Some good, some bad

Idag är sista hela dagen i New York och det regnar. I vanliga fall skulle jag vara sur och tvär, bitter till och med. Men nej, det är Christin 2.0 som landar på onsdag. Haha skoja bara, jag är fortfarande bitternisse när det gäller vädret generellt men vi har haft så himla gigantiskt fina dagar i New York att jag (för tillfället) känner mig nöjd och harmonisk). 
Titta, Sverige! Det är såhär du skall se ut ungefär igår. 

Polisen valde ett ganska bra ställe att surfa och slappa på, tyckte vi. 
En förmiddag begav vi oss ner och under Canal Street. 
Vi ställde oss i kö 

för att se ground zero. Helt sjuk plats. Gå dit. 
Fint igen! 
Herregud som vi ätit i USA. Säkert ett helt smörpaket per dag. Just här är vi på Ed’s lobster bar på Lafayette street och äter korvbröd stekt i smör, fylld med en halv hummer. gå hit!
Clever girl (kunde inte sagt det bättre själv, hihih)
eftersom vi hade lite ärenden i området, gick vi in och igenom central park igen för det är så sjukt absurt fint. 
Hej hej, Jag var inte tillräckligt våglig för att släppa trädet, så gärna ville jag inte ha en fin bild. 
Men jag tvingade upp Anton
som agerade picture-perfect-sötast-ever. 
Vi gick till varenda träd som var rosa. 
tills det var dags att gå till midtown för att möta upp den mest självupptagna gruppen new yorkers jag någonsin beblandat mig med. Vi skulle gå på arkitektur och jag kan hälsa och säga att den inte alls var lika bra som de andra vi varit på. Det var längesen jag var med så sjukt självupptagna, wannebe-arkitekter. Hela gruppen var så sjukt odrägliga. Jag började akut sakna Lars och Gudmund (mina nästbästa arkitekter efter Anton såklart) och insåg att hemma är bäst. 
 

Han är en hipster och är kär i New York

Visserligen kan både min och Antons hipster-ness diskuteras men gud, new york. Jag har nästan aldrig sett det så vackert. Jag var så glad över att vara här igår att jag nästan kände mig lite hög. 
 
Vi kom precis i lagom tid för våren hade precis kommit till stan. Jag har varit i New York i precis varenda årstid, förutom våren dårå. Tills nu. Kanke bästa någonsin!

Så himla fint överallt, och precis som hemma, verkar alla bli lite gladare, lite lättare tillsammans med våren. Folk… njuter. 
Anton och jag åt frukost som var så god att vi bestämde att vi ville testa kvällsmenyn. Anton ringde och bokade bord till Måndag. 
Vissa träd vad sådär surrealistiskt vackra att man liksom inte kunde sluta stirra. 
Mmm.
Frukost. 
Eftersom downtown var så vackert, bestämde vi oss för att åka upp till Central Park. Ooo. 

 
 
Ni ser ju. 
PUSS!
 

Alltså. 
Det kunde liksom inte bli bättre. 

efter dethär. 
 

En liten dos av Miamis självförtroende

 
Jag vet inte om det är för att det är sista veckan nu, men jag och Anton har gått in i totalt semester-mode (tänkvärt att det tog hela 11 veckor!) Vi sover till kl 10 (minst!) äter exakt samma frukost (lunch?) varje dag, ligger på stranden ett par, tre timmar, går upp till rummet och hänger i våra tjocka vita frotéhanddukar, sen går vi ner och badar tillsammans i högvatten ett tag och så går vi och lägger oss ett par timmar efter middagen. Skönt. 
 
Innan vi kom till USA tänkte jag, trots fetma-epidemi, att folk skulle vara snygga och, som man säger, beach-ready. För att vara frank så trodde jag att de skulle vara smala. Som stickor.  Visserligen är stilen här i Miami sjukt ful och lite för bodylicious för mig men något som slagit mig är att alla storlekar verkas finnas på Miami Beach och alla verkar ha kul. Tjock, smal, mullig, bullig, celluliter, grå, vit, röd, prickig – alla får vara med och alla har minimalt med kläder på sig. Det kanske oj:ar och oroar sig tyst i huvudet men mig lurar dem vart fall. Här är det ingen som lägger en handduk över magen, ingen som sitter löjligt rak i ryggen för magen inte skall vika sig som ett pappersflygplan, nej i Miami svankar man tills man nästan knäcks på mitten och vill man inte ha ett foto av sig själv, oavsett storlek, ålandes vid vattenkanten så är man en knäppis. Eller svensk. Jag säger inte att skönhetsindustrin inte härjar här men vad jag vet är att veckan på Miamibeach har inte varit lika kroppsfixerad som andra stränder ibland kan vara.  Att ta lite av Miami med hem till Sverige skulle inte skada.