what’s up?

Jag har fyllt 26 år! Åldersnojjan är under schack. Jag kom på att det egentligen var utbildningsnojja jag led av. Allt är dock mindre akut nu, mitt hjärtade slutade koka över när jag slutade lägga locket på. 
Jag firade med en minst sagt spektakulär middag i goda vänners lag. 
Jag fick världens finaste och bästa Repetto skor av min mamma. Megapuss till henne!
Och det här. Jag tänkte egentligen inte alls fira min födelsedag, jag skulle som sagt lägga locket på men ändrade mig i sista minut. Jag skickade ut ett ”jag vet att jag är skitsent ute men skulle ni vilja ses över min absoluta favorit drink?”-sms. och förväntade mig pinsam tystnad och fullspäckade kalendrar för det är så livet är som vuxen. Helt förståligt. Men alltså. Alla kom!!!!!!!!!! Tack för att ni kickade vuxenlivets och kalenderns ass. 
Jag har varit i köpenhamn och druckit afternoon-tea mitt på blanka dagen. 
Badat i malmö. 
Sen tog vi vara på sommaren sista stunder i Vadstena hos en favorit. Imorgon börjar skolan! 
 

ruttet fint

Norge är otroligt. I år var andra året i rad som vi var där (denna gången med Antons familj!) och även om Norges natur verkligen är otroligt så är det speciellt att åka just till Stryn eftersom en av våra bästa personer har växt upp där. Det är så himla fint att få låna en väns barndomshem. Men det är dubbelt det där, det är det. För det dumma med att ha vänner från olika ställen är att det känns så himla ruttet när ställena tar tillbaka dem. Det är då jag absolut hatar förändring för att det känns som om det kväver allt som man tyckt om och hållt kärt. Med tiden och på bättre dagar tänker jag att allt och vi faktiskt finns kvar, fast lite här och där istället. Som mitt i den friska vinden bland bergen i Stryn och att det är hjärteskärnade fint.
 
Visserligen gick min superkamera sönder på de norska fjällen men som tur är har man ju sin telefon! Fast varje gång jag tog en bild muttrade jag ”jag saknar min kamera”, för jag tänkte att om jag bara hade haft den skulle jag kunna få in allt fint i den, sådär på riktigt. Man liksom skriker till när man går ut från bilen och glömmer omedelbart att man suttit i en bil i två dagar. Det är helt enormt fint! Det är också då man borde inse att berg inte låter sig fångas på bild, men det gör man inte utan fortsätter att jaga dem.
 
 
 

 
På tal om att skrika så skrek vi alla när vi hittade ett helt hav av kantareller. En hel ica-påse full för att vara mer exakt. 
 
Positivt med mobilkameran är att den nästan alltid är där. Och när allt, helt plötsligt, sammanfaller sådär lustigt perfekt så går det inte låta bli att fiska fram den. Jag satt och fnissade åt denna bilden hela vägen hem till Sverige. 
 
 
 
 
 
 Tack världens bästa Antonfamilj-mammalottas-födelsedag för en jättefin vecka! Puss!