens tårar som rullade besviket ner för kinderna. Så fint och knäppt att vi nu firar i Algots barndomshem. Livet.

Ett tappert och optimistiskt gäng – ”det är bara lite smådroppar”.

Vi grillade korv till lunch. Har aldrig ätit så mycket korv som sen vi och våra kompisar fick barn. Det funkar liksom alltid. Så lite motstånd som möjligt är en bra devis att gå efter när man sovit pyttelite och har tre barn under fem springandes runt benen. Eller alltid, när jag tänker efter.

Det fanns ändå lite lek i denna kropp efter några mackor med smör och sylt och en alvedon.

Bytte kläder typ tre tusen gånger pga varvat poolbad och ösregn. Här med favoritleksaken våra kompisars kid kom fäktandes med. Också den grej det bråkades absolut mest om. Så vi tog den till sist ifrån dom och gav dom en dockvagn istället.

Lagom till att sillens skulle ätas och myset mysas så började det ösregna såklart. Non-stop. Och precis innan jag hivade i mig första sillburken höll jag på att bryta ihop. Algot som vägrade släppa taget, gnället som skar som glas in i hjärnan, sömnbristen och den ilande hungern. Då va jag nära att sätta mig ner och börja böla. Förbannade midsommar och tänkte åt helvete med allting. 

När det började läcka igenom regn i parasollen fick vi inse oss besegrade. Så vi gjorde en kraftansträngning och städade upp lite i ladan. La ut trasmattorna jag och Anton köpt på loppis dagen innan (tack och lov) och hoppas på att ladusvalorna inte skulle bli bajsnödiga de närmsta timmarna. Då hade vi fått det rakt på mackan eftersom vi såg deras bo precis ovanför oss när allt var klart.

Någonstans här, i skenet av Ipaden o stearinljusen,  blev allt trevligt igen.

Faktiskt ganska otroligt mysigt. Tur att hjärnan är dum på det sättet, eller smart beroende på hur man ser det. Glömmer allt det jobbiga åt en och memorera det bra.

Till nästa midsommar, skålade och vrålade vi glatt!

Vi hann äta förrätt och huvudrätt innan det slutade regna. Då tog vi chansen att verkligen trötta ut de små liven så nattningen skulle bli enkel. Och Algot var lite mer sig själv, sprang hysteriskt glatt mellan sina favoritguys.

Mot kvällskvisten började det ljusna till rejält. Vi var mätta, glada och Algot hade äntligen gått och lagt sig. Lättanden. Kändes som jag väntat på det hela dagen. Tråkigt när det blir så, man så blir det verkligen ibland.

Tänk att klockan var närmre halv tio här! Och att vi vann, så jäkla överlägset by the way.

Kanske var det för att vi hade en hemlig liten maskot som stod i hejade i fönstret. Skrattar bäst som skrattar sist. Gulligheten, deras största överlevnadsmekanism. Det gick inte att inte le som ett fån när den lilla handen vinkade glatt. Han fick sju vuxna på fall.

Vid elva åt vi efterrätt. En maräng som blivit alldeles seg av det fuktiga vädret, glass och hemmagjord saft. En timme senare gick jag och la mig i sorlet av tjoande vänner på bottenvåningen <3

1 2 3 7