Framåt småtimmarna

 
Alltså jag skrattade så mycket när jag satte ihop den här gif:en.
Det är från sista timmen på vår bröllopsfest. Vilket dunderminne. 
Jag skrattar för att jag älskar den.
Oss.
Vill alltid ha oss. 
Gärna på en Gif.
 

 

 
 

christin som i vill vara fin

 
Bilderna är tagna i juli månad, strax innan jag blev gravid. Jag minns det väl för det var senast jag kände mig… fin. Även om jag även då kände mig knölig pga anledningar som vi kan prata om sen, så kände jag mig trots allt fin. Snart har jag varit gravid i fyra månader, så jag har alltså känt mig mer eller mindre ful i fyra månader. En känsla som man inte helt enkelt stoltserar med när det är meningen att man skall lysa och stråla som en annan glowstick. 

Jag är uppenbarligen en sådan person som när jag blir gravid, så blir jag det ögonblickligen. Jag slutade använda min jeans ganska på direkten eftersom jag är duktig på att samla på mig vätska. Även om bebiskulan låg flera veckor fram i tiden, så kände jag mig omedelbart som ballong. Jag var vatten, gaser och bajskorvar. Tack och lov finns det en räddning för det sistnämnda – psylimfrön! Tips för både den gravida och ogravida. Dessutom för min hy krig mot sig själv just nu. Mm. Gravidacne. Trivialt, oviktigt och ytligt när man håller på att skapa en bebis, jag vet, men samtidigt kan det vara fullkomlingt förödande för en gravidhjärna. Speciellt när bebisen fortfarande känns abstrakt (vilket egentligen är ironiskt med tanke på ovanstående) och som om april är en evighet bort. 

Imorgon går jag in i vecka 16 och jag hör rykten om att det blir bättre runt hörnet. Många lovordar vecka 20. Sällan har jag hoppas så mycket på att ett rykte skall vara sant. 

Regn och åter Frankrike

Alltså, nu har det ös-ös regnat i flera dagar. Och jag har cyklat tvärs över stan varenda dag, varenda himla dag. Igår vad jag så blöt, att när jag stannade för att köpa med mig fika hem, så var personalen tvungen att MOPPA GOLVET efteråt. De första dagarna kunde jag (eventuellt) se charmen i höstrusket, men nu är orkar jag inte byta kläder mer. Så jag stannar hemma och minns Frankrike. 
 
 
 
 
 
I somras påväg hem från Bordeaux stannade vi för att äta lunch i en helt otroligt charmig sommarby. Jag inser att det vore lägligt att minnas namnet på den byn nu, men det är nackdelen med att resa med lokalare. Jag har då en liksom tendens att bara följa efter och sen inte minnas så mycket namn och andra detaljer. Men i alla fall. 
 
 

 
 
Färgglad, precis vid havet och full i blom – dessutom känd för sina ostron! 
 
Här har alla parisare som tycker Cannes och Nice är passé sina sommarhus. Vissa hus ligger idiot-nära havet. Bilden på mig med fötterna i vattnet och skorna i händerna är max tre meter från bilden på mitt resesällskap. Bilderna på husen har jag tagit när jag stod i vattnet. Havet slog alltså mot husfasden. Inte alltid så praktiskt kan jag tänka mig, men en dag som då kändes det helt sjukt drömmigt. 
 
 
 
Men det hela var extremt pinterest-drömmigt och jag njöt så mycket att det till och med räcker och blir över till en regnblaskig dag som denna.