Sista sucken av Guéthary

Guéthary

Lagom till att Malmö sveps in i höstiga vindar avrundar jag vår Frankrike resa från i somras. Vår sista dag i Guéthary spenderade vi mest bara vi tre. Vilket var en skön avslutning på en otroligt fin men intensiv vecka med sju andra människor.

Guéthary

Vi åt frukost i lugnt och ro. Packade badkläderna och gick på en promenad.

Guéthary

Tog djupa andetag av Frankrike. Älskar verkligen den här delen av Frankrike.

Guéthary

Gick till en strand vi inte varit på innan.

Guéthary

Alla stränder i Guéthary är väldigt påverkade av tidvatten. Alla som bor där har kollar har koll på tidvattnet som vi har på nederbörden här hemma. Så man vet när man ska både bada och surfa utan att åka med ut.

Guéthary Guéthary

Lite krångligt, för ibland har man tänkt fel och ibland måste man skynda sig så in i helvete. Och vågorna är vilda, men också desto roligare. Även om det innebar att Algot inte kunde sitta vid strandkanten och plaska timme ut och timme in.

Guéthary

Men mysigt att få bada så mycket tillsammans med pappa (och mamma!).

Guéthary Guéthary

Älskar verkligen dom här och är så tacksam för alla resor vi fått göra tillsammans. Snoret till trots. Var nära på att redigera bort det, men så är livet också. Fint och snorigt.

Guéthary Guéthary

Mysigt!

Guéthary

Gamla kasinot!

Guéthary

Dessa gick vi förbi varje dag!

Guéthary Guéthary Guéthary

Sen slog vi ner oss på stranden ett par timmar. Det tråkiga när man reser med småbarn är att man inte gör lika mycket på resorna. Äventyrar inte lika mö. Men det är också det som är det allra skönaste med att resa med barn.

Guéthary

När man får äta en glass per dag <3

Guéthary Guéthary

Sen gick vi tillbaka till rummet. Visst är det fint?

Guéthary

Mötte upp värdparet för att äta veckans sista middag!

Guéthary Guéthary Guéthary Guéthary Guéthary

Åt tills vi storknade och skålade för vår tredje resa tillsammans hemma hos Nils i hans hemstad Guéthary.

San Sebastián, 37 grader varmt och ett flygplansbarn

San Sebastián

Vår nästsista dag i Frankrike spenderade vi i Spanien, San Sebastián. Det var också veckans varmaste dag med 37 (!) grader. Det var helt knäppt.

San Sebastián

Vi har ju varit där en gång innan och eftersom jag var trött var jag också grinig och hade därför heller ingen lust att åka. Men jag gav efter för Anton och grupptrycket. Och tur var väl det, för jag påmindes snabbt om att San Sebastián är asnajs.

San Sebastián

Gänget!

San Sebastián

San Sebastian är verkligen härligt. Nära stranden, lagom stor och mysig.

San Sebastián

Gamla delen av staden!

San Sebastián

Mysig, visst?

San Sebastián

En av mina favoritklänningar från förra året från H&M. Tycker den är så najs på riktigt varma ställen. Fast såg en gång en 80-årig tant i den. Hon fnissade när hon gick förbi mig. Men också blivit stannad på stan i Italien av en ung tjej som sa att jag var chic (!). Så vet inte riktigt vad jag ska tro. Men den är skön.

San Sebastián

Älskar alla städer som är vid havet!

San Sebastián

Sen gick vi till ett torg som är fullt av uteserveringar men som en gång i tiden..

San Sebastián

..var full med höns, eller kor eller något som man tittade på uppifrån balkongerna. Tror jag. Borde läst på skylten istället för att fotograferat de andra när dom läser.

San Sebastián

Fint, hur som helst.

San Sebastián

Vidare! Algot var INTE pigg på att turista i en stad eller att det var 37 grader varmt. Han ville bada i poolen och springa på stranden.

San Sebastián

Så vi fick megamuta med glass.

San Sebastián

Och så har man blivit expert på att hitta stora öppna, säkra ytor för den här stormen att springa på.

San Sebastián

Sen började ett frenetisk pekande och ropande ”dä dä dä dä dä dä dä dä”.

San Sebastián San Sebastián San Sebastián

För att han såg den här. Och stod stadig i sin övertygelse att han skulle få åka den. Och VEM ÄR JAG att säga nej. Så jag sa ja och tiggde kontanter av mina kompisar och tvingade dom vänta på oss. Charmigt. Men totalt värt det när Algot pekade mot himlen och sa ”flyg-plan” och sen såg så stolt ut som om det här är vad livet handlar om. Blev nästan gråtfärdig.

Och det var en dag till i sommarlivet!

När vi åt middag i de spanska bergen i solnedgången

Nu är vi i Frankrike igen. Eller i Spanien faktiskt. Vi ska äta middag i solnedgången.
Jo. Förresten. Det tar tid det här. Jag vet. Jag lägger väldigt mycket tid på att ta hand om mina fotografier. Ger kärlek till var och en, vilket är en aning tidskrävande. Men värt det. Inte minst för en själv. Kan inte hjälpa att tycka att det är lite fint att dryga ut vår resa till Frankrike. Fint att få minnas länge och ordentligt.

Detta är vår tredje resa till våra kompisar i Frankrike och varje år har Nils pratat om denna restaurang. Den uppe i bergen vid den spanska gränsen. Jag var skitnära på att inte följa med pga verkade krångligt med Algot eftersom dom öppnade mitt i hans sovtid. Men Anton var bestämd. Jag skulle med. Så jäkla glad för det!!! Även om Algot inte somnade förrän efter midnatt sen.

Vi kom fram till en otroligt genuin och pittoresk restaurang med helt slående utsikt.

Vi var först och skulle äta ”tidigt” – klockan åtta vill säga.

Stora stenblock till bord som gjorde rumpan helt varm så fort man satte sig. Det var alltså fortfarande väldigt varmt. Så att solglasögonen immade igen.

Kolla!

Ett sånt ställe man bara drömmer om när man mitt i vintern sitter och planerar sin sommarresa i någon obskyr liten sydeuropeisk stad när man ratar alla charterresor.

Det var njutigt.

Och extremt enkelt. Vin i vattenglas och bara en meny.

Algot somnade i bilen upp och vi var naivt hoppfulla en stund att han gått och lagt sig för dagen.

Snygge-Cornelia!

Maten är extremt enkel. Detta är vad man får. Skinka, korv och sparris. Omelett till huvudrätt. Nästan så enkel att man skulle tro att det bli tråkigt. Men nä. Någonting händer med en i en sån miljö. En sån kväll. I ett ögonblick tror man faktiskt, på riktigt, att man är spanjor eller fransos. Man är seden.

Cornelia hade fyllt 30 år och i present fick hon ett av mina favorithalsband från Lite Kalabalik. Tur att hon älskade det lika mycket.

Titta vem som är vaken!

Jahapp.

Jag gnällde och suckade lite i en sekund. Men sen kunde jag inte komma över hur gullig han är. Det är så oerhört fint att få uppleva sånt här även med Algot. Att han sitter där med oss, mellan våra kompisar och springer runt i solnedgången. Rör sig fritt och tryggt och lever. Något så oerhört stort i det. Antagligen kommer han inte minnas just det här ögonblicket. Men jag tänker att det finns i honom. Att när han blir stor kommer prata om sina galna föräldrar och deras vänner som alltid var på äventyr. Lärde honom leva livet. Bejakade hans nyfikenhet. Hoppas han kommer säga att han växte upp med en stark livsglädje runt sig.

Han är extra gullig när han spejar upp mot himlen, letar efter flygplan.

Men vi hade såklart paddan med överallt vi gick. Omöjligt att äta sittandes annars. Jag tänker att det räddat livet på oss många gånger. Att det faktiskt är en hälsofara att springa runt med mat i munnen. Även för vuxna. Så paddan är ett måste.

Till efterrätt åt vi getyoghurt med honung. Jag erkänner, inte det godaste jag ätit. Men det var ju det där med att ta seden dit man kommer.

Gillar iof idéen av (sötad) yoghurt till  efterrätt. Lätt, friskt och gott. Tips till alla som inte pallar laga efterrätt. Möllans ost här i Malmö säljer några franska ibland. Eller har sett dom till jul. Vi äter dom till frukost men det är egentligen en efterrätt.

Sen började kvällen ta slut.

Och det blev ännu mer som om i en dröm.

Nedanför den stora stenmurar sprang hästar.

Som man kunde säga hej till om man ville. Algot var nyfiken och jag fick hejda min rädsla lite. Den behöver ju inte vara hans.

Och så vände jag blicken bort i en sekund och helt plötsligt hade Algot fått en kompis. En fransk flicka som det tydligen var något speciellt med.

Jag kunde inte låta bli att ta en bild fastän det var som att jag såg mig själv gapa åt min mamma ”sååå pinsammmmm du ärrrrrrrr” samtidigt som jag tog bilden. Det var så oerhört gulligt och fint och jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag fick samma känslor när han sprang runt med sin kompis August i somras. När dom kramades och hjälpte varandra när dom ramlade. Eller när han springer efter Mathilda och skriker förtjust med axlarna uppe precis vid öronen. Kanske är det något med att se honom våga att själv navigera i den här världen. Se honom i sina helt egna relationer med andra människor. Föräldraskapet, så starkt och konstigt ibland. Ganska ofta.

<3

En kväll att minnas, helt klart.

Precis innan solen gick ner satte vi oss i bilen och följde solen hela vägen hem. Sen varade nattningen ända till nästa dag. Men lätt värt det ändå.

1 2 3 16