Snirkliga vägar, att stå upp för what you dream about och att leva livet tillsammans

Som om
livet inte vore
nog i sig, kan det
inte hjälpas
att man tänker
till lite
extra
såhär när
ett år är påväg
att ta slut
och ett annat
precis ska
börja, inte
sant?
var är, vad
som är, det som
är, hur jag är
det som varit, det
som blir, blir jag

vill jag?

2017, ett
bitterljuvt år
ändå
jag är
någon helt
annanstans
än vad jag var
i början av
året
och när jag
blickar mot
horisonten
känner jag
sån oerhörd
lättnad, exalterad
över att
jag tog mig
tillbaka, framåt
vidare
jag blev mer
en stark känsla
av att vara
påväg, ryggraden
stärkt, inte
längre lika
bräcklig

samtidigt

så tog något
annat stryk
när vi var klara
med vårt
på varsitt håll
och skulle
gå in igen
så hade
plötsligt
vägen som
alltid varit spikrak
blivit

snirklig

tittar upp för
första gången
på länge och
inser att man

gått vilse

inte helt lätt
att skildra här
inte minst
för jag lever
mitt liv
med andra
beating hearts
som är lika
viktiga som
mitt eget
har svärföräldrar,
mor och syskon
som läser
samtidigt så
har den här
platsen
alltid byggts och
präglats av

en stark
närvaro

försvinner den
ärligheten, så försvinner
jag från den
här adressen
dessutom
så måste jag
till slut erkänna
för mig själv
stå upp för

att

jag har alltid
varit en skrivande
person, långt
innan blogg och
annat digitalt
som den gången
jag skrev om
han som dumpade
mig med ett sms
i den lokala
dagstidningen
och blev
är du hon som
skrev om anders
i tidningen
med alla Helsingborgs
gymnasieskolor
jag har aldrig
kunnat vara
tyst, för då

försvinner jag

även om jag
blir dömd ibland
längs vägen
så är den
hårdaste domen
ändå den
mot sig
själv, visst?

så,

om förra året
präglades av
shit jag är snart
30 hände något
i år, vaknade
en dag
och tänkte
herregud, jag 
är bara 30
är det såhär
det ska va?
när livet
springs åt en
som om på ett
rullband istället
för att själv
sätta en fot
framför den
andra av
aktiva val
och fri
vilja

tänker ibland att
det hade varit
så lätt
att köpa ett hus,
skaffa ett barn
till, bil
ja ni vet
lägga en filt
över den
brinnande
känslan av
att vilja något
annat, vända
blicken ner
i marken
va nu som
alla andra, samtidigt
som man
med tårar i
ögonen tänker
varför kan
alla andra
och inte
jag

för

jag kan känna
mig totalt
överväldigad
över hur svårt
det är att
kombinera
allt, kunna ge
näring till
allt i livet, i livet
tillsammans
med andra
och inte minst

– med sig själv

jag antar
att det är nu
man drar i
nödbromsen
det är nu
det gäller
att vara vaksam
vaken
lyssna inåt
våga erkänna
att jag vill
svänga av
istället för att
fortsätta
monotomt på
samma väg
även om jag inte
vet var
den bär

men vad jag
äntligen vet
i slutet av
det här året
som jag håller
krampaktigt
tag i

är att jag vill
leva ett liv
där

mina små,
knäppa, vilda
historier

får plats

 

.

 

 

 

10 comments

  1. har egentligen lust att komma med nåt inspirational quote typ ”hang in there” *insert cute-looking kitty poster* men det hjälper ju sällan. Tycker att du håller en bra nivå på personligt bloggande men med integritet. Tror många kan känna igen sig, och framförallt kanske det är nyttigt ibland att få ur sig nåt, få se det lite från utsidan så att säga, kanske blir lättare att förhålla sig till det då? Sen vill jag bara säga att försök att inte vara stressad över åldern, man har lov att ändra sig och testa på helt nya vilda saker även efter att man fyllt 30. tro mig! 😀

    1. No need, bara din kommentar hjälper mycket. Så tack, jag blir alltid alltid glad. Jag hoppas också någon kan känna igen sig, det vore extra fint och ge en extra dimension till skrivandet, som alltid. Men ibland, som nu räcker det med att bara få det ur sig. Låta det lämna kroppen, precis som du skriver. Och ang åldern så försöker jag verkligen tänka utanför den, och det är väl någonstans min poäng. Att jag ska bestämma och inte några borden eller hitta-på-riktlinjer. Tack för du delar med dig. Bara det gör allt mindre tungt, tycker jag. Kram!

  2. Så galet vilken igenkänning det är i detta med att vilja så helt skilda men samtidigt lika viktiga saker. Att vilja ha paketet: familj, hus, osv men å andra sidan köra hundra procent på sig själv. Kollisionen hos mig skedde när jag insåg min egen självständighet i Dublin, men hoppas att både jag och min kille ska kunna utvecklas ihop och själva samtidigt. All pepp och kärlek in i det nya året <3

    1. Exakt så, du formulera det så bra. När man inser och mår bra i sin egen självständighet är det lätt att man längtar efter mer. Och ofta är förhållande lite mer konventionella än vad man tror och stelbenta (i alla fall för mig och Anton). Och det är väldigt jobbigt att inse det. Men desto finare om man lyckas prata om det, förstå och gå vidare tillsammans. Men viktigt att må bra i det och faktiskt kräva rätten till sin självständighet. Det ska jag jobba ännu mer på i 2018. Stor kram till dig vännen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *