Midsommarafton

I förrgår var det midsommarafton. Det känns helt absurt att det var precis, det känns som det gått minst en vecka sen dess. Livet händer verkligen när det är fullt av barn. Dom slukar oss hela – får oss att leva samtidig som man känner sig döende om man känner efter för mycket. Så bäst att låta bli. Men innehållsrikt, det blir det.

Algot hade varit uppe halva natten. Han och jag somnade när det började bli ljust igen, vid halv fyra på morgonen. För andra natten på bara tre dagar skrek han sig hes i en öroninflammation. Stackars liten som får så ont. På onsdag ska vi kolla hans hörsel, och sen får vi se om vi kan hjälpa honom på något sätt. Hoppas <3

Jag var så in i bomben trött eftersom jag tog natten den här gången. Två nätter innan, innan vi fattade att det var hans öron igen var både jag och Anton uppe. Och eftersom vi skulle ha gäster var det bäst att någon fick sova. Nätterna är verkligen så påfrestande för alla. Tjafset, desperationen, tröttheten – det sliter hårt.

Men man gör så gott man kan och försöker göra det bästa av det. Så det gjorde vi.
Vi dukade med blommorna vi plockat dagen innan. Ibland är det så idylliskt här att jag knappt förstår det. Så längesen sen sist. Det var när vi dansade små grodorna på ängen bakom mitt barndomshem. Sen var det femton år av stan, tonårsfester och mardrömsligg. För mycket öl och midnattsdans. När man gick hem hand i hand med kompisar som  torkade ens tårar som rullade besviket ner för kinderna. Så fint och knäppt att vi nu firar i Algots barndomshem. Livet.

Ett tappert och optimistiskt gäng – ”det är bara lite smådroppar”.

Vi grillade korv till lunch. Har aldrig ätit så mycket korv som sen vi och våra kompisar fick barn. Det funkar liksom alltid. Så lite motstånd som möjligt är en bra devis att gå efter när man sovit pyttelite och har tre barn under fem springandes runt benen. Eller alltid, när jag tänker efter.

Det fanns ändå lite lek i denna kropp efter några mackor med smör och sylt och en alvedon.

Bytte kläder typ tre tusen gånger pga varvat poolbad och ösregn. Här med favoritleksaken våra kompisars kid kom fäktandes med. Också den grej det bråkades absolut mest om. Så vi tog den till sist ifrån dom och gav dom en dockvagn istället.

Lagom till att sillens skulle ätas och myset mysas så började det ösregna såklart. Non-stop. Och precis innan jag hivade i mig första sillburken höll jag på att bryta ihop. Algot som vägrade släppa taget, gnället som skar som glas in i hjärnan, sömnbristen och den ilande hungern. Då va jag nära att sätta mig ner och börja böla. Förbannade midsommar och tänkte åt helvete med allting. 

När det började läcka igenom regn i parasollen fick vi inse oss besegrade. Så vi gjorde en kraftansträngning och städade upp lite i ladan. La ut trasmattorna jag och Anton köpt på loppis dagen innan (tack och lov) och hoppas på att ladusvalorna inte skulle bli bajsnödiga de närmsta timmarna. Då hade vi fått det rakt på mackan eftersom vi såg deras bo precis ovanför oss när allt var klart.

Någonstans här, i skenet av Ipaden o stearinljusen,  blev allt trevligt igen.

Faktiskt ganska otroligt mysigt. Tur att hjärnan är dum på det sättet, eller smart beroende på hur man ser det. Glömmer allt det jobbiga åt en och memorera det bra.

Till nästa midsommar, skålade och vrålade vi glatt!

Vi hann äta förrätt och huvudrätt innan det slutade regna. Då tog vi chansen att verkligen trötta ut de små liven så nattningen skulle bli enkel. Och Algot var lite mer sig själv, sprang hysteriskt glatt mellan sina favoritguys.

Mot kvällskvisten började det ljusna till rejält. Vi var mätta, glada och Algot hade äntligen gått och lagt sig. Lättanden. Kändes som jag väntat på det hela dagen. Tråkigt när det blir så, man så blir det verkligen ibland.

Tänk att klockan var närmre halv tio här! Och att vi vann, så jäkla överlägset by the way.

Kanske var det för att vi hade en hemlig liten maskot som stod i hejade i fönstret. Skrattar bäst som skrattar sist. Gulligheten, deras största överlevnadsmekanism. Det gick inte att inte le som ett fån när den lilla handen vinkade glatt. Han fick sju vuxna på fall.

Vid elva åt vi efterrätt. En maräng som blivit alldeles seg av det fuktiga vädret, glass och hemmagjord saft. En timme senare gick jag och la mig i sorlet av tjoande vänner på bottenvåningen <3

10 comments

  1. Så ärligt skildrat! Kan bara föreställa mig hur det är med barn, det går ju inte kontrollera deras måenden och beteenden till fullo och då är det bara att göra som ni, det bästa av det hela. Vad fint att det kändes bättre mot slutet av kvällen, i ladan och allt. Ser så mysigt ut!

    1. Det är ju det. Man kan planera så att pennan glöder men sen sätta allting ändå på ända när något barnigt kommer i vägen. Typiskt. Men man lär sig hantera det, tror jag 🙂 Kram!!

  2. Det låter som en fin midsommar, trots de extra utmaningarna <3 Jag gillar att du är så ärlig med hur du känner för det gör ju att det blir tydligt att allt inte måste vara perfa hela tiden. Utan istället handlar det kanske om att försöka gripa tillfällena när de uppstår! För det gör de ju till slut. Glad midsommar i efterhand, fina Christin!

    1. Det var en fin midsommar. Det fina ligger i detaljerna. Men vissa detaljer var också svettiga, men det är också livet och förtjänas att visas som allt annat. Ibland lite viktigare till och med att svetten också syns. Glad post-midsommar. Hoppas du också hade en fin sommarkväll. KRAM

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *