Sida vid sida

Jag skriker lite
när bilen
stannar, glädjetjut
vitsippor
överallt
solen breder ut
sig
kronbladen
öppnar sig,
gör sig redo
jag plockar
en bukett
drar in våren
djupt ner i
lungorna
tankar, fyller upp
hjärtat dunkar
ah, livstecken
vår

ett par
timmar går

Stockholm

grillröken sprider
sig över
gräsmattan
stryker längs med
Algot och
Anton som sitter
på huk
radion står
på, tre – fyra
kanske fler
vem vet
som inte får
en till
sommar

solen värmer
mitt ansikte
jag hör bara
nyvakna
fåglar
konstrasten känns
absurd
jag sväljer och
halsen
känns trång
Algot tjuter
av förtjusning
har precis lärt
sig sparka
på en boll
Anton
applåderar

livet har aldrig
varit så
fint
som det är
nu, jag skrattar
ropar
bravo, Algot
känner mig skyldig
och lättad
vi mår bra

jag lägger ifrån
mig telefonen
kollar ibland, stockholm
som fylls av
hjärtan, poliser som
får blommor
personer som får
åka hem
någon som blivit
opererad i
benet
tacksam över att folk
hjälpte henne
när hon var säker
på att ingen
skulle se
henne

jag lägger inte
ut någon bild
skriver inget
går bara ut,
målar våra
utemöbler, fantiserar
hur bordet
fylls av kaffefläckar,
disk, trädgårdsblommor
som
Algot plockat
när det blivit
sommar
penslen går fram
och tillbaka
men
blicken försvinner
tankarna rör
sig, tänk dom som
inte får
komma hem
tillbaka igen

hur förklarar
man det?

vilken konstig helg
det varit

med livets
ytterligheter

sida vid sida

8 comments

    1. Verkligen, går ju inte att säga något annat. Men fint och se hur många av oss andas i takt just nu, trots allt.

  1. Geni med ord, är vad du är. Det är bra att fortsätta leva tycker jag, en kan göra det med respekt. Det bevisas ju hela tiden att ‘livet är kort’ och att en ska ‘passa på’ och då borde en inte ha dåligt samvete för att en rullar vidare (även om jag får det med).

    1. En kan verkligen göra det med respekt, det har du helt rätt i. Och att fortsätta leva, inte minst i omständigheter som dessa, är bara respektfullt och the only way I know how. Tycker alltid det är svårt att skriva om händelser, sorger och rädslor som inte bara är mina. Just för att jag är så mån om att det ska vara respektfullt. Men vissa saker kan inte gå obemärkta förbi helt enkelt. Så därför värmde din kommentar lite extra idag. Tack!! Och KRAM <3

  2. Vad fint du skriver om det som hänt, Christin! Jag förstår overklighetskänslan. I fredags efter jobbet hade jag en aw inbokad med ett par vänner. Det kändes så konstigt att gå dit, som om inget hänt när allt hade hänt, men samtidigt resonerar jag som du. Nu måste vi fortsätta leva!

    1. Tack wilda <3 känns nästan längesen nu. Konstigt det där. Med tiden alltså. För att inte tala om livet. Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *