Mitt i ett trotsigt litet liv

Det verkar som
om
du är mitt i
trotsåldern nu
skriker nej
stup i kvarten
med den gällaste
rösten, som om
du vill att myran
ute vid
vägen också
ska höra att
du är här
det är som om
du helt plötsligt
kommit på
vänta nu ett tag
jag är
ju en människa
med vissa
rättigheter hörni ni
så du skriker
nej
även när det är
något du vill
ha, bara för att
visa vart
skåpet ska stå
jag erkänner
att
det gör mig
och din far
en aning galna
ibland, ryter till
när du inte
förtjänar det men
vi är inte vana
vid så mycket
obstinat oljud
eller kanske
Anton är, för det
har hänt
att jag blivit kallad
egensinnig ett
par gånger
i mitt liv, så
en del av mig
hoppas du behåller
lite av det
det kallas
nämligen att ha
karaktär
det är bra att
alltid vara lite
jobbig, för oftast
i dagens
samhälle betyder det
helt enkelt
att man står up
för sig själv
du vet, när man
inte ställer sig
i led – vågar
vara sig själv

fast med det
sagt så längtar
man ju lite tills
du taggar ner
igen, stunderna
när du kastar
dig runt min
hals och mumlar
min mama
är det bästa jag
någonsin varit
med om
du är verkligen
allt
skitjobbig och
helt underbar

du, min
lilla person

full med liv
och orubblig

personlighet

När vi åt middag i de spanska bergen i solnedgången

Nu är vi i Frankrike igen. Eller i Spanien faktiskt. Vi ska äta middag i solnedgången.
Jo. Förresten. Det tar tid det här. Jag vet. Jag lägger väldigt mycket tid på att ta hand om mina fotografier. Ger kärlek till var och en, vilket är en aning tidskrävande. Men värt det. Inte minst för en själv. Kan inte hjälpa att tycka att det är lite fint att dryga ut vår resa till Frankrike. Fint att få minnas länge och ordentligt.

Detta är vår tredje resa till våra kompisar i Frankrike och varje år har Nils pratat om denna restaurang. Den uppe i bergen vid den spanska gränsen. Jag var skitnära på att inte följa med pga verkade krångligt med Algot eftersom dom öppnade mitt i hans sovtid. Men Anton var bestämd. Jag skulle med. Så jäkla glad för det!!! Även om Algot inte somnade förrän efter midnatt sen.

Vi kom fram till en otroligt genuin och pittoresk restaurang med helt slående utsikt.

Vi var först och skulle äta ”tidigt” – klockan åtta vill säga.

Stora stenblock till bord som gjorde rumpan helt varm så fort man satte sig. Det var alltså fortfarande väldigt varmt. Så att solglasögonen immade igen.

Kolla!

Ett sånt ställe man bara drömmer om när man mitt i vintern sitter och planerar sin sommarresa i någon obskyr liten sydeuropeisk stad när man ratar alla charterresor.

Det var njutigt.

Och extremt enkelt. Vin i vattenglas och bara en meny.

Algot somnade i bilen upp och vi var naivt hoppfulla en stund att han gått och lagt sig för dagen.

Snygge-Cornelia!

Maten är extremt enkel. Detta är vad man får. Skinka, korv och sparris. Omelett till huvudrätt. Nästan så enkel att man skulle tro att det bli tråkigt. Men nä. Någonting händer med en i en sån miljö. En sån kväll. I ett ögonblick tror man faktiskt, på riktigt, att man är spanjor eller fransos. Man är seden.

Cornelia hade fyllt 30 år och i present fick hon ett av mina favorithalsband från Lite Kalabalik. Tur att hon älskade det lika mycket.

Titta vem som är vaken!

Jahapp.

Jag gnällde och suckade lite i en sekund. Men sen kunde jag inte komma över hur gullig han är. Det är så oerhört fint att få uppleva sånt här även med Algot. Att han sitter där med oss, mellan våra kompisar och springer runt i solnedgången. Rör sig fritt och tryggt och lever. Något så oerhört stort i det. Antagligen kommer han inte minnas just det här ögonblicket. Men jag tänker att det finns i honom. Att när han blir stor kommer prata om sina galna föräldrar och deras vänner som alltid var på äventyr. Lärde honom leva livet. Bejakade hans nyfikenhet. Hoppas han kommer säga att han växte upp med en stark livsglädje runt sig.

Han är extra gullig när han spejar upp mot himlen, letar efter flygplan.

Men vi hade såklart paddan med överallt vi gick. Omöjligt att äta sittandes annars. Jag tänker att det räddat livet på oss många gånger. Att det faktiskt är en hälsofara att springa runt med mat i munnen. Även för vuxna. Så paddan är ett måste.

Till efterrätt åt vi getyoghurt med honung. Jag erkänner, inte det godaste jag ätit. Men det var ju det där med att ta seden dit man kommer.

Gillar iof idéen av (sötad) yoghurt till  efterrätt. Lätt, friskt och gott. Tips till alla som inte pallar laga efterrätt. Möllans ost här i Malmö säljer några franska ibland. Eller har sett dom till jul. Vi äter dom till frukost men det är egentligen en efterrätt.

Sen började kvällen ta slut.

Och det blev ännu mer som om i en dröm.

Nedanför den stora stenmurar sprang hästar.

Som man kunde säga hej till om man ville. Algot var nyfiken och jag fick hejda min rädsla lite. Den behöver ju inte vara hans.

Och så vände jag blicken bort i en sekund och helt plötsligt hade Algot fått en kompis. En fransk flicka som det tydligen var något speciellt med.

Jag kunde inte låta bli att ta en bild fastän det var som att jag såg mig själv gapa åt min mamma ”sååå pinsammmmm du ärrrrrrrr” samtidigt som jag tog bilden. Det var så oerhört gulligt och fint och jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag fick samma känslor när han sprang runt med sin kompis August i somras. När dom kramades och hjälpte varandra när dom ramlade. Eller när han springer efter Mathilda och skriker förtjust med axlarna uppe precis vid öronen. Kanske är det något med att se honom våga att själv navigera i den här världen. Se honom i sina helt egna relationer med andra människor. Föräldraskapet, så starkt och konstigt ibland. Ganska ofta.

<3

En kväll att minnas, helt klart.

Precis innan solen gick ner satte vi oss i bilen och följde solen hela vägen hem. Sen varade nattningen ända till nästa dag. Men lätt värt det ändå.

Som en blomma

Det är så fint
här nu
blommar som mest
när sommaren
håller på att
ta slut, finalen
innan vintervilan
men
allting blommar
visserligen ovanligt
sent i år
eller var det
ovanligt tidigt
förra året?
vem vet, spelar
det någon roll?
så länge det blommar
någongång,
tänker jag
allting växer i
sån fart här, i vår
lilla dal
solrosor som blir
dubbelt så långa
som jag
ängsblommor som
tar sig, trots
en ganska så
aggressiv traktor
vår gräsklippare
två gånger körde han
som hjälper oss
med gräset över
dom, bara sådär
ändå tar dom sig
växer och kämpar
säger oss något
trots allt, inte sant?
naturen, lär
oss ett och annat
ändå
tänker alltid på
när jag började

akupunktur
när jag mådde
som sämst, var ett
öppet sår
flammande eld
mörkt hål, utmattad
själ
så bad han mig
titta på en
blomma, se hur den
öppnar sig
på dagen, sluter sig
på kvällen
så ska du också va
ingen människa
kan vara öppen
hela tiden
då händer det
här, sömnlös
skit
tom på energi
ingenting mer
att ge

jag tänker alltid
på det när
höstanemonerna stänger
sig för kvällen, eller när
tusenskönorna blir
som tusen stycken
små isberg, vita toppar
i gräsmatten
även nu när
allt är bra igen
man måste stänga
sig ibland, blicka
inåt, vila
hur klyschigt
eller uppenbart den
än låter

så påminner det
här stället
vår dal, naturen
huset

mig om det
hela tiden