Okej, Måndag. Du är alltså här igen.

 
 
 
 
Jag kan säga det tills jag bli blå men tiden går hisnande fort, speciellt när kalendern är fullbokad. Jag tycker tiden har en tendens att gå mindre fort om man tar hand om sin tid och, låt oss säga, inte fullbokar varenda helg tills tidens ände. Jag försöker låta varannan helg vara o-uppbokad, men det går rätt ofta åt pipsvängen. Så nu när vi har tre helger på raken fullproppad med grejer, så känns det som om jag inte hinner bli pigg. Är det verkligen måndag? Igen? Redan? Jag är en iphone med 50% batteritid kvar men måste hålla till minst nästa vecka. Och när man måste dra ner bakgrundsljuset för att hålla längre, så är det svårare att njuta och prestera som man vill. Jag blir 50% Christin. 

(Med det sagt är jag ju ändå och trots allt glad att livet är kul och att energin går till roliga helg- och veckoaktiviteter och inte miserabla ting man inte kan påverka!) 

 
 
 

Knappa tre månader

 
Väldigt länge har mitt och Antons bröllop känts väldigt långt borta. Även fast vi bestämt datum sen länge har det känts som som en diffus men rolig dag i framtiden. Att planera ett bröllop kan säkert vara tidskrävande om man vill det, men sämst av allt (tycker jag) är framförhållningen. Folk skojar inte när de säger att man måste boka lokal ett år innan, fotograf minst ett halvår och gästerna skall meddelas fyra månader innan. Det kan liksom ta udden av det lite. Ingen orkar, kan eller vill gå runt och aktivt längta efter en dag som ligger ett år framåt. Hjärnan skulle kollapsa. Men helt plötsligt är det inom räckhåll. Våren var i Skåne idag och de varma vindarna påminde om att framtiden snart är här. Det är ok att räkna ner nu, visst? 

Here we go again

 
Alltså, jag börjar nästan tänka att det är tur att alla hjärtans dag finns, för shit pommes vad folk vaknar ur sina dvalor. ”Alla hjärtans dag är ett kommersiellt påhitt”, ja hej, var har du varit de senaste 25 åren? ”Jävla konsumtions-samhälle”, ”Kapitaliseterna kan dra åt helvete”, osv. Det kan dem göra varje dag tänker jag. Missförstå mig rätt, det är ju alltid bra med lite konstruktiv kritik, analys och kanske lite självransakan till och med, men alla kolumnister måste ju älska alla hjärtans dag, för lika många rosor som säljs, lika göttig arbetsdag verkar krönikörerna ha. Artiklarna skriver ju sig själv, dem till och med läser sig själva! En gång om året står man där med samma gamla moralkaka till sitt morgonkaffe. Gäsp Gäsp, din kaka är torr och trist och jag vill inte ha den. 
 
Men visst jag håller,trist eller inte, med: alla hjärtans dag är ett kommersiellt jippo men det gör att jag i alla fall kan tvinga Anton att baka en chokladsufflé till mig senare ikväll.