Sommaren är ett state of mind

Ibland tänker
jag att kanske
är det så att
man faktiskt
minns dom
tråkiga stunderna
trots allt
dom som i
ögonblicket
får en att
känna
är det här allt?
Algots gnäll
som skär in i hjärnan
småtjafset
när alla är
hungriga
paniken när
dagen regnar
bort
på något sätt
minns jag alltid
dom
längtar efter
dom, har dom
i mig när
dagarna går
så vansinnigt
fort
minns du?
när vi bara
var inne en hel
dag
åkte iväg
köpte kött i
köttbutiken, ost
i ostbutiken
trots att det
tar tre gånger
så lång
tid
minns du i
somras?

när vi bara
sov och sov
hur härligt
det var? när
det bara var
vi tre och
ingenting mer
hade aldrig
klarat hösten
utan den
det långsamma
tempot, det som
är så
föraktat och
underbart
som man slösat
tid som
tonåring, om man
tänker efter
eller hur?
herregud, om
jag vetat hur
jag vältrade i
svårfångad
lyx då
har jag något
att lära av
mitt tonårsjag
så är det kanske
det, våga
slösa tid eller
kanske inte
riktigt men ni
vet när man
hade så mycket
tid över att
man tittade
på tv när man
sågs för man
umgicks så
himla mycket
ändå
nu ska det
kläs upp,
drickas vin och
vara jävlar
i det kvalitativt
hur mår du? Vad
gör du?
två gånger per
år om man
har tur, om man
hinner svara på
varandras sms
tills dess
det är inte
lätt att bromsa
och när man
gör det
är kroppen
så van vid
ett maraton
att den undrar
vad tusan
håller du på
med?

jag pressar och
hetsar hem
Anton från
jobbet, fyller
bilen mitt
i rusningstid
vill dit, vill
dit, ville
hit till huset
men glömmer
att jag typ
alltid blir
som ett punkterat
hjul väl
här, vem är
jag när vinden
inte blåser?
lördagen regnar
bort, tv:n står på
non-stop
ketchup i hela
soffan för vi
äter där
jag sover middag
med Algot
plockar in lite
blommor
äter pannkakor
till frukost
köper ost &
kött i varsin
butik, småtjafsar
Algot som klättrar
på väggarna
funderar på
att baka en kaka
men går mest
och duschar i
ren tristess

men jag vet
att jag behöver
det här, tittar
man noga
så är sommaren
fortfarande
där, gör sig

påmind
igen

du vet den
gången
vi bara sov
och sov

inte så
pjåkigt ändå

Det är konstigt att ha sommarhus mitt i vintern

Är det inte helt
oanständigt
väder i helgen
åker vi en sväng
till sommarhuset
jag vill plantera
mina tulpaner
för helt plötsligt
är det vår igen
eller i alla fall
något att
längta efter
det är så konstigt
att ha ett
sommarhus
när sommaren
tar slut
kanske bara
skulle kalla det
hus?
när livet går
snabbt i stan
mellan hämtning
lämning, middag
och vanligt
jäkla kroppshygien
glömmer man
lätt bort
herreguuuuuddd
jag är ju för
fan husägare
ansvar ansvar
ansvar
jag har alltid
sagt att jag
är mer rädd
för hus än barn
konstigt, men
hus känns som
ett så himla
stort projekt
det är barn
också, visserligen
men det finns
ju en viss startsträcka
med dom
huset kan ju
ramla ihop samma
dag du köper
det poff hej
goodbye
hur bygger man
ett nytt?
verkar jävla i
det dyrt
dessutom är jag
rädd för mössen
och korna
hagen man
måste gå igenom
för den där
utsikten alla
snackar om
ser så djävulsk
onda ut
korna alltså
hur mycket alla
försöker
övertyga mig om
motsatsen
men jag fick
några bilder
från Antons
mamma när hon
var i huset och
nallade
höstanemoner
till sig själv
och tro det
eller ej
så det blommar
fortfarande
där

så riktigt
än är det ju
inte vinter

vilket är
en vinst i
sig

Trädgårdsbilder, flyktiga tankar och att få vila en stund

Jag har glömt
datorn hemma
men hittade
dessa uppladdade
och klara
så dom får det
bli, två på
raken från
vårt vackra
sommarparadis
men som onekligen
börjar bli
lite trött
ormbunkarna är
bruna i kanterna
och solrosorna
sträcker sig
törstigt efter
den lilla solen
som finns kvar
inga möss än,
vilket är
skönt
jag har inte riktigt
vant mig
än
livet är både
lättare och
svårare i huset
lättare för det
det handlar sällan
om vad jag har
på mig eller
hur jag ser
ut, vi har knappt
några speglar
där
vi är ute mycket
och äter mest
rester
ett mer stilla
liv, men svårare
på vissa sätt
för att jag är
helt ny på
det
vet inte alltid
vad jag håller
på med, vilket ibland
är en tärande
känsla, som
när taket är
sönder och vi
måste borra ny
brunn
så kan jag knappt
sova av nervositet
det är alltid
något som är
sönder i huset
och jag vet
egentligen ingenting
om trädgård
envisas att sätta
tulpaner fast
det springer
rådjur där
titt som
tätt
planterar en
himla massa
utan att egentligen
ha en plan
befriande ändå
för naturen
är förlåtande
det syns knappt
om det inte blev
helt bra
planera, strukturera
får jag tillräckligt
av i stan
här är det
en långsiktig plan
det spelar
ingen roll
hur snabbt jag
arbetar, hur mycket
jag än gör
naturen tar den
tiden den behöver
och det är ofta
allt för mycket
ska ni veta
med mitt
snabba stadsliv
mått mätt
saker har växt
där i hundra
år, ibland när jag
klipper av floxen
och sätter
den på bordet
så tänker jag
på hur konstigt
det är att
jag får skörda
någon annans
frukt, njuta av
hens vision

men
coolt ändå, omtumlande
tanke
och otroligt fint
att slippa
tyngden
på mina knöliga
axlar, att det
inte bara är
upp till mig
vi bygger
tillsammans

och få
lov

att få vila
där

liten stund

1 2 3 22