Mot helgen

Idag åker jag och Anton till Stockholm över helgen! En helg på tu man hand, visst, men även för att träffa den som skall fotografera vårt bröllop. Jag spenderade nog två veckor med att scanna igenom internet för att hitta någon som någorlunda kunde identifiera sig med stilen jag och Anton är ute efter. Sen slog det mig, Emily Dahl & arsenik fotografi! Så himla dunderglad för att hon vill ta sig hela vägen till Skåne i Maj. Pricket över i:et denna helg vore om vi dessutom hittar något fint till Anton att ha på sig, och (hoppas hoppas) att kroppen låter en sova när man vill sova. 

Okej, Måndag. Du är alltså här igen.

 
 
 
 
Jag kan säga det tills jag bli blå men tiden går hisnande fort, speciellt när kalendern är fullbokad. Jag tycker tiden har en tendens att gå mindre fort om man tar hand om sin tid och, låt oss säga, inte fullbokar varenda helg tills tidens ände. Jag försöker låta varannan helg vara o-uppbokad, men det går rätt ofta åt pipsvängen. Så nu när vi har tre helger på raken fullproppad med grejer, så känns det som om jag inte hinner bli pigg. Är det verkligen måndag? Igen? Redan? Jag är en iphone med 50% batteritid kvar men måste hålla till minst nästa vecka. Och när man måste dra ner bakgrundsljuset för att hålla längre, så är det svårare att njuta och prestera som man vill. Jag blir 50% Christin. 

(Med det sagt är jag ju ändå och trots allt glad att livet är kul och att energin går till roliga helg- och veckoaktiviteter och inte miserabla ting man inte kan påverka!) 

 
 
 

Knappa tre månader

 
Väldigt länge har mitt och Antons bröllop känts väldigt långt borta. Även fast vi bestämt datum sen länge har det känts som som en diffus men rolig dag i framtiden. Att planera ett bröllop kan säkert vara tidskrävande om man vill det, men sämst av allt (tycker jag) är framförhållningen. Folk skojar inte när de säger att man måste boka lokal ett år innan, fotograf minst ett halvår och gästerna skall meddelas fyra månader innan. Det kan liksom ta udden av det lite. Ingen orkar, kan eller vill gå runt och aktivt längta efter en dag som ligger ett år framåt. Hjärnan skulle kollapsa. Men helt plötsligt är det inom räckhåll. Våren var i Skåne idag och de varma vindarna påminde om att framtiden snart är här. Det är ok att räkna ner nu, visst?