Vanlig god mat i Malmö, lite om lekplatser, hetsiga barn och färginspiration

Vanlig god mat i Malmö

Visserligen är vädret här i Malmö så grumligt idag att jag måste ha lamporna tända i köket. Även mitt på dagen. Men så var det inte förra tisdagen, när vi åkte fram och tillbaka till Trelleborg och Algot började höra igen. Då sken solen. Sen blev jag så ä väldigt trött men nu är det dags för dagen som legat och väntat i mina utkast.

Vanlig god mat i Malmö

Vi åt lunch på delikatessen. Ett ställe man lätt glömmer bort men som har god mat. Vanlig god mat. Äggakaka, köttbullar och ofta någon fisk. Och skitbra ställe att köpa hem mat ifrån när man är lat. Bara att slänga in hela foliepaketet i ugnen, sen får man hemlagad mat. Typ.  I alla fall. Efteråt gick vi genom Davidshall för att få Algot att sova.

Vanlig god mat i Malmö

Och ta en liten bild bakom en bil så inte hela delikatessen behövde glo på mitt poserande.

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Allén vid Fresens väg är egentligen så fin. Så himla mycket potential, tycker jag. Fina höstpromenad i oktober och vårigt sorl från uteserveringar i april. In a perfekt world, för den är allt för trafikerad för det. Bilar i innerstan alltså, suck.

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Vidare mot slottsträdgården förbi Biblioteket. Som jag också gillar även om jag brukar tycka moderna tillbyggnader till gamla hus ofta blir för spaceigt. Plus att jag alltid kände mig så värdslig när jag satt där och skrev uppsats en gång i tiden. Som om jag höll på att lösa världen. Om det ändå så vore va!

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Vad ska man säga? Så förbaskat fint!

Vanlig god mat i Malmö

Och någonstans här gav vi upp att Algot skulle sova middag. Vet inte om det var narkosen eller det att livet blev väldigt högljudd som gjorde att han inte hade tid att sova. Han skulle springa, köra och kasta kastanjer. Mycket att stå i med andra ord.

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Och man blir lite avtrubbad i tvåårstrotsen. Orkar liksom inte ta varje strid. Så man låter honom hålla på att köra rally med vagnen medan man själv njuter av utsikten. Suckande av folk som nästan blir påkörda registeras liksom inte. Deras vrede är inte lika påfrestande som en hetsig tvååring.

Vanlig god mat i Malmö

Men det finns helt klart två tydliga kategorier. Dom som ler och lägger huvudet på sne när Algot kommer farandes som en raket. Och dom där man är glad för att blickar inte kan mörda.

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Vi stannade och letade upp kastanjer att kasta i kanalen och livet kändes så fruktansvärt härligt. Att vara ledig med sin familj. Helt utan några måsten. Så till den grad att vi kunde ägna en timme här. Hur ofta händer det? Alltid påväg, alltid något att göra. Något att tänka på. Men det var också anledningen jag tog så mycket ledigt med Algot den där veckan även om allt gick så otroligt smidigt. Jag ville ha tid till honom. Att även om hans öron inte var en biggi så skulle han inte känna att han tog någon tid ifrån oss. Utan tvärtom. Att han fick tid. Vi fick tid.

Vanlig god mat i Malmö

Vita höstanemoner! Vi har ju hav av klassiska lila i sommarhuset.

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Säga vad man vill om Malmö (älskar förvisso hela skiten) men lekplatser kan dom! Tycker nästan alla är så himla genomtänkta – inte minst i var och hur dom ligger. Lekplatserna har så himla fina kulisser. Tågen och rutschkanorna är ofta omsorgsfullt placerade utefter träden osv.  Letade igenom Linas halva arkiv för hon tog en så himla fin bild på just detta från i våras och teaterlekplatsen när ett körsbärsträd blommade och hela lekplatsen såg ut som en scen i en film. Men hittade icke tyvärr.

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Men måste erkänna att jag inte tycker det är sådär tokroligt att hänga på en lekplats. Vilket Algot och märkt så om både jag och Anton är med så är det alltid Anton han drar i. En hänga på en lekplats är okej en strålande, ljummen dag med en kaffe i handen. Och sällskap till både mig och Algot. Då kan jag till och med se en liten tjusning. Men snart börjar verkligen den värsta tiden. Kallt, rått och blött. Nej. Tacka vet jag hemma-dejter mellan typ november och mars.

Vanlig god mat i Malmö

Fast även den bästa leknissen kan bli disträ ibland. Verkar som att idéerna kommer till Anton som bäst på en lekplats?

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Gick hem och tillbaka genom gamla väster.

Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö Vanlig god mat i Malmö

Hade egentligen inget att göra där men det är ett charmigt område. Fullt av färg. Om man bara öppnar ögonen (eller kanske är det sinnes som ska öppnas) så finns det överallt. Pinterest och Instagram i all ära. Men här hittar jag också inspiration till olika färgkombinationer.

Ett litet tag

Det är så vansinnigt
vacker ute
just precis
nu
jag har varit
ute tre morgnar
i rad
tio i åtta precis
när det börjar
ljusna
jag tog en liten
paus så som
alla säger att
man bör
men visar så
tydligt att man
inte får
en framgångsrik
blogg bör nämligen
uppdateras
varje dag
men bakom
varje blogg finns
ett känsloliv
en storm
av en livslevande
person
som ibland
behöver en

paus

Anton lämnar
Algot precis innan jag
kommer hem
jag springer
två, ibland
tre varv
lyssnar på musik
vet ni hur
längesen det
var jag lyssnade
på musik?
ingen lärorik
podd eller utbildande
ted-talk
bara ren
förströelse
njutning och
dagdrömmeri
som ren och
skär
medicin

tittar på gamla
avsnitt
av greys anatomy
har knappt
öppnat sociala
medier trots
det hänt viktiga
grejer där
följer
med från sidan
ett lite avstånd
ibland behöver
man det
stödja, heja
lyssna förstå
förfäras men
tänka efter
i lugn och ro

hur som
helst och mitt
i allt

må det ha
varit lite tyst
här inne
ett pyttelitet
tag

men jag har
mått bra

Växlande molnighet, om att må bra och dåligt, utefrukost, ett uppbyggt Malmöliv & potatisgratäng till frukost

Det är söndag igen och jag återvänder till något som blivit lite av en tradition de senaste veckorna. En slags veckosummering från telefonen. Jag bär sällan med mig den stora kameran ut i vardagslivet och har faktiskt väldigt sällan bloggat direkt från vardagen. Men jag märker det är skönt för mig med summeringen och framför allt att det är ett fint sätt att visa alla delar av livet. Även om mitt i flöde i exempelvis Instagram är ganska så tillrättalagt så försöker jag bjuda in till andra delar av livet på andra sätt. För mig handlar flödet i Instagram fortfarande till stor del om visuell inspiration. Och jag får utlopp för mitt intresse för bild, form, fotografering och inredning. Men jag är ju mer än så. Livet är mer än så. Så jag har bildtexterna. Stories. Och jag har bloggen. Jag antar att det tar flera kanaler för att rymma en människa. Som här. När det är måndag och jag fortfarande inte är pigg. Kylskåpet ekar tomt. Förutom en sorglig liten potatisgratäng från helgen. Så jag äter den till frukost. Tillsammans med snabbkaffe.

Algot är ledig från förskolan på grund av hans operation och himlen är klarblå. Vi leker lejon, gungar och fikar utomhus. Men jag är jättetrött.

Cyklar hem till Lilly. Han hejar hela vägen dit ”lilly lilly lilly lilly”. Inte för att ta något ifrån Lillys slående personlighet men hon har ju också två väldigt roliga cyklar.

Och från deras gård tittar man rakt upp på finfin färginspiration. Colorblock när det är som bäst.

Det mest effektiva knepet – även kostnadsmässigt – när det kommer till att underhålla sitt barn är att gå hem till ett annat barns leksaker. Hens bilar är inte alls som dom hemma.

Avslutar eftermiddagen med att hämta ut post. Vilket alltid är en utmaning när man har gottegrisen med sig. Personalen är inte road, let me tell you. Men så ser han glassen och står och hänger på frysboxen som om det skulle hjälpa. Tjat alltså. Men jag vet i alla fall vart han är. Vi går hem och jag är fortfarande jättetrött.

Jag hade fått post från Matilda. Jag ska visa en dag. Men Malmö – Matilda – är så varm och fin. Vilket är extra tryggt i en annars ganska ny och stundvis brutal branschvärld.

Tisdag. Vi går upp jättejättetidigt. Sätter oss i bilen och ser Trelleborg vakna till liv genom rutan. Algot sjunger till Ipaden och jag är förkyld. Och jättetrött.

Vi checkar in. Och ut. På 35 minuter. Sånt himla rutiningrepp. På sjukhuset alltså men inte i mitt hjärta. Så när Algot kommer springandes ut (bara en förälder fick vara med) och ropar mama så känner jag hur spänningen i axlarna släpper.

Det är en strålande dag. På alla sätt. Vi äter lunch och Algot hör när vi tuggar. När kastanjen plaskar i kanalen. När pappersåsen prasslar i handen och blir rädd när pappa leker lejon. Varför skriker han så? Jag är typ rörd hela dagen. Men fortfarande jättetrött. Kroppen känns tung och jag känner igen den där känslan. Fast jag försöker trycka bort den. Den när man sover och sover och sover men blir ändå aldrig pigg.

Onsdag. Anton går till jobbet och jag vet inte riktigt hur jag ska orka dagen hemma. Det gör jag inte. Så vi myser inomhus nästa hela dagen och jag försöker att inte få för mycket dåligt samvete. Ni vet det man får när man inte riktigt orkar vara med sitt barn. Det är min absolut sämsta känsla och då jag har riktigt svårt att acceptera hur jag ibland mår. När jag gråter fram att jag inte ens orkar vara med Algot och skäms över att jag bara vill gå och lägga mig. Helt i onödan tror jag ändå. För här står han hemma i vår lilla lägenhet och upptäcker världen. Hoppar till och säger ”oj” när diskmaskinen börjar spola vatten. Sen står han där och lyssnar.

Njuter och vilar upp oss hemma. Tillsammans. Det måste ju ändå räknas.

Torsdag och Algot mormor är här. Vi äter glass och lyxar till det. Sjuk nästan hela veckan fast han inte alls var sjuk. Skoja min doja att jag oroat mig i onödan. Fast det är väl aldrig i onödan med dessa små. Man oroar ju sig för att dom behöver någon som oroar sig. Och för att man är rädd för att det inte längre ska finnas någon att oroa sig för. Sen lägger jag mig på sängen och vilar en stund medan Algot och min mamma hänger i vardagsrummet. Jag är nämligen fortfarande dödstrött.

Fredad och det är fint väder igen. Jag går en promenad i bara ben. Jag njuter och tänker att jag måste bli bättre på att göra sånt här igen. Tänker på livet, min kropp och hur konstigt det är att man har så svårt att acceptera sig själv. Den senaste månaden har jag mått ganska dåligt. Om jag ska vara ärlig. Aldrig blivit pigg trots att jag sover och sover. Marken som gungar när jag går. Yrseln som aldrig går över. ”Det är ångest”, säger en vän. Och jag himlar med ögonen. Allt är ju jättebra nu. ”Du är en känslomänniska”, säger en annan. Och jag blir förbannad. Jag är logiken själv ju. Tills någon frågar ”hur mår du egentligen” och jag bryter ihop. Jag antar att man kan må bra och dåligt samtidigt ibland.

Det är i alla fall oerhört fint ute nu. Jag tog en bild på löven på gården. Var sjukt nära att låta bli. Tänkte äh, gör det imorgon. Men så levde jag lite i stunden och tog en bild ändå. Och vet ni. Nästa dag hade dom ramlar ner.

Cyklar och hämtar Algot som varit på förskolan. Äntligen! Fart och fläng och bästa kompisar igen. Är så himla tacksam för Algots förskola. Personalen som skickar hur mår du-sms till Algot och berättar att hans kompisar saknar honom. Bästa kompisen Jack som står och väntar i dörren när man lämnar honom. Eller när ett barn skriker tvärs över gården ”algots maaaaammmmmmaaaaaa är häääär”. Det är vardagsögonblick som känns.

Lördag. Det är dåligt väder. Jag är trött på att vara trött och köket är ett bombnedslag. Vi vaknar tidigt och jag föreslår att vi kastar oss på cykeln och äter frukost på Söderberg & Sara på St:knut som jag bara sett genom Linas lins men som verkar vara precis det myset jag behöver. Ibland får man bara försöka lappa ihop hålen så gott det går.

Det hjälper. I alla fall för stunden. Och det är okej, tänker jag. Hade man hittat detta ställe i typ Berlin hade man gapat om vilket bra ställe. För det var verkligen supermysig och gott! Och barnmagiskt. Algot som annars brukar tappa tålamodet så fort bullen är uppäten myste över hela butiken (bokstavligt talat).

Efteråt cyklade vi till folkets park. Som är så otroligt fin just nu. Mer höstromantiskt blir det knappt. På vägen träffar vi en vän och vi följs åt. Vi leker en stund. Pratar hus, 30års fester och förskolor. Vinkar hejdå och jag kastar mig på cykeln hem. Träffar en annan kompis påvägen och när jag kommer hem känner jag mig varm. Det tog långt tid för Malmö att bli hemma. Men nu är det verkligen det. De första åren här kände jag…ingen. Höll mig för mig själv. Och nu blommar vi. Det är en väldigt väldigt härlig känsla att känna att man byggt upp ett bra liv.

  

Barnlivet. När koppen är kvar i leken fast huvudet är någon helt annan stans. När man kämpar på med att vara tillräckligt för sig själv och tillräcklig för sitt barn. Anton sitter och ritar på sina hus på lekplatsen. Så blir det ibland. Får man en tanke. Då gäller det att fånga den.

Jag gör mig i ordning för att möta upp några vänner på stan. Vi ska äta lunch och gå på musikal. Min 30års present. Jag önskade mig något kulturellt och att få umgås. Så detta var perfekt. Jag lockade håret istället för att städa och valde svart istället för något mer coolt. Men jag var trött (fortfarande) och hade pms. Då har jag den här klänningen från Whyred. Den tar jag alltid när jag vill vara fin men inte riktigt känner mig så. Vi hade det strålande. Vänner. Man behöver dom verkligen. Jag lät dagen helt vara vår och tog inte alls några bilder.

Söndag. Idag. Vi sover till halv nio och 45 minuter senare ringer det på dörren. Viggo, Kalle och Helle står utanför. Min familj för den ovetande. Kalle är min bror, Viggo mitt brorsbarn och Helle är well, min Helle som bor i Köpenhamn. Vi äter en andra frukost, går ut till lekplatsen, handlar på Polarn och Pyret och äter lunch på ABsmåland. Jag är fortfarande trött men det är första dagen på tre veckor som jag inte är illamående och förkylningen börjar gå över. Det känns bra.

Vi äter och pratar lite. Sen går danskarna och handlar falukorv med sig till Köpenhamn.

Och Malmö charmar Viggo. Så himla fint att få ha så fina små kiddos i sitt liv alltså. Sen cyklar Anton till sin fotboll. Jag och Algot till folkets park. Eftersom han älskar cyklarna där. Vi träffar Lina och Mini där i vimlet av resten av Malmös föräldraliga. Så mycket folk. Men det blir en mysig stund som gör det svårt att slita sig. Inte minst för att kidsen springer strategiskt åt motsatt håll som en själv. Sen satt Algot och hejade hela vägen hem. This is the beginning of a beautiful friendship.
Typ ❤.

 

Lite konstigt och slitsam vecka har det varit. Bra såklart också. Men inte hela tiden. Och jag hoppas hela tiden att nästa vecka ska bli bättre.

Hur mår ni?