Förra året, ösregn och en exotisk känsla av att vara fri

huset-1-av-10

Hej! Vi åkte ut till naturen igår. Jag kände ett skrikande behov inombords av att gå i skogen. Stänga telefonen, vila tummen. Jag sitter hiskeligt mycket vid datorn och telefonen på vardagar. Och inga texter blir skrivna där, trots att det kan verka paradoxalt. Jag skriver nämligen mycket i huvudet, innan det hamnar på pappret. Eller i datorn. Måste komma ihåg att ge utrymme för det. Huvudverksamheten.

huset-2-av-10

Dom här bilderna är för exakt ett år sen. Då grillade vi i en varm sensommarsol och badade i havet bara jag och Anton medan Algot var på fastlandet med farmor och farfar. Jag minns att jag hoppade ut ur bilen och skrek något om att det här var livet. Att exakt detta är varför man har sommarhus. Den otroliga lyxen att få förlägna säsongen bara sådär.

huset-6-av-10

I år, not so much. I år hoppas jag mest på att mössen inte hunnit flytta in än. Igår var vi hos Antons föräldrar i Kvidinge. Vi gick i skogen och letade efter svamp och min mobil gick i sönder när jag försökte ta bild på Algot som hoppade i vattenpölar. Det regnade så mycket. Typiskt. Men man kan inte låta bli att hiva fram telefonen när han är så levande och intensiv. Göra allt för att fånga ovärderliga ögonblick av fullkomlig och explosiv kärlek.

huset-5-av-10

Vi pratade om vilken skillnad det var förra året. Såklart. Huttrandes och en aning griniga hela högen. Nära på att skita i hela alltet och jag hade ont i huvudet. Tröttheten som kändes i hela ögongloben. Men sen hittade vi trattkantareller och glömde bort väder och vind tills vi hittade Algot huttrandes under några löv. Svamp-letandet gör det med en. Man glömmer tid och rum. Precis det som jag längtat efter.

huset-9-av-10

Påväg till skogen muttrade jag något om flygbiljetter och Mallorca men i bilen hem satt jag med min dyngsura organiska avfallspåse full med svamp i knäet och kände att jag behöver inte Mallis längre. Ibland handlar det inte om sol eller regn, höst eller sommar utan bara att få komma bort, låta sig sväva bort i sinnet lite. Förlora sig i något. Ovanlig känsla i vardagens mångsyssleri.

Kräftskiva i ladan bland fågelbajs och gamla tapeter

Kräftskiva i ladan

Helgen innan min födelsedag åkte jag upp till min egen överraskningsfest uppe vid vårt sommarhus. Min lillebror, Antons familj och vänner till familjen hade alla tagit tid ur sitt schema för att bila upp till oss. Så himla fint och inte en helt enkelt uppgift.

Kräftskiva i ladan

Jag såg ju ut såhär och var glad! Anton är inte alltid så bra på vardaglig romantik men sånt här kan han. Överraska en. När man behöver det. Jag gillar nämligen födelsedagar och gillar att ha fest. Men eftersom min familj är ganska splittrad, så blir kalas och födelsedagar mer magont än kul ibland. Lätt hänt att man står med axlarna nere vid knäna och tänker skitsamma. Det är då Anton kavlar upp armarna. Alla var inte där men Anton var så gullig och försäkrade mig om att ingen var ledsen. Vilket nästan var den finaste presenten. Att han visste att jag skulle få skuldkänslor och oroa mig för dom som inte var där. Men han hade redan tagit hand om dom. Så jag kunde njuta med alla dom som faktiskt var där. Få lov att känna mig älskad och firad. Och när alla gick så la jag mig på honom och sa ”du älskar verkligen mig, va”. Världs mest dyrbara känsla alltså.

Kräftskiva i ladan

Lotta, Antons mamma hade tagit med sig fina saker att duka med. Jag brukar ju gilla att duka och sånt själv men denna gången var det bara att go with it. Och vet ni? Det var himla najs. Jag var ganska trött från en gnällig Algot så jag la mig lite på sängen och myste med honom en stund medan de andra fixade. Sjukt ouppfostrat och underbart.

Kräftskiva i ladan

Jag fick den här fina dekorationen av Lotta som hon gjort själv. Skoja min doja att Antons familj lärt mig mycket. Om jag går vilse i en skog kanske jag klarar mig själv i alla fall en timme nu. Annat var det förr ska ni veta. Då plockade jag svamp i högklackat och klänning. Haha nä men nästan.

Kräftskiva i ladan

En överbliven tapetbit från huset. Stockholmarna som hade huset innan oss har gjort många bra saker med huset, som att sätta in fler fönster och en dubbeldörrar ut till trädgården. Men lite tråkigt att dom målat över alla fina tapeter som denna av Josef Frank från Svensk Tenn exempelvis.

Kräftskiva i ladan

Kolla så mysit!

Kräftskiva i ladan

Blommor från trädgården. Vallmo, blåklint, sömntuta rosenskära, solhatt och jag vet inte allt.

Kräftskiva i ladan

Hej Helle! Min svägerska!

Kräftskiva i ladan

Kräftorna såg så fina ut där i vårt ihopsnickrade låtsasskafferi. Man får vara fiffig när förvaring inte är den bästa alltså.

Kräftskiva i ladan

Jag vet att det bara är ett fat. Men tycker verkligen sånt här gör vardagslivet lite roligare. Fina saker är inte allt i livet, såklart, men kan ändå hjälpa sinnet och lusten litegrann.

Kräftskiva i ladan

Såklart var det fint väder både innan och efter just den här helgen. Men man var ju van vid det här laget. Så på med kläderna och gummistövlarna. Tur att i alla fall blåsten var semi-varm.

Kräftskiva i ladan

Algot älskar kalas. Han tycker liksom det är mysigt när folk dyker upp som gubben i lådan.

Kräftskiva i ladan

Det började regna lagom till att vi skulle äta. Denna gången utan risk för fågelbajs rakt ner i maten eftersom svalorna nog flyttat. Sjukt att det var typ exakt samma väder som på midsommar?

Kräftskiva i ladan

Grillade också, även om det är svårt att förstå så gillar ju inte alla kräftor.

Kräftskiva i ladan

Min man!

Kräftskiva i ladan

Sen högg alla in. Eller ja. Så mycket man nu kan hugg in med barn runt bordet. Bästa sättet att få äta ifred är att ha Antons pappa vid middagsbordet. Bättre än iPad till och med. Han älskar verkligen sina mor- och farföräldrar. Nu ligger han på golvet och låtsas att bilarna är farmor, farfar och mormor. Gulligt!

Kräftskiva i ladan

Viggo den gullrumpan. När vi passade honom helgen dessförinnan somnade han medan han åt köttbullar. Det var det gulligaste ever.

Kräftskiva i ladan

Viggo är ju min lillebrors unge.

Kräftskiva i ladan

Här satt vi!

Kräftskiva i ladan Kräftskiva i ladan

När vi köpte huset exploderade våra huvuden med allt vi ville göra. Som att renovera och bygga om ladan. Det skulle vara ateljé, butik, gästhus, discohall och jag vet inte allt. Sen kom vi på att vi har barn, är mitt i att starta upp våra yrkesliv. Har examensarbete och ångest och jag vet fan inte allt. Kanske vi sitter i varsamt renoverad festlokal eller kontor eller något om 20 år och skrattar åt oss själv och hur naiva vi var. Kanske. Antagligen. Om man har tur. Eller så äter vi fortfarande mat i en stökig lada på gamla trasmattor för att vi kom på att vi gillar det.

Kräftskiva i ladan

Och kaka, såklart. Sen badade några av oss i havet och så åt vi alla rester till kvällsmat och somnade på två röda eftersom vi hittade blåsor på Algots häl. Så helt plötsligt var det tydligt att Algot inte var en svajig, omöjlig, tvåårstrotsig unge – han var ju sjuk. Första gångsföräldrar. Jag säger då det.

En enkel promenad är allt jag vill ha

Man märker att
naturen börjar bli
trött nu
står inte lika
stolt, färgerna
inte lika
påträngande
åkrarna skördas
löven faller
så låt er inte
luras
bilderna är en
månad gamla
då det fortfarande
var lite mer
mitt i sommaren
när vi gick
en promenad
mellan regnskurarna
runt våra
kvarter
bland hortensior
alpackor och
en stormigt
hav

naturen visst,
så himla svårslagen
ibland men just
den här
promenaden
minns jag mest
för att den var
så himla

anspråkslös

det var inte svårare
än att vi hade
tråkig
vädret var för
dåligt för
att bada, för fint
för att låta bli
vankade fram och
tillbaka
vad ska vi göra?
uppmanar
Algot till kreativ
lek medan vi själva
glömt bort
enkelheten,
nyfikenheten
bortom telefonen

kastar ner en
banan, snörar på
musätna skor
en vattenflaska
inte svårare än

när vi kommer tillbaka
är jag
fylld av en känsla
av frihet
inga krav, inga
måsten
bara en fot
framför den
andra och det
var nog

i en vardag
där jag kämpar med
att känna mig
precis så, nog
och tillräcklig
bra som jag
är så är stunder
som den här
känslan av att
fylla lungorna
med frisk luft
inte behöva
kippa efter
andan

ovärderliga