Min tur nu

Källor: här

Jag är så himla
trött, jag ser
det på mina
ögon när jag
ber Anton ta
en bild, axlarna
sjunker och
tänker
är det där
jag
mina förkylnings
symptom som
aldrig försvinner
blåsorna
som aldrig
ger med sig
kroppen som
kämpar
och sliter
jag känner
hur trött den
är, symptomen
jag inte vågar
säga högt
som att jag går
vilse inom
ett kvarter
som jag
gått tusen
gånger förr
eller letar
efter telefonen
fast jag
håller den i
handen
jag vet att
det inte är
bra, vila
lägg dig ner
ta det lugnt
jag vet
jag vet
jag vet

fast ändå
vill jag skrika

men, vänta
nu här

för jag vill
inte behöva
hjälpa mig själv
längre, utan
jag vill
bli hjälpt
få hjälp
för
jag vet vad
jag vill
för första
gången
på ett himla
långt länge
jag vill
inte vila

jag vill springa
som aldrig
förr, jag är
egentligen
så redo
jag kan knappt
stå still
framför allt,
jag vill inte

stå still

till den här
trötta historien
hör att Anton
blev färdig
arkitekt i måndags
ett års arbete
fem års studier
som började
för åtta år sen
jag är väldigt
stolt över
honom, blev
rörd där han
stod med
ett världsfint
projekt
bakom sig
vet ingen som
kan som
han
men för att
han ska ha
kunnat göra
det så som
vårt liv
ser ut idag

har jag fått
ta ett större
lass här
hemma, ta ett
steg tillbaka
sånt som inte
syns
knappt för
oss två
men som tär
när två människor
inte lyckas
göra sitt
samtidigt
så ömtåligt,
läskigt och
skört
privat, framför
allt
inte minst
när det är
så rått och
precis just nu
det krävs en
viss distans
för att kunna
visa allt

och det har vi
nog inte
än

kanske är det
därför jag
visar mer av
vad jag gör
än vad jag
känner just
nu

men samtidigt
vill jag inte
bidra till bilden
av
hur klarar hon
allt 

för

det gör jag
inte

men en stor
skillnad nu
från då
varför jag inte
orar mig
så mycket över
mina stressymptom
är för att
när
Anton gråtmilt
och uppgivet
frågar mig:
vad är det du

vill ha
vågar jag äntligen
svara men framför
allt kräva
bröst upp och
säga högt
det du har
någon som
bär mig, tar
hämtning
lämning
helger
sommarlov
inte konstigt
det är främst
kvinnor som
går in i den
där jävla
väggen
jag vill också
vara
fri att göra
det jag
drömmer om
att ha tid
och energi
att vara
rädd ha ångest
för att
man ha kastat
sig ut, vågat
satsat, levt
och inte för
att man
är ensam
och helt
jävla

slutkörd

jag längtar så
efter det, vinden
i håret
luft runt
omkring mig
någon som
säger
ligg kvar, det
där tar jag

jag drömmer
inte om fler barn
villa hus eller
hund, jag känner
mig så ung
at heart
när folk pratar
räntor och
pension går
jag därifrån
jag drömmer
om långa nätter
vin & sena kvällar
lanseringsfester
och Anton
som står
stolt vid min
sida, precis
som jag vid hans
om du
minns?

det är så
lätt att bli
gnällkärringen
eller kategoriseras
som en
men har man
en gång tagit
på sig genusglasögonen
så är det
svårt att ta av
dom

dessutom tog
det mig så
lång tid att
att komma
hit under
vår tid

två stora
depressioner
en pappa som
dog, graviditet
och postförlossning
skit, förlossning
traumatik
eftervård och
sömnsvårigheter
jag kämpade
kämpar
kravlar mig upp
fan vad jag
är envis
min stora last
som jag är
förevigt tacksam
till

för helt plötsligt
ser jag mig
stå stadigt
på mina egna
ben, känner
det så stark
i hela kroppen
jag förtjänar
det jag vill

borrar ner
fötter i marken
tar sats
höjer rösten
står på mig

det måste få
vara

det är
min tur

nu

 

20 comments

  1. Är helt golvad! Din öppenhet, sårbarhet, kreativitet och styrka.
    Vilken ära att få läsa och ta in. Begrunda. Känna igen sig i. Lyftas av.
    En fin present denna regniga Malmötorsdag! ☔️💦
    Tack. 💛✨

    1. TACK! Värmer lite extra denna gång eftersom jag var ovanligt nervös eller velig om jag skulle publicera eftersom det händer lite just nu. Det är ju lättare att dela saker när man fått lite distans till det. Men kände att det var viktigt eftersom det är där jag är precis just nu. Så jag sparar lite extra på din kommentar. KRAM!

  2. Det är alltid nervigt att gå ut på yttersta grenen men så jävla viktigt!! Distans är bra och nyttigt men ibland behöver man dela det i stunden för att vara i rätt känsla och vara helt ärlig, rå och modig.
    Du är precis var du ska vara.
    Och du, jag sparar din.. 🙏🏼
    Kram!

  3. Försökt skriva ngt bra, och genomtänkt men landar igen i ett Tack! Och fan vad du är bra.
    Läste inlägget samma kväll som jag behövt säga till 3-åringen att leka själv pga att ”mamma har yrsel och måste vila på soffan” Hatar när yrsel, otillräcklighet & ångest kommer över en när en minst anar. Kram!

    1. Viktoria! Tack för din kommentar. För den går rakt in eftersom jag själv sagt den meningen så mycket den här hösten. I början av hösten kämpade kroppen så himla mycket med yrsel (kändes som hela gatan gungade när jag gick). Det är fördjävligt. Slitsamt och tärande. Hoppas du också kan få lite hjälp på vägen. Vi förtjänar det. Glöm inte! Stor kram!

  4. Det här känns fan in i varenda hjärttråd man har. Det fick mig att tänka på hur jag lever mitt liv och vem som får prioritera vad i ett förhållande. Tack tack tack för att du öppnar upp om tankar som så många har men kanske inte får ord på, eller vågar yttra. Du är inte bara modig men en förebild för andra. Tusen kramar <3

    1. Jag skämdumpade din kommentar och sparar den förevigt. Inte minst i hjärtat. Jag drog mig lite för att publicera detta – i alla fall just nu eftersom det utspelar sig just nu. Så tack kära vän för att du hjälper mig vågar. Ibland när jag undrar om allt detta är värt det så brukar jag tänka att det måste finnas ett högre syfte. Och att få lov att vara ens en liten förbild, om än som ett litet passfoto i plånboken, är syftet. Så tack. En miljon. KRAM!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *