Om att kanske försöka få ett till barn någon dag

Ett tag
trodde jag
att jag inte
ville ha fler
barn
kände mig
totalt
förkrossad
av graviditeten
traumatiserad
av förlossningen
trots att allt
gick bra och
som någon
en gång uttryckte
det
”att min kropp
var gjord
för att föda barn”
så kändes det
som om jag var
i tusen bitar

kärleken till
mitt barn
överväldigande
till slut
såklart
men var var
jag?
tre år har
gått, tre år
då någon annan
jobbat, tagit
examen, rest
levt till hundra
procent
tre år av
att i ren panik
flaxa med armarna
känslan av
att drunkna, hålla
sig över
vattenytan
plågad över hur
jag skulle
säga till Anton
att jag inte ville
ha fler barn
bitter, bottenlös
ensamhet för att
ingen förstod
men jag tror det
finns fler av
mig, bara det att vi
sällan får prata om
allt och inte bara
utvalda delar
för hur förklarar
man, orkar stå
upp för att föda barn
inte är naturligt
eller kul för mig

jag har aldrig
ångrat Algot
alltså, aldrig
men Anton frågar
ängsligt
det har väl inte
bara varit dåligt?
såklart inte,
älskade du
jag har älskat
och älskar
intensivt
men graviditeten
tog något
ifrån mig
som om kropp
och själ
separerande
sprang ut i
vattnet tillsammans
hand i hand
men där strömmen
var för stark
och vi tappade
varandra
svävandes på
varsitt håll
någonstans ute
i rymden

tre år sen jag
fyllde lungorna
med luft
istället inbäddad
i en känsla
av skuld att
detta inte är det
bästa jag
gjort
graviditeten alltså
inte Algot
jag hoppas det
är lika självklart
för er
som det nu
äntligen
är för mig
att det finns en
skillnad
mellan dom två

för luften är friskare
än på länge
nu, jag kan ta djupa
andetag igen
ända ner
i magen
skrattar, sover
leker lejon
jag orkar träna, skratta
med kompisar, se och
hänge mig till
Anton, springa
en mil
istället för
att ägna min tid
till att plocka
upp mig själv

och mitt i det
väcks en liten
tanke om
ett barn igen
även om jag är
fullständigt
skräckslagen, för kroppen
hjärnan, orkar
verkligen mitt
hjärta?
och oron för
verkligheten där ute
kan inte tro
att det är 2017
och jag skriver
det här

men jag oroar mig
att det inte finns
plats för mig
hur ska jag orka
slås för min
plats på arbetsmarknaden
samtidigt som
min kropp jobbar på
övertid
i ett liv med en
person till som
också vill göra sitt
vi är som de flesta
par, där kvinnan
ofta får sitta
långt bak
det här är ingen
korsfästning av
Anton men det är
så himla lätt
hänt att
samhället även
sipprar in i
hemmet
jag kan hämta
ta honom på
morgonen
klart jag kan handla
jag jobbar på
kvällen istället
jo men kan flytta
min träning för oss,
det är lugnt
jag har förresten bokat
tvättid och köpt
nya förskolekläder till
Algot, inga problem
kommer ihåg
vem som fyller
år, föreslår
middagar med
vänner, uppmuntrar
skidresor med
killkompisarna
bokar en resa,
påminner två gånger
om vad mina
planer för kvällen
är och han glömmer
ändå, jag forsätter
gör gör gör
gör gör gör
helt tiden
hur mycket orkar
en människa
egentligen?

men

blundar jag
så ser jag det
någonstans där
borta, livet
med fler om vi
har tur såklart
kanske en bebis
till någon
dag

men jag sväljer
samtidigt hårt

livrädd för
att jag ska

pausas
igen

22 comments

  1. När väl man har kommit dit du är nu, är gränsen passerat. Du är nu i ett liv med barn och där finns ingen pausknapp. Så gasa på, vet jag! <3 <3 <3

    1. Haha säger hon som vill ha fler barnbarn. Liv med barn är sin sak, men min poäng är ju att det finns väldigt mycket andra bördor en kvinna sak bära samtidigt som hon ”bara ska föda lite barn”.

    1. Kvinnor är sån jäkla kraft alltså. Ibland fattar jag inte vilket jäkla maskineri vi är!! Stolt över oss samtidigt som jag tycker vi förtjänar mer. Mer avlastning. Mer plats. Allt. Kram snälla du!

  2. I hear you sister! Livrädd för barn nr två och vad som händer då. Men även liiiiiite liiiite nyfiken på hur det skulle gå ❤️

    1. Puss Emelie!!! Jag får ju också erkänna att jag börjar bli nyfiken. Skräckblandad förtjusning för att uttrycka det milt. Puss <3

  3. <3 ett sånt där inlägg som griper tag i hjärtats trådar igen. Din beskrivning av hur graviditet och barn är två separata saker i din erfarenhet och är både intressant, viktig och så utelämnande. Stor jävla kram!!

    1. Det betyder så oerhört mkt att få såna här kommentarer vid såna här texter. Just för att det är så utelämnande. Men värt det alla gånger för jag tror på att det är viktigt. En liten skillnad för någon kanske. Men att våga skriva det är mycket tack vare er här inne. Så tack fina du! Megakram!!

  4. Börjar typ lipa när jag läser det här. Exakt! Tankarna om ett nytt liv, men samtidigt om jag fixar det rent psykiskt – och just det här återigen sättas på paus jobbmässigt innan man knappt börjat. Kan inte han vara gravid istället, amma, vara hemma första tiden, komma ihåg allt möjligt smått?

    1. Kram Sandra <3 ja, jag kommer på mig själv att känna en djup, fundamental orättvisa att det är vi som ska göra det. Typ lite bitter ibland, vilket är en ganska jobbig känsla. Men samtidigt en liten nyfikenhet om vem mer som kam finnas i vårt liv. Kram!!!

  5. Igenkänning på den. Skrev en hel bok på ämnet faktiskt (måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden). Jag har två barn idag som äntligen nått upp till den ålder att jag själv kan andas men drömmer fortfarande mardrömmar om bebisar och att bli gravid. Kram

    1. Oj så spännande! Den får man ju läsa någon dag! Har också haft otaliga mardrömmar om att bli gravid, vaknar helt svettig och iskall samtidigt. Skönt att ni alla vuxit ikapp lite nu, längtar tills vi också är där och oron inte är så central i ens liv. Stor kram!

  6. Hvilken fin og alvarsam tekst Christin. Jeg tror det er mange flere som kjenner seg igjen en du tror om dette med graviditet. Hadde det ikke så kul selv med hyperemesis (kontant kvalme) under min forrige graviditet;) Og klockrent om kvinnerollen etter å ha fått barn. Det forventes så mye av mødre, og man straffes liksom litt av hele samfunnet om man ikke følger den der smale malen. Lytt til deg selv og gå din egen vei.

    1. Susanna! Blev verkligen glad för din kommentar, tack! Man ger verkligen mycket av sig själv under en graviditet, inga tvivel om det. Och så ska man jobba övertid och kompensera för att man är kvinna resten av tiden. När man väl insett det och fått ”genusglasögonen” på sig är det svårt att vända tillbaka. Vilket kan göra att vardagen ibland känns extra kämpigt. Men värt att kämpa för all times. Kram till dig.

    1. TACK <3 Jag hoppas det. Så tänker jag alltid när jag skriver en utlämnande text. Om en enda kan känna igen sig så är det värt det. Kram!

  7. Jag kände också länge efter graviditet och spädbarnstiden med nr 1 att jag inte ville och orkade med det en gång till. Men tiden gick och vi ville ge barnet ett syskon – och för min egen del ville jag liksom göra revansch – och nu ligger en ny bebis här brevid mig <3 Graviditeten var hemsk men på ett annat sätt, första tiden var omtumlande men inte lika chockartad som med nr 1. Totalt sett var lättare men jag är nu så otroligt lättad och lycklig över att inte behöva vara gravid igen. Min kropp är och kommer förbli bara min nu.

    1. Tusen tack för din kommentar. För du tar dig tid att dela med dig. Det gör att jag vågar tänka på fler barn lite mer när jag hör andra versioner än bara dom i mitt eget huvud. Vill också jättegärna ge Algot ett syskon. Det är ju en dröm och tänker lite som du – att jag vill ha revansch. Grattis till dina fina ungar och bra kämpat. HEJA DIG! Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *