Gammeldags ros, klätterros och andra saker som blommar i juni

Gammeldags ros

Kanske är det här mer för min skull, än er. Men jag är trots allt en sucker för dokumentation. Det tog inte lång tid att inse att en trädgård ständigt är i rörelse. Och att den här jorden kokar av växtkraft. Även om vi bara haft stället knappt 1,5 år så går vi redan runt och säger saker som ”hallonen mognade mycket tidigare förra året”.

Gammeldags ros

Vi var som maskiner i våras. Sekunden vi kom hit satte vi igång, glömde äta och dricka utan bara körde på. Låtit trädgården vara ett år, precis som man ska men denna våren var det dags att flytta några saker och plantera andra. Som den här Westerlund rosen som ska växa upp längs med den röda husfasaden.

Gammeldags ros Gammeldags ros

Jag ville plocka upp färgen i våra gula fönster här. Även om blomman är lite mer orange än vad jag trodde tycker jag själva blomman är helt ljuvlig. Delikat och skir på något sätt. Här ville jag ha en ros som ville ha söderläge de luxe och en som gärna blomma länge. Vilket den här gör. Men tänk, när vi planterade den i april såg den ut såhär.

Gammeldags ros

Okej, höstanemonerna blommar inte än men tycker dom är fina även i sin knoppighet.

Gammeldags ros Gammeldags ros

Dom här dök upp i gräsmattan i år, tillskillnad från förra året. Fint.

Gammeldags ros Gammeldags ros Gammeldags ros

Den här rosen står på tre olika ställen och har nog varit här långt innan oss. Så jag vet inte vad den heter. Men den är envis och doftar väldigt gott. Har växt och gett otroliga fina blommor trots att kaprifoler, kommunalbuskar och rhododendron tagit över. I år hjälpte vi dom lite på traven och gav dom lite luft.

Gammeldags ros

Vi tog bort världens fulaste buske och planterade en gammaldags buskros bredvid en av de rosa rosorna. En madame plantier.

Gammeldags ros

Som redan har så sinnessjukt många knoppar och doftar helt vansinnigt gott. Vi tog in en enkel kvist och den fyller hela vardagsrummet. Fint.

Gammeldags ros

Nu är det bara tålamodet som fattas. Hoppas den ska växa sig lika stor och stark som på google.

Sommarens konfetti

 

Ibland tänker jag
att det är dagarna
innan och
efter
stora högtider som
är allra bäst
älskar förberedelserna
innan, varvar ner
i lunket efter

som här, dagen
innan midsommar
när vi upptäcker
området omkring
oss, som vi
nu får ta
del av

plockar blåklink,
bränner oss på
nässlor
kör förbi min
favoritloppis
va fint det känns
att ha en sån
vi köper potatis
på ett ställe, sparris
på ett annat
det tredje
luktar
nybakade bullar
vi köper fyra
why not
vi är vrålhungriga,
äter ivrigt i bilen
och
pärlsockret skvätter

som sommarens
konfetti

 

Midsommarafton

I förrgår var det midsommarafton. Det känns helt absurt att det var precis, det känns som det gått minst en vecka sen dess. Livet händer verkligen när det är fullt av barn. Dom slukar oss hela – får oss att leva samtidig som man känner sig döende om man känner efter för mycket. Så bäst att låta bli. Men innehållsrikt, det blir det.

Algot hade varit uppe halva natten. Han och jag somnade när det började bli ljust igen, vid halv fyra på morgonen. För andra natten på bara tre dagar skrek han sig hes i en öroninflammation. Stackars liten som får så ont. På onsdag ska vi kolla hans hörsel, och sen får vi se om vi kan hjälpa honom på något sätt. Hoppas <3

Jag var så in i bomben trött eftersom jag tog natten den här gången. Två nätter innan, innan vi fattade att det var hans öron igen var både jag och Anton uppe. Och eftersom vi skulle ha gäster var det bäst att någon fick sova. Nätterna är verkligen så påfrestande för alla. Tjafset, desperationen, tröttheten – det sliter hårt.

Men man gör så gott man kan och försöker göra det bästa av det. Så det gjorde vi.
Vi dukade med blommorna vi plockat dagen innan. Ibland är det så idylliskt här att jag knappt förstår det. Så längesen sen sist. Det var när vi dansade små grodorna på ängen bakom mitt barndomshem. Sen var det femton år av stan, tonårsfester och mardrömsligg. För mycket öl och midnattsdans. När man gick hem hand i hand med kompisar som  torkade ens tårar som rullade besviket ner för kinderna. Så fint och knäppt att vi nu firar i Algots barndomshem. Livet.

Ett tappert och optimistiskt gäng – ”det är bara lite smådroppar”.

Vi grillade korv till lunch. Har aldrig ätit så mycket korv som sen vi och våra kompisar fick barn. Det funkar liksom alltid. Så lite motstånd som möjligt är en bra devis att gå efter när man sovit pyttelite och har tre barn under fem springandes runt benen. Eller alltid, när jag tänker efter.

Det fanns ändå lite lek i denna kropp efter några mackor med smör och sylt och en alvedon.

Bytte kläder typ tre tusen gånger pga varvat poolbad och ösregn. Här med favoritleksaken våra kompisars kid kom fäktandes med. Också den grej det bråkades absolut mest om. Så vi tog den till sist ifrån dom och gav dom en dockvagn istället.

Lagom till att sillens skulle ätas och myset mysas så började det ösregna såklart. Non-stop. Och precis innan jag hivade i mig första sillburken höll jag på att bryta ihop. Algot som vägrade släppa taget, gnället som skar som glas in i hjärnan, sömnbristen och den ilande hungern. Då va jag nära att sätta mig ner och börja böla. Förbannade midsommar och tänkte åt helvete med allting. 

När det började läcka igenom regn i parasollen fick vi inse oss besegrade. Så vi gjorde en kraftansträngning och städade upp lite i ladan. La ut trasmattorna jag och Anton köpt på loppis dagen innan (tack och lov) och hoppas på att ladusvalorna inte skulle bli bajsnödiga de närmsta timmarna. Då hade vi fått det rakt på mackan eftersom vi såg deras bo precis ovanför oss när allt var klart.

Någonstans här, i skenet av Ipaden o stearinljusen,  blev allt trevligt igen.

Faktiskt ganska otroligt mysigt. Tur att hjärnan är dum på det sättet, eller smart beroende på hur man ser det. Glömmer allt det jobbiga åt en och memorera det bra.

Till nästa midsommar, skålade och vrålade vi glatt!

Vi hann äta förrätt och huvudrätt innan det slutade regna. Då tog vi chansen att verkligen trötta ut de små liven så nattningen skulle bli enkel. Och Algot var lite mer sig själv, sprang hysteriskt glatt mellan sina favoritguys.

Mot kvällskvisten började det ljusna till rejält. Vi var mätta, glada och Algot hade äntligen gått och lagt sig. Lättanden. Kändes som jag väntat på det hela dagen. Tråkigt när det blir så, man så blir det verkligen ibland.

Tänk att klockan var närmre halv tio här! Och att vi vann, så jäkla överlägset by the way.

Kanske var det för att vi hade en hemlig liten maskot som stod i hejade i fönstret. Skrattar bäst som skrattar sist. Gulligheten, deras största överlevnadsmekanism. Det gick inte att inte le som ett fån när den lilla handen vinkade glatt. Han fick sju vuxna på fall.

Vid elva åt vi efterrätt. En maräng som blivit alldeles seg av det fuktiga vädret, glass och hemmagjord saft. En timme senare gick jag och la mig i sorlet av tjoande vänner på bottenvåningen <3