PMS does shitty things with your brain

 
Vissa dagar vaknar man med en känsla av att man blivit brutalt misshandlad. Kroppen är öm, seg och svårkontrollerad och hjärnan är helt mosad. Det känns som någon har mobbat en hela natten, stått över en och vid varje utandning skrikit åt en hur dålig man är. Så man vaknar upp med en kropp som känns som om den gett upp och ett självförtoende som ligger någonstans nere vid fötterna utan täcke och fryser. Man försöker skaka av sig det, man reser sig upp, igonorerar blåmärkena och låtsas att man har ambition att göra något produktivt med dagen. Jag börjar med att gå på toa, så som jag alltid gör, men helt plötsligt är jag helt rödflammig i hela huvdet. Jag står med förstoringsspeglen i hösta hugg och har klämt varenda liten finne spegeln fått syn på. Jag har säkert varit inne på toan i 45 minuter och där står jag nu svettig, finnig och röd som en bebisstjärt och känner att det är bara sekunder från att jag börjar gråta. Jag har varit vaken mindre än en timme. Jag tar ett djupt andetag och sköljer huvudet i kallt vatten. Jag skärper mig och samlar ihop disk från soffbordet för att gå ut i köket och fylla diskmaskinen. Den är full. Diskmaskinen är full. Jag måste tömma den innan jag kan fylla den. Fan. Jag känner svetten i pannan, de öppna såren i ansiktet börjar svida lite av saltet och nu går det inte längre. Jag lägger mig ner på kökgolvet och hulkgråter. Jag skäms över mig själv och är glad att Anton inte är hemma, glad att han slipper se mig såhär, glad att han inte ser hur till och med diskmaskinen hatar mig. Så glad att jag hulkgråter lite till. 
 
Jag går och lägger mig, kroppen vann. 
 
Men. Så vaknar jag till ett sms som är som den där personen som ser att man står helt ensam på skolgården med blicken ner i asfalten för att ingen skall se hur man kämpar med ångesten och tårarna. Hon frågar om jag vill hitta på något ikväll för hon har precis börjat dagen med en gråtattak för att en telefonmänniska varit otrevlig, hon har också ångest för att hon skall klippa sig idag för hon kommer antagligen bli ful och missnöjd. Jag berättar om mina finnar. Och så sitter vi helt plötsligt på en virtuell bänk tillsammans och skrattsnyftar till morgonens ologiska misär. 
 
– Christin, idag är inte en dag man klämmer sina finnar, just say’n. 
– Jag vet, men pms does shitty things with your brain.
– Mm.
 
 
 

PMS does shitty things with your brain

 
Vissa dagar vaknar man med en känsla av att man blivit brutalt misshandlad. Kroppen är öm, seg och svårkontrollerad och hjärnan är helt mosad. Det känns som någon har mobbat en hela natten, stått över en och vid varje utandning skrikit åt en hur dålig man är. Så man vaknar upp med en kropp som känns som om den gett upp och ett självförtoende som ligger någonstans nere vid fötterna utan täcke och fryser. Man försöker skaka av sig det, man reser sig upp, igonorerar blåmärkena och låtsas att man har ambition att göra något produktivt med dagen. Jag börjar med att gå på toa, så som jag alltid gör, men helt plötsligt är jag helt rödflammig i hela huvdet. Jag står med förstoringsspeglen i hösta hugg och har klämt varenda liten finne spegeln fått syn på. Jag har säkert varit inne på toan i 45 minuter och där står jag nu svettig, finnig och röd som en bebisstjärt och känner att det är bara sekunder från att jag börjar gråta. Jag har varit vaken mindre än en timme. Jag tar ett djupt andetag och sköljer huvudet i kallt vatten. Jag skärper mig och samlar ihop disk från soffbordet för att gå ut i köket och fylla diskmaskinen. Den är full. Diskmaskinen är full. Jag måste tömma den innan jag kan fylla den. Fan. Jag känner svetten i pannan, de öppna såren i ansiktet börjar svida lite av saltet och nu går det inte längre. Jag lägger mig ner på kökgolvet och hulkgråter. Jag skäms över mig själv och är glad att Anton inte är hemma, glad att han slipper se mig såhär, glad att han inte ser hur till och med diskmaskinen hatar mig. Så glad att jag hulkgråter lite till. 
 
Jag går och lägger mig, kroppen vann. 
 
Men. Så vaknar jag till ett sms som är som den där personen som ser att man står helt ensam på skolgården med blicken ner i asfalten för att ingen skall se hur man kämpar med ångesten och tårarna. Hon frågar om jag vill hitta på något ikväll för hon har precis börjat dagen med en gråtattak för att en telefonmänniska varit otrevlig, hon har också ångest för att hon skall klippa sig idag för hon kommer antagligen bli ful och missnöjd. Jag berättar om mina finnar. Och så sitter vi helt plötsligt på en virtuell bänk tillsammans och skrattsnyftar till morgonens ologiska misär. 
 
– Christin, idag är inte en dag man klämmer sina finnar, just say’n. 
– Jag vet, men pms does shitty things with your brain.
– Mm.
 
 
 

Tuff smuff

På tisdag är det åtta månader tills jag och Anton blir man och fru. Jättelång tid kvar, säger jag till alla som frågar om jag eller vi är nervösa. Jag är cool, en cool tjej och för tuff för bröllop. Jag. Är. Tuff.
– äh, det är mer som en stor fest. 
Men så sitter jag här åtta månader och tre dagar innan där där festen med Anton bredvid mig och ett brunt paket i knäet. Hela förmiddagen har jag dragit olika slags siden mellan fingrarna, jämfört färgpaletter och hittat rätt orimligt lätt.  Jag sitter bredvid min blivande man, med min bröllopsklänning i knäet och hjärtat i halsgropen. Jag känner mig plötsligt väldigt ocool, jag är inte alls tuff just nu. Jag är en brud.