Om att kanske försöka få ett till barn någon dag

Ett tag
trodde jag
att jag inte
ville ha fler
barn
kände mig
totalt
förkrossad
av graviditeten
traumatiserad
av förlossningen
trots att allt
gick bra och
som någon
en gång uttryckte
det
”att min kropp
var gjord
för att föda barn”
så kändes det
som om jag var
i tusen bitar

kärleken till
mitt barn
överväldigande
till slut
såklart
men var var
jag?
tre år har
gått, tre år
då någon annan
jobbat, tagit
examen, rest
levt till hundra
procent
tre år av
att i ren panik
flaxa med armarna
känslan av
att drunkna, hålla
sig över
vattenytan
plågad över hur
jag skulle
säga till Anton
att jag inte ville
ha fler barn
bitter, bottenlös
ensamhet för att
ingen förstod
men jag tror det
finns fler av
mig, bara det att vi
sällan får prata om
allt och inte bara
utvalda delar
för hur förklarar
man, orkar stå
upp för att föda barn
inte är naturligt
eller kul för mig

jag har aldrig
ångrat Algot
alltså, aldrig
men Anton frågar
ängsligt
det har väl inte
bara varit dåligt?
såklart inte,
älskade du
jag har älskat
och älskar
intensivt
men graviditeten
tog något
ifrån mig
som om kropp
och själ
separerande
sprang ut i
vattnet tillsammans
hand i hand
men där strömmen
var för stark
och vi tappade
varandra
svävandes på
varsitt håll
någonstans ute
i rymden

tre år sen jag
fyllde lungorna
med luft
istället inbäddad
i en känsla
av skuld att
detta inte är det
bästa jag
gjort
graviditeten alltså
inte Algot
jag hoppas det
är lika självklart
för er
som det nu
äntligen
är för mig
att det finns en
skillnad
mellan dom två

för luften är friskare
än på länge
nu, jag kan ta djupa
andetag igen
ända ner
i magen
skrattar, sover
leker lejon
jag orkar träna, skratta
med kompisar, se och
hänge mig till
Anton, springa
en mil
istället för
att ägna min tid
till att plocka
upp mig själv

och mitt i det
väcks en liten
tanke om
ett barn igen
även om jag är
fullständigt
skräckslagen, för kroppen
hjärnan, orkar
verkligen mitt
hjärta?
och oron för
verkligheten där ute
kan inte tro
att det är 2017
och jag skriver
det här

men jag oroar mig
att det inte finns
plats för mig
hur ska jag orka
slås för min
plats på arbetsmarknaden
samtidigt som
min kropp jobbar på
övertid
i ett liv med en
person till som
också vill göra sitt
vi är som de flesta
par, där kvinnan
ofta får sitta
långt bak
det här är ingen
korsfästning av
Anton men det är
så himla lätt
hänt att
samhället även
sipprar in i
hemmet
jag kan hämta
ta honom på
morgonen
klart jag kan handla
jag jobbar på
kvällen istället
jo men kan flytta
min träning för oss,
det är lugnt
jag har förresten bokat
tvättid och köpt
nya förskolekläder till
Algot, inga problem
kommer ihåg
vem som fyller
år, föreslår
middagar med
vänner, uppmuntrar
skidresor med
killkompisarna
bokar en resa,
påminner två gånger
om vad mina
planer för kvällen
är och han glömmer
ändå, jag forsätter
gör gör gör
gör gör gör
helt tiden
hur mycket orkar
en människa
egentligen?

men

blundar jag
så ser jag det
någonstans där
borta, livet
med fler om vi
har tur såklart
kanske en bebis
till någon
dag

men jag sväljer
samtidigt hårt

livrädd för
att jag ska

pausas
igen

Ett färgglatt sommarhus, ett fotojobb och en megapuss

Ett färgglatt sommarhus

Jag gjorde några felköp i början, precis när sommarhuset var sprillans nytt. Det klassiska misstaget att jag började inreda efter den normativa idéen om hur ett sommarhus ska vara. Ni vet, William Morris tapeter, gamla köks prylar från Kockum och saker med en himla massa patina. Missförstå mig rätt. Det är jättefint och BRA hur flera aspekter men problemet var att det var inte jag. Det var som att jag gick runt i någon annans hem. Lätt hänt. Att fastna i tanken om vad man tror inredning eller sommarhus ska vara. Jag har många gånger försökt vara den där sobra typen. Men misslyckas varje gång. Som på gymnasiet, när jag försökte vara mer som den tysta, söta tjejen. Jag insåg det inte då. Men jag kände mig ofta fel och oduglig eftersom jag inte betedde mig som tjejer förväntas. Som när jag blev retad för mitt skratt. ”Alltså christin man hör dig hela vägen ut till skolgården”.

Just det. Hear me roar.

Ett färgglatt sommarhus

 Är det något som kan få mig att känna mig helt fel och ledsen så är det när jag försöker vara någon annan. Såklart. Känslan av att inte duga som man är, huh. Så jag sålde det jag köpt, bad miljön lite om ursäkt och började om. Insåg att jag gillar också loppis även om jag har lite dåligt tålamod för dom riktiga fynden och gärna målar om det. Men det är också ok.

Ett färgglatt sommarhus

Sålde en grön, romantisk matta och köpte denna slätvävda mattan i jute från Ikea. Ett slitstarkt och återvinningsbart material. Dessutom gillar jag att föra in lite levande naturmaterial i en annars färgstark inredning. Och så gillar jag den klumpiga känslan. Jag ville inte att huset skulle kännas för…omtåligt. Ville att man ska kunna gå kors och tvärs med tofflor och springa ut och in utan att känna att man förstör något. Bilarna hjälper ju till. Dom är överallt och ett stående inslag i inredning förtiden.

Ett färgglatt sommarhus

Plockade in hortensior från trädgården som står precis utanför dörren. Två olika plantor så det blir en väldigt fint färgskiftning!

Ett färgglatt sommarhus Ett färgglatt sommarhus

I sommarhuset har vi mycket öppen förvaring. Lite eftersom vi inte har något val när väggarna är sena som jag vet inte vad. Hemma tycker jag det blir för stökigt med öppen förvaring pga bor i en liten lägenhet. Men här funkar det bra. Fint med glasburkarna – även om det mest är för funktionens skull. Möss ni vet.

Ett färgglatt sommarhus

jo men ni ser ju hur fönstret lutar. True story.

Ett färgglatt sommarhus

Vår köksö som vi knopade ihop själva med en såg, lite hederlig råstyrka och en nypa finess.

Ett färgglatt sommarhus

Kylen börjar fyllas med teckningar. Hur fint? Och kylskåpsmagneterna jag gjorde förra året.

Ett färgglatt sommarhus

En helt nykläckt Algot!

Ett färgglatt sommarhus

Nu är vi tillbaka till stan, Algot går på antibiotika och är äntligen tillbaka på förskolan. Skrek ”wwwiiihhoooo” när vi skulle cykla. Och jag påbörja arbetsveckan och ta tag i ett fotoarbete till ett samarbete som lanseras snart! Så himla glad och stolt över detta. Det var ett av de bästa, mest seriösa samarbets-förslagen jag fått. Har sagt nej till mycket. Inte velat solka ner det jag byggt upp. Men det här var mitt i prick. Seriöst, research:at och personligt. JA!! Äntligen! Jag lägger ju ner väldigt mycket tid på bloggen. Sitter uppe sent på kvällarna och redigerar bilder och lägger min själ och hjärta i texterna. Jag älskar ju det här. Att få skriva, och fotografera. Få lov att vara kreativ. Tack bloggen för det och ni som läser. Jag kanske är dålig på att förmedla det ibland. Men ni betyder verkligen så mycket. Gör mitt liv mer innehållsrikt och fullt av nyanser.

Megapuss.

Måndag det fanskapet, könsroller och borrelia

Jag är lite orolig för den här veckan eftersom den började totalt kaosartat. Något citat om att ”you don’t need a new year to make a change, all you need is a monday” ekar i mitt huvud. Som at min hjärna lagrat det citatet just till idag. Det känns som jag behöver en miljon måndagar till. Det är grejen med barn. Dom äter upp tid. När man minst anar det. Det är faktiskt helt otroligt så mycket man hinner med trots att man aldrig hinner med någonting. Alltid back. Alltid minus. Alltid alltid alltid tjafset om vem saker som är viktigast. Jag tror inte jag och Anton är unika där. Det är vardagsmat. Kriget om vems tid som är värd mest. Och jag kan lova att jag är på krigsstigen efter en tid av att ha suttit längst bak i bussen. Genusglasögonen har aldrig varit starkare sen vi fick barn. Vi fick Algot och våra könsroller förstärktes med 10000%. Det är väldigt jobbigt att ta i tu med.

Men någonstans vid fyra tiden så hade allt lugnat sig och vi bestämde oss för att gå och fika. Vi var liksom tvungna att vända den här båten. Efter en hel dag av tjafs och ett besök på vårdcentralen behövde vi glittriga skor och en kanelbulle.

Eftersom Algot öga istället för att slutna svullna fick en djup röd ring runt omkring sig. Oron man känner för sitt barn. Det kör minst sagt i magen, vill jag lova. Men den har vi i alla fall lärt oss att lyssna på. När det känns fel så svär man i fem minuter över hur åt helvete ens veckoplanering blir och sen springer man allt vad man kan för sin unges skull. Instinkten. Bra grejer. För det visade sig att Algot har borrelia.