Hej mig

 
 
Förra helgen skrattade jag så mycket åt ett skämt Anton återberättade under middagen att jag glömde tugga maten, jag svalde steken hel. Min mage hängde inte med på noterna, sist skrattar inte alltid bäst, och ett par timmar senare låg jag kallsvettig, kräktes upp alltihop och missade fredagsölen. Lustig liten anekdot. Poängen var dock att jag fann mig själv ensam och sysslolös en fredagkväll precis som nu. Idag är inget skämt men däremot lite behagligare. Mina fredagsplaner trasslade in sig så till den milda grad att när det hela till sist var utrett så fanns det inga planer kvar. Så jag har spenderat kvällen med mig själv och gillat läget. 
 

tryck bara om du menar det

 
 
Jag känner mig som det där barnet som inte får trycka på den stora röda knappen. Jag står liksom och stirrar på den och vet att jag inte bör trycka på den. Jag skulle må bra av att låta den vara ett tag. För baksidan av att ha varit i ständig rörelse det senaste året är att det nu är extremt svårt att stå still. Det är svårt att få grepp om tanken att jag visst är i någon slags rörelse trots att jag inte byter plats geografiskt var tredje dag.
 
Jag vill vara hemma nu. Jag vill det. Jag har bestämt mig för det. Jag vill koncentrera mig på hemma för fokus har varit på något helt annat länge nu. Jag är trött, hjärnan behöver vila. Vila innan den kan längta igen. Men jag förstår folk som ständigt är påväg någonstans. Det är lätt och relativt bekymmersfritt. I alla fall när man jämför med den oro och ångest, antar jag, som så lätt dyker upp när man sitter still. Still som i när man tänker innan man gör istället för att bara att göra. Det är ansträngande och ett ganska så gedigt jobb men nyttigt att göra då och då. Som att städa upp sitt skrivbord ibland, eller fylla på bilen med bensin innan man tutar och kör. 
 
Så jag stirrar på den röda knappen och försöker ta långa andetag som går ända ner i magen istället för små korta som får hjärtat att likna en studsiboll. När jag har jämna och kontrollerad andetag, då jäklar. Då skall jag trycka på knappen igen.

PMS does shitty things with your brain

 
Vissa dagar vaknar man med en känsla av att man blivit brutalt misshandlad. Kroppen är öm, seg och svårkontrollerad och hjärnan är helt mosad. Det känns som någon har mobbat en hela natten, stått över en och vid varje utandning skrikit åt en hur dålig man är. Så man vaknar upp med en kropp som känns som om den gett upp och ett självförtoende som ligger någonstans nere vid fötterna utan täcke och fryser. Man försöker skaka av sig det, man reser sig upp, igonorerar blåmärkena och låtsas att man har ambition att göra något produktivt med dagen. Jag börjar med att gå på toa, så som jag alltid gör, men helt plötsligt är jag helt rödflammig i hela huvdet. Jag står med förstoringsspeglen i hösta hugg och har klämt varenda liten finne spegeln fått syn på. Jag har säkert varit inne på toan i 45 minuter och där står jag nu svettig, finnig och röd som en bebisstjärt och känner att det är bara sekunder från att jag börjar gråta. Jag har varit vaken mindre än en timme. Jag tar ett djupt andetag och sköljer huvudet i kallt vatten. Jag skärper mig och samlar ihop disk från soffbordet för att gå ut i köket och fylla diskmaskinen. Den är full. Diskmaskinen är full. Jag måste tömma den innan jag kan fylla den. Fan. Jag känner svetten i pannan, de öppna såren i ansiktet börjar svida lite av saltet och nu går det inte längre. Jag lägger mig ner på kökgolvet och hulkgråter. Jag skäms över mig själv och är glad att Anton inte är hemma, glad att han slipper se mig såhär, glad att han inte ser hur till och med diskmaskinen hatar mig. Så glad att jag hulkgråter lite till. 
 
Jag går och lägger mig, kroppen vann. 
 
Men. Så vaknar jag till ett sms som är som den där personen som ser att man står helt ensam på skolgården med blicken ner i asfalten för att ingen skall se hur man kämpar med ångesten och tårarna. Hon frågar om jag vill hitta på något ikväll för hon har precis börjat dagen med en gråtattak för att en telefonmänniska varit otrevlig, hon har också ångest för att hon skall klippa sig idag för hon kommer antagligen bli ful och missnöjd. Jag berättar om mina finnar. Och så sitter vi helt plötsligt på en virtuell bänk tillsammans och skrattsnyftar till morgonens ologiska misär. 
 
– Christin, idag är inte en dag man klämmer sina finnar, just say’n. 
– Jag vet, men pms does shitty things with your brain.
– Mm.