Påväg hem

Jag sitter på tåget hem från Varberg. Tjugofyra timmar tur och retur. Kanske idiotiskt men det slår mig ändå hur enkelt det kan vara ibland. Eller rättarsagt, det behöver inte alltid vara så omständigt det här med miljöombyte. Det som, för mig, är så otroligt viktigt. Att få se och känna något annat.

Jag känner mig sliten men inspirerad, allt samtidigt. En ganska passade förklaring på mitt tillstånd just nu. Jag längtar alltid efter att saker ska hända, ibland så mycket att jag missar att det faktiskt händer. Även om jag förstår varför jag är trött och svullen ibland när jag ser mig själv utifrån.

Helikopterperspektiv.

Två stora delar av mitt liv rör på sig i stora sjok. Det nya och stora hjärteprojektet med Lina som har kommit ur ren lust och passion (med brist på ett bättre, mindre lökigt ord). Men är så otroligt nervös och fylls stundvis av grov prestationsångest. Har jag storhetsvansinne? Samtidigt som det verkligen känns som jag hittat min plats i detta. Det tog mig så lång tid och så mycket heartace och huvudvärk. Så det gör mig glad att jag hittat hit. Och att det ger mer än det tar. Vilket är den uppdelningen vi alla eftersträvar hela tiden, tänker jag.

Samtidigt som vi kämpar på lite hemma. Eller mycket. Jag var inte beredd på att vi skulle bli så överväldigande av vuxenlivet. Barn, jobb, hus, familjer, vänner, oss själva. Att vi skulle vara så självupptagna. Jag trodde vi skulle få Algot och så skulle allt falla på plats. Barn, jobb, hus, familj. Att allt skulle bli självklart. Att vi skulle veta i exakt vilken ordning vi skulle göra saker och ting. Lägg oss ner och låta livet skölja över oss. Bara följa med. Men vi fick Algot innan vi var färdigutbildade och visste vart vi ville. Vi kunde bara gissa. Och ingen av oss var nog beredda på att vi skulle bli så hängivna jobb och våra karriärer  (med brist på ett bättre, mindre lökigt ord). Vi ändrade oss helt enkelt. Och nu är utmaningen hur vi följs åt i det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *