A little twitch

 
Förra året, vid den här tidspunkten, hade jag satt sista punkten i min b-uppsats och var bara ett par dagar ifrån New York. Detta året har jag hela c-uppsatsen framför mig och en jul hemma i soffan. Vilket är lyxigt på ett sätt för det är inte jätteofta man är ledig och hemma, så det är verkligen skönt, men jag skulle ljuga lite om jag påstod att det inte ryckte lite i min NewYork-ven. Det var en fin resa.

Jul i andras hus

Vi bestämde oss för att inte köpa julgran, det får bli nästa år helt enkelt. Vi gick helt enkelt efter devisen att julen skall vara puttrig och vilsam, inte stressig och fylld av måsten. Men som tur är har andra hunnit med gran. Och jag måste erkänna att, I do love a christmastree. Hela sammankomsten kring matbordet är ju också ganska trevlig, speciellt, när man som vi dränker oss i fet dansk julmat. Det är ju inte för ingenting som danskarna är lyckligast i världen. Botten upp, mer sås tack och hit med paketen! 

En helt annan känsla

 
Jag har tappat bort den. Julkänslan alltså. Istället för att leta under julgranen funderar jag på att helt enkelt strunta i den. Kanske är det konservburksvädret som gör det? Det är inte ens en skala av olika grå, nejdå, allt går i samma nyans. Andra bullar är det på våren. Den är maffig, minst sagt. Men jag står ut, jag står ut med dasset som är utanför mitt köksfönster för att det finns en känsla som jag längtar efter lite mer än både julen och våren, och det är…vårkänslan. Belöningen efter en lång, seg väntan. Ingenting känns så hoppfullt som årets första utomhuskaffe. Må vara att man sitter med termobyxor, underställ och dubbla vantar men åh, den känslan. Den känslan.