Algots kalas

Vi värmer
köttfärsås
i solen, och
ett tag såg
matbordet ut
som en
coca cola reklam
hej, ring mig
och
engångstallrikar
för vi har
fortfarande
inget
rinnande vatten
hos vvs
är vi bara
en i mängden
men det
spelar
ingen roll
när man är
allt hos
någon annan

Algot får sol
på sitt kalas
för tredje (hörde
ni, TREDJE)
året i rad, det
är nog
ändå något
med den
där ungen
att våren nog
är hans
inte klokt
att det
hunnit gå
så många år
på rad

det finns
alltid saker
man kan klaga
på, såklart
som att
vi var tvungna
att ha papptallrikar
och bara
orkade laga
sketen
gammal köttfärsås
till kvällsmat
men dagen var
ändå allt
som jag vill
att Algot
ska få
ha
alla hans
favoritpersoner
som förgyller
hans dag
och
ställer upp
för hans
sak
leker björnen
sover, spelar
fotboll
och lejon
så vilt
att mamma är
helt hes
korv, glass,
ketchup
och allt
som är gott
utomhus en
hel dag
någon som
gungar, en
annan vattnar
lagar lite
tak
akta killar
farligt, säger
du
precis som
livet, tänker
jag men
det behöver
du inte
lära dig
än, mitt
älskade barn
för än så
länge så
är saker

precis som
dom ska

Lite om att ha huset

Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset

Det är verkligen en pärla. Vårt sommarhus. Ibland fattar jag inte hur vi hade sån tur att det dök upp precis när jag gått med på att börja titta på sommarhus. Jag inser att vi aldrig kommer hitta ett hus som detta igen. Anton hade pratat om det ett tag, det här med sommarhus, men jag strävade emot. Rädd för att binda upp oss för ungt, ta på oss för mycket. Ännu mer ansvar. Jag drömde fortfarande om att resa. Men så gick jag med på att ”titta kan man alltid göra”. Tänkte att det skulle ta flera år att hitta ett hus. Men grejen med att öppna fönstret och ha det på glänt är att man riskera att vinden fångar en. Att det blir tvärdrag. Att alla dörrar och fönster smäller upp och pappershögarna på bordet flyger åt alla håll. Vi tittade aldrig på några andra hus än detta och i bilen på utfarten från huset ringde jag banken. En vecka senare var papperna signerade.

Jag försöker hålla fast i den initiala känslan när jag tvivlar och känner mig överväldigad. Blundar och låter mig känna det. Vilar och litar på det jag kände. Magkänslan. Den rena känsla av eufori, drömmar och lycka som gjorde att vi sprang. Kutade. Hand i hand. För samtidigt som jag inser hur otroligt det är vi kunde lägga vantarna på det här huset, så har jag ofta slagit huvudet mot väggen och undrat varför nu? När vi tog över huset hade Algot inte ens fyllt 1 år och jag var mitt i min värsta tid. Första natten sov jag inte alls. Inte för jag var glad och exalterad utan för jag var mitt i mina sömnproblem. Satt uppe på nätterna och skrev i telefonen. Försökte somna med en podd i öronen. Grät när solen började gå upp igen. Orkade inte ens en gå en promenad runt huset, så Anton fick gå själv med Algot.

När jag och Anton haft det som tuffast har jag velat sälja huset. Vi har så otroligt svårt att få ihop alla våra drömmar. Och ett hus är ett väldigt stort ansvar. Det bara är så trots alla sommarbilder som florerar därute. Utöver jobb, barn och ens sociala liv så ska man tänka på att renovera taket, en diskmaskin som går sönder stup i kvarten, möss, mördarsniglar och jag vet inte allt. Ett sommarhus är inte så charmigt i februari. Vi bråkar om vem som ska ringa hantverkare, hur vi ska få in vattenprovet som bara kan lämnas på tisdagar,  vem som ska ta in offerter osv. Vi bråkar när vi blir rädda för att huset ska läcka in vatten, rasa, gå sönder och kosta en miljon att laga. Eller när vi ska bestämma oss för om vi ska renovera huset eller bo i större lägenhet? Trots att det är sån himla ynnest att kunna ha detta huset och det säkert är så himla bortskämt, så blir vi överväldigade och undrar om vi gjort rätt. Eller, jag undrar. Och det händer att vi bråkar om det också.

Men så kommer dagar som helgen som var. När vi är ute hela dagarna. Dricker kaffe i solen. Får besök. Arbetar som maskiner. Glada, välsmorda maskiner. Kanske är det kroppsarbetet, kontrasten till våra datorstyrda jobb i stan. Solen kanske. Jag vet inte. Men väl i huset kan vi jobba i timvis, knappt utan mat och vatten. Och så high fivar vi varandra i slutet av dagen. Klappar varandra på axeln. Är ett team. Algot som ramlar i bäcken, som låtsas lukta på blommorna och som klappar sniglarna. Då lever jag i drömmen. Och magkänslan den där dagen i januari när vi såg huset första gången susar genom kroppen.

Långfredagen

Hej från ett iskallt hus. Men vackert. Det ligger en del snö kvar på marken, inte så konstigt eftersom den är djupfryst. Går inte ner en spade om man så var desperat (som man så ofta är). Vi har varit här sen torsdag kväll. Inte den varma påsken vi längtade efter. Men ibland blir det bra ändå.

Vi får elda stup i kvarten i båda spisarna. Och vår vattenpump har fryst sönder så vi får hämta in vatten från brunnen. Lite bökigt med tanke på att vårt sommarhus egentligen är ganska så bekvämt av sig med både rinnande vatten, toalett och diskmaskin. Dessutom köpte vi ny diskmaskin och borrade ny brunn förra året. Ironiskt, kan man tycka. Lägg på en fet elräkning på det. Tack våren 2018, hehe.

Men när solen kommer fram glömmer man allt. Och dessutom är man ganska så mycket mer förlåtande här än hemma i stan. Går diskmaskinen sönder där blir det kaos på tre minuter. Det finns mer tålamod här ute eftersom det inte är lika mycket man ska och vill hinna med. Fast man blir rätt svettig när saker går sönder här ute eftersom det äter upp pengar. Hus i allmänhet och kanske sommarhus i synnerhet har så sjukt mycket oväntade kostnader.

Så vi hyr ju ut huset lite i sommar, tänker att det täcker dom oväntade kostnaderna. Folk frågar om vi tycker känns jobbigt att främlingar ska bo här. Vi får väl se. Men i dagsläget känns det mest roligt. Kanske låter konstigt, men jag tycker verkligen att det här huset och tomten är så unik att jag liksom tycker om tanken på att fler ska njuta av det.

Huset ligger ju väldigt privat nere i en liten dal. Så det räcker med att solen kommer fram en liten stund så kan man dricka kaffe på trappen och jobba i trädgården i bara tjocktröja fast det ligger snö på marken.

Tänkte att vi inte skulle vara i trädgården så mycket eftersom jag var så besviken på att man inte kan planera än. Men så gick jag en promenad när Algot och Anton sov och kom på att man kan rensa sly. Låter trist men det är ganska kul eftersom det blir så stor skillnad väldigt snabbt. Och perfekt att göra innan allt slår ut. Och så grillade vi korv när vi eldade upp allt vi sågat och klippt ner.

Vi var ute i tre timmar utan paus och sen kollapsade jag, typ. Har nog inte vara ute så mycket på ett halvår. Plockade in lite snödroppar. Somnade vid tio och vaknade vid åtta till Algot som sa: ”lyssna fåglarna mamma”.

<3