En outfit, stressymptom, nyanser och lite dagdrömmeri

Det är onsdag och jag ligger på soffan. Men bilderna är från när jag var på Grandpa och jobbade. Bekvämt och roligt. Som jag vill att så mycket annat i livet ska va. Fast jag tog på mig ett par byxor utan fickor. Det var dumt inför en dag med händerna fulla. Lever och lär osv även om jag älskar byxorna från Ganni.

Och en plommonfärgad höstjacka jag gillar mycket, längre än vad jag annars brukar ha. Men jag gör så mycket saker nu som jag inte är van vid så varför inte en annorlunda jacka också?

Men det är också därför jag ligger på soffan och skriver idag. För kroppen sa ifrån. På en vecka hade jag ett stort bråk med en i familjen, fick jobbet på Grandpa, blev nervös och hade prestationsångest för detsamma, utförde jobbet, var full på en 30 års fest, gick på 90 års kalas, plockade svamp en hel dag, hade mensvärk och sov 6h på två nätter, gick ut med att jag startar företag och var ängslig kring det. Algot fick borrelia och sen en massa prickar efter det, vi vabbade, jag fick mens och sen la min kropp av. Jag glömde återhämtning. Så klassiskt. Och lätt hänt. Men sen mina helt förkrossande sömnproblem 2016 så reagerar min kropp väldigt starkt på stress utan återhämtning. Fysiskt alltså. Jag blir extremt illamående och yr. Svettas som en gris. Är bottenlöst trött. Och stundvis deppig även om det nuförtiden mest är kroppen som reagerar. Vilket är skönt. Jag blev aldrig sjukskriven då pga orkade inte slåss med läkarna och antagligen inte förstod själv hur dåligt jag mådde. Jag hade ju bara lite sömnproblem. Så vi levde på en föräldrapeng och privata pengar. Vilket såklart var en lättnad på många sätt men baksidan var att ingen – inte ens jag – förstod hur dålig jag var. Det är först nu när min kropp fortfarande reagerar starkt på stress som jag börjar inse allvaret. Och skriver om det här nu för att det fortfarande är viktigt. Jag måste ju börja skriva lite mer om om alla grejer jag arbetar med för att kunna få jobb som frilans (hoppas och ska såklart göra mitt bästa för att det ska kännas inspirerande och kul att läsa om) men jag tycker det är viktigt att den här sidan också finns. Mest för att jag vet själv hur stressad jag kan bli när en fika blir ”ett möte” och ett jobb blir ”en magisk möjlighet” osv. Det skruvas lätt upp. Det var när en person på Instagram delade med sig så fint av att hon var sjukskriven men att hon inte visste hur öppen hon var med det än pga rädd för att inte vara anställningsbar i framtiden, som jag verkligen tänkte att vi måste prata mer om det här! Men jag fattar verkligen att man är orolig. Men tycker också det är ett problem. Att grundproblemet är just det. Vi anställer människor, inte maskiner. Och man blir inte utmattad för man är lat. Tvärtom. Men det är väldigt bekvämt att skuldbelägga individen, ge oss dåligt samvete för då är det oss det är fel på och inte systemet. Nina Åkestams skriver klockrent om det här. Och Isabel Boltenstern bloggar bra om sina erfarenheter kring utbrändhet här. Livet finns överallt. Även mitt i fantastiska roliga nya jobbäventyr.

Det blev ett långt sidospår. Men min ambition med det här stället är att visa så många sidor det bara går utan att göra någon annan ledsen, gå över personliga gränser eller hänga ut någon. Men vill att det ska finnas nyanser. Att det ska få vara djupt som havet, gott precis som glass, svängigt som en bergochdalbana och lätt som en plätt ibland. Rolig och svårt i all sin komplexa härlighet. Om det ger någon mening? En outfitbild ibland, en djupare text ibland och en spretig kombination (som nu!) ibland.

Så denna vecka avbokade jag allt förutom det allra viktigaste. För man måste ändå hämta och lämna på föris och ge ungen mat. Sätta en fot framför den andra. Även om det vore skönt att vara vuxen lite sådär tillfälligt ibland och inte permanent. Vilket dagdrömmeri. Men sånt får man också sysselsätta sig med ibland. Puss!

13 comments

    1. TACK för att du är här!!!! Detta är det bästa med detta ställe.Betyder också lite extra när man öppnar på locket. För även om jag tycker det är viktigt är det också alltid lite läskigt. Så, Pusstack <3

      1. Kom och tänka på det än mer häromdagen då en annan stor inredningsprofil ”kom ut” på Instagram efter 3 års sjukskrivning för utmattning. Att många vågar när det är över, men inte när man är mitt i det. Nu känner jag ju inte personen och har inte följt slaviskt, men tanken slog mig. Hursom starkt men många vågar först prata om det när de är påväg tillbaka eller redan tillbaka

        1. Ja så är det nog ofta. Av många anledningar. Förståeligt om man inte orkar, och ofta kommer insikterna i efterhand och dom är alltid lättare att skriva om. Men det är tråkigt om man låter bli att berätta för att man är rädd om sitt jobb eller liknande. För mig handlade det nog att jag inte fattade hur pass dåligt jag mådde. Skrev lite om det då. Men förminskade mig själv ofta genom tänka att jag var lat. Bara skulle rycka upp mig. Klassiska. Men jag hoppas på att få visa fler sidor av myntet även om dem är min och alla är olika att det ska bidra till en mjukare diskussion kring det. Komplext, helt klart. Men det här samtalet, kommentarerna och inputen för det hela värt det för mig. Så tack!! Jag blir rakt igenom glad! Kram!

  1. Hej! Hittade din blogg via En lång blondin och vill bara säga att jag gillar den jättemkt. Tycker om att du blandar lättare och tyngre ämnen. Inlägget om ett ev till barn, träffade mig extra hårt och jag läste upp det för min man, då jag inte riktigt själv kunnat sätta ord på mina tankar. Tack! /Viktoria

    1. Hej och tack för din otroligt fina kommentar. Blev rörd och kände mig så himla tacksam. För dina snälla varma ord såklart men mest att min text kunde hjälpa till lite. Det betyder mest. Det är en drivkraft jag hoppas att jag aldrig blir av med. Viljan att föra oss samman lite. Det är viktigast i mitt skrivande och skaparlusten. Tack för att du skrev, det betyder mycket! Kram!

  2. Tack för dina fina och viktiga inlägg och jag måste själv berätta att jag aldrig känner mig så stark som när jag har mod att vara sårbar och sedan ser att det är ok. Världen går inte under och ingen knuffar bort mig. Tror världen hade blivit en vänligare plats om vi alla hade vågat vara öppna med våra känslor, för vi människor är trots allt mer lika än olika och ingen av oss är mer än just människa ❤️. Älskar din blogg. Kram

    1. Tack fina Jessica! Jag håller med om allt du skriver. Speciellt i det där att känna sig stark i att vara småbarn, och märke att världen inte går under. Jag går inte under. Detsamma, och tack för du tar dig tid att vara här. Blir verkligen glad. kram!

  3. Att du blandar högt och lågt och ibland kombinerar det är en av många saker jag gillar med din blogg. Jag älskar att den har nyanser och skiftningar! Och det är så skönt att höra att ingen klarar allt, särskilt som det ofta verkar som att ”folk” gör det. <3

    1. Jag håller helt med!!! Försöker ta in sånt här som jag tycker fattas på andra ställen. Jag undra också ofta hur folk orkar med. Tack för du tar dig tid här inne Malin, kan inte säga det tillräckligt!! Kram!

    1. Så himla viktigt. Men så himla lätt att man…. ignorerar. Så dumt. Så jag sätter på varningsklockorna manuellt. Lika bra. Stor kram!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *