ruttet fint

Norge är otroligt. I år var andra året i rad som vi var där (denna gången med Antons familj!) och även om Norges natur verkligen är otroligt så är det speciellt att åka just till Stryn eftersom en av våra bästa personer har växt upp där. Det är så himla fint att få låna en väns barndomshem. Men det är dubbelt det där, det är det. För det dumma med att ha vänner från olika ställen är att det känns så himla ruttet när ställena tar tillbaka dem. Det är då jag absolut hatar förändring för att det känns som om det kväver allt som man tyckt om och hållt kärt. Med tiden och på bättre dagar tänker jag att allt och vi faktiskt finns kvar, fast lite här och där istället. Som mitt i den friska vinden bland bergen i Stryn och att det är hjärteskärnade fint.
 
Visserligen gick min superkamera sönder på de norska fjällen men som tur är har man ju sin telefon! Fast varje gång jag tog en bild muttrade jag ”jag saknar min kamera”, för jag tänkte att om jag bara hade haft den skulle jag kunna få in allt fint i den, sådär på riktigt. Man liksom skriker till när man går ut från bilen och glömmer omedelbart att man suttit i en bil i två dagar. Det är helt enormt fint! Det är också då man borde inse att berg inte låter sig fångas på bild, men det gör man inte utan fortsätter att jaga dem.
 
 
 

 
På tal om att skrika så skrek vi alla när vi hittade ett helt hav av kantareller. En hel ica-påse full för att vara mer exakt. 
 
Positivt med mobilkameran är att den nästan alltid är där. Och när allt, helt plötsligt, sammanfaller sådär lustigt perfekt så går det inte låta bli att fiska fram den. Jag satt och fnissade åt denna bilden hela vägen hem till Sverige. 
 
 
 
 
 
 Tack världens bästa Antonfamilj-mammalottas-födelsedag för en jättefin vecka! Puss!
 

Ha det!

Hemma från en smått fantastiskt vecka i Norge! Den har verkligen varit proppfylld av allt möjligt, för att inte tala om alla möjliga väderslag! Allt var spegelblankt (som en vattenspegel om man så vill) dagen vi kom och när vi åkte förbi den ena vyn efter den andra var jag till sist tvungen att be Anton dra i bromsen för att låta mig ta en bild. Det gäller liksom att ta sina chanser i bergen för man vet faktiskt inte om man får en sådan kritallklar dag igen. Men det fick vi! Fast före sol kommer regn, och därmed dränktes min kamera vår första dag på tur. Det fanns nämligen blåbär precis överallt och trots att regnet föll som ett vattenfall envisades jag med att plocka och glömde helt bort min kamera i min, vad som skulle visa sig, inte så vattentäta fjällräven. Så mina underbara, helt gratis blåbär blev en aning o-gratis. Det är livet ironi det. Så – Ha det, kära kamera.