Fult blir fint

När jag blir ledsen, deppig, stressad etc etc så blir ofta allt annat färgat av det. Sikten är inte fri och jag är nästan blind. Jag badar i grumliga hjärnceller och spär gärna på med lite kloakvatten eller så för att göra allt riktigt vedervärdigt. Jag vägrar låta mig piggas upp. Men som Anton brukar poängtera så är det svårt att motverka fult med fult. Ett råd jag nuförtiden försöker ha i bakhuvudet när jag bekämpar mig själv. Så medan min fysik och mitt kök motarbetar mig tittar jag helt enkelt åt andra hållet. Hit exempelvis:

 
 
Ett ranukelhav från Köpenhamn, framtiden i grönt, orange och rosa, ett par snabba (och snygga, om ni frågar mig) dojjor och, well, en snygg vattensprayflaska.
 
 
 
Jo, man kan faktiskt detoxa sina hjärnceller på det här högst ytliga sättet. Jo. Jo, det kan man. 
 
 
Effektiv terapi. Rekomenderas av samtliga vetenskapliga discipliner. 
 
 
Även en Medinilla kan behöva piggas upp med en snygg dusch. Så är det bara. 
 
 
 
 
 
 
P.s Kunde inte låta bli att fnissa igenkännande till det här och det här
 
 
 
 
 
 
 
 
 

När jag blundar


 

När jag blundar ser jag vårt nya kök. Färdigt och precis som vi tänkt oss. Sommar och prunkande krukor i fönstret. Anton som håller vår bebis. Ett kaosfritt hem och London. Promenader vid havet och våra vänners nya hus. Svala ben, svajande klänningar och en tom mage. Bebis i vagnen och grillad korv. Hemmalagad mat och pannkakor till frukost. Fräknar på näsan och ett städat sovrum. Våra kompisar som gifter sig, vår första nervkittlande kväll utan bebis och Anton som dansar (han är trots allt ett glatt fyllo). Första fläcken på våra nyamålade köksluckor, följt av ett högljutt och långt nej. Bebis som kräks på mor- och farföräldrar och syskon och alla andra som vill hålla honom. Oups. Jag småspringer till tåget och saknar inte alls att ha en kokosnöt mellan benen. Gröna träd och nyklippt gräs, årets första dopp i havet. En soldränkt lägenhet och törstiga tomatplantor, snart kan de vara ute dygnet runt. Bebisgos och kompisar på besök som alla säger att han är väldigt lik mig fastän han uppenbart är en liten mini-Anton. Hus-semester i Danmark och en liten lättnad när vi packar upp väskorna vår lägenhet igen. För den är så jädra fin och värd allting. Mars känns längesen och jag minns inte riktigt allting. Äntligen. 

Tvära kast

 
 
Det har verkligen varit tvära kast denna helgen. Den började überbra med en fullsmockad lördag som i sin tur började i Köpenhamn med två favvisar. Men någonstans mellan det och allt det andra glömde jag äta ordentligt och hinkade i mig kaffe och bullar som om det inte fanns någon morgondag. Vilket det sen inte heller gjorde eftersom jag blev så in i bomben dundersjuk av magkatarr. Tydligen blir man inte av med gamla krämpor bara för att man har dragit på sig ett drös nya. Bebisen missförstod dessutom situtationen och istället för att bli trött av att hyddan man bor i kaskadkräks, så verkade han tro att det var en heldag på tivoli. Det var full rulle hela dagen och till sist var jag så öm i ena sidan av magen (där hans fötter är och sparkar) att min mage kändes som ett enda stort blåmärke. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men tack gode gud för att det är måndag och en ny dag.