Gör det så mycket då?

Jag gråter ner
i kaffekoppen
jag är ledsen
för att
jag sovit dåligt
somnade halv fem
på morgonen
och
Algot vaknade
en timme
senare
det är längesen
det hände
sist och
det är skönt, men
kroppen är trött
från förra året
så en sån
här natt
tar hårt nu
jag känner
mig dålig
när jag sjukanmäler
mig. Dömd,
fast nog mest
från mig själv
frustrerad
eftersom jag
måste
avboka allt
jag slickar
bort
tårarna från
läpparna
samtidigt som
jag säger
något
om att nu
är den här
veckan förstörd
eftersom det är
så lång tid
det tar att
återhämta
mig helt
från en sömnlös
natt. Anton reser sig,
hämtar en
smörkniv,
det skramlar
i lådan
det är precis
så att jag hör
honom:

Gör det så
mycket då?  

han slätar inte
över
tar inte till
lätta argument
om att jag
är duktig
ändå
att jag gör
så mycket hela
tiden, försöker
inte övertyga mig
om att jag är bra
duktig
han tittar inte
ens på mig
när han
säger det
bara brer sin
macka
för det är
inget märkvärdig
han
slutar inte älska
mig, är inte
besviken
gör inte långa
listor
rabblar inte
vad jag
gjorde igår
eller skall
göra imorgon
deklarerar
ingenting, kämpar
inte för att
kompensera
något

han låter
mig vara

låter mig
vara där jag
är idag

orden sjunker
in i mig
tröstar
mig, ett år gör
skillnad
och
jag svarar

nä, det gör
inget 

10 comments

  1. Precis jag tror man får försöka påminna sig om det. Jag kommer själv vara sjukskriven i en vecka och var jätte arg och besviken på mig själv för det. Men vad gör det om 100 år? När veckan är över är ju allt som vanligt igen. Kram

    1. Exakt, i sammanhanget och i det stora hela är det inte så mycket tid. Men att acceptera sånt har varit det svåraste för mig. Men väldigt skönt när man väl gör det. Hoppas du också har det bättre snart. Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *