Miami

När vi var i Sydney och gick på den där arkitektur-turen så frågade guiden oss vilka destinationer vi hade på vår resa. När vi kom fram till Miami, rynkade han lite på pannan och gav ifrån sig ett ”hm, interesting!”. Vi tänkte inte överdrivet mycket mer på det… tills vi kom till Miami vill säga. Jag skulle vilja påstå att Miami är nästan precis som det skilldras i populärkultren. Tuttar, rumpor, guldtänder och house. Herregud, så mycket nakna kroppar, dunka dunka, shyssta fälgar och annat coolt. Ni fattar säkert. Jag och Anton känner oss som töntarna i klassen, som går hem i tid för att göra klart matematikläxan. Haha. Men här är varmt och göttigt, vilket är skönt. 

Miami beach är fin och vattnet är varmt. Vi kan bada hela halvtimmor ihop utan att Anton blir en smurf. Det är alltid kul. 

Miamis ”ArtDeco” gata ligger precis vid havet.
Vi göttar oss ganska mycket på hotellrummet, för det är tyst och skönt där.  Haha. Det är vår sista vecka nu, så vi sunkar ner oss totalt. Vilket man får lov att göra. Tänk att vi bara har en vecka kvar! Jag kan inte alls förhålla mig till det. Tre månader har snart gått, hörrni. Det är en av de sakerna som skall bli skönt med att komma hem; smälta allt som har hänt. Reflektera över vad det är vi egentligen har hållt på med de senaste tre månaderna? Även om det såklart finns saker som jag redan nu vet att jag tar med mig hem, så är det alltid svårt att hitta distans och insikt i något man är mitt uppe i. Resan har varit så lång, färgstark och intensiv att jag knappt har hängt med själv. Vad har jag lärt mig? Vilka erfarenheter har jag skaffat mig? Vad kommer jag minnas mest och bäst? Är hemma likadant som innan? Saker behövs redas ut, för hjärtats och hjärnans skull. 

Vi är i Miami i ca två dagar till, sen åker vi till New York. Finally!

 

 

Varför funkar en Amerikansk stad?

Vi går omkring i städer med sprikraka gator, numrerade och döpta matematiskt korrekt. Det finns inga små pitoreska kvarter eller medeltida slingrande gator. Varför funkar det? Det är fullt med folk i kaffeerna, folk överallt.
Förra veckan gick vi på en vandring med en arkitekturhistoriker i san francisco. Vi, en amerikansk barnfamilj och en kille i cowboyhat. Det är alltid roligt att höra om en stad från människor som bor där. Vissa saker är lite konstiga och annorlunda från hemma, framförallt att de säljer air-rights, mer om det sen.
På varsin sida av gatan står den sista klassisistiska skyskrapan i stan (till vänster) och den första modernistiska (till höger). Mellan dem, trottoar, gata, trottoar, börskrasch och världskrig. Den ena klar precis innan börskraschen 1929 och den andra är den första stora byggnaden efter kriget, byggd 1959.

Det nya av de båda husen, modernistiskt av Skidmore, Owings & Merrill 1959. 
I san fran kan en fastighetsägare som inte bygger så högt som de får på tomten sälja sina obyggda våningar till grannen. Därför ser man ofta ett högt (och då menar jag HÖGT) hus bredvid ett lågt. Ibland blir det konstigt. Oftast. För övrigt är det vår arkitekthistorikers favorit till höger på bilden, Hobart Building av Willis Polk från 1914.

I vissa hus har de sålt sina air-rights och utnyttjat pengarna för att renovera och återställa gamla interiörer.
På vissa ställen är det bättre att spara det slitna än att byta ut det mot nytt. Här har en hissvärd stått i 30 år och visa t folk till en ledig hiss. Hans fot har slitit så mycket på marmorgolvet att det blivit en liten grop. Fint.

Varför är det så lite folk? Om man vill bygga stort i stan måste man planera offentliga platser i projektet. De kallar det POPOs, privately owned public open space. Byggnadsägarna har hand om de små områdena, men de vill egentligen inte ta hand om dem. Därför försöker de oftast gömma undan dem så mycket som möjligt. För att komma hit måste man gå igenom ett köpcentrum, upp för en omarkerad trappa, runt ett hörn och sen förstå att bänkarna är för allmänheten. 

Ibland blir de konstiga reglerna bra. Här har de rivit ner massa våningar, använt lufträttigheterna till huset bredvid och öppnat upp bottenvåningen som en POPO. Fint, men synd att de stänger av allt klockan fem på kvällen. 

Det här templet är byggt till en världsutställning, men används nu mest som en park.

Saint Marys of the Assumption av Pietro Belluschi och Luigi Nervi. Färdigt 1970.
Frank Lloyd Wright, V. C. Morris Gift Shop, från 1948.

Två klassiker som avslutning….

Vajrarna på Golden Gate är oväntat stora
 
 
Snart mer från Miami!

Skall vi dela?

Hej från mobilen. Och Miami! Alltid, denna extemt sköna känsla av att komma fram. Några av de längsta flygningarna på hela resan är här i usa och det börjar bli ganska segt nu. Jag sväller upp och får gaser i magen som en annan man av att sitta ner så länge, huden torkar och spricker och finnarna allierar sig. Men precis innan man börjar lipa och tänker ”nu skiter jag i detta”, så känner man Antons ömma hand och kärlekfulla ord: ”vill du ha halva min macka, Christin?”.  Rätt fint ändå att vi håller sams trots att det är sjukt lätt att gå varandra på nerverna. Fast igår åt vi en sån sjuk god efterrätt att det då lät: ”jag ångrar att jag delade den med dig”. Haha.
 
 
En vecka i Miami, tuff tuff!