Jag är bara en vanlig tjej som försöker reda ut vad det är hon håller på med

Denna vecka har verkligen krypt fram i snigelfart. Så det är med en uns lättnad att det är fredag och få börja dagen med lite flärd. Eller bara nya fladdriga byxor. Från Marimekko som verkligen steppade up their game på modekartan. Med nya skor från HM så blev denna fredag verkligen något extra. Kvalitén må vara som den är men tycker ändå HM kan ha ett relativt roligt utbud av skor.

Supersköna och roliga i alla fall. Någonstans borde väl inlägget sluta där tillsammans med bilderna. Men det slutar ju aldrig bara där. Det pågår ett helt liv bakom varje bild. Vissa saker är svårare att skriva och porträttera än andra. Men allt har sin tid. Jag gräver ofta där jag står när det kommer till mitt skrivande, men den metoden kräver också lite tid, distans och reflektion innan det blir något vettigt och fint av det. Att skriva i affekt är sällan en bra idé. Men vad jag vet är att jag är mitt i en tid då jag ofta kliar mig frågade i huvudet. Betraktar och pillar i naveln och försöker komma fram till något smart. Jag läser diverse bullet points med tips hit och dit. Slår ofta uppgivet ihop dator och undrar i mitt stilla sinne när jag ska komma till en punkt då jag känner mig bekväm med att dela ut råd till höger och vänster. Det dummaste jag läst var en gång att man skulle dricka ett glas vatten när man mår dåligt. Känns långt ifrån min sanning när jag låg i soffan igår och kollade på Oprahs självhjälps filmer på YouTube samtidigt som jag drack ett glas vin och åt ost. Jag bröt ihop i ett tappskratt åt mig själv när Anton oroligt kollade på mig och sa ”har du verkligen legat och kollat på Oprah samtidigt som du dricker vin!?”.

För jag går ofta runt med känslan att jag vill att livet ska vara mer än vatten. Att det ska vara fint och gött och roligt. Men det är ju alltid jobbigt också. Jag vet det. Jag har levt det. Lever det. Fint, gött, jobbigt, roligt. Vanligt och extraordinärt på en och samma gång. Det hade kanske varit smartare att dricka vatten. Antagligen. Men någonstans vill jag så gärna fortsätta tro att livet finns i vin på torsdagar, efterrätt och gapskratt i färgglada skor när vi snubblar som gamla gubbar, vilse ute i skogen.

En armé

 

Ett av mina
starkaste minnen
från sommaren
2017
är från den
regnigaste
dagen, med gegga
upp till
knäna
jag hade blivit
överraskad
med en
konsert på
Sofiero, som
ett grattis
till mina trettio
år och
sommaren levererar
öppen himmel
och fritt
fall, jag muttrar
och är
ganska ocharmig
bortskämd, skulle
man nog
till och med
kunna påstå
jag vill helst
vara någon annanstans
även fast
jag har några
av mina
bästa minnen
innanför grindarna

där gick jag
på min studentbal,
picknickat mer
än någon
annanstans
köat oändligt
vid blåa
bajamajor, hängt
runt halsen
på kompisar
och smugglat in
öl, cyklat hem
en sommarnatt
på ett cykelstyre
i fullt gap
med vinden
i håret, inte
ett skrapsår
så långt
ögat kan nå
där gifte jag
mig, och dansade
in ett
nytt liv med
alla i mitt
liv at the time
85 personer
var vi
vissa är kvar
andra som
sagt hejdå
men hursom
vi har
alltid den
kvällen var
vi än står

och nu är
jag där igen med
mina nya vita
tygskor, men
samma fötter
jag fryser
och kommer
på att sakna
the old good
times när
hon plötsligt
dyker upp
en av mina
äldsta kompisar
jag har hunnit
bli ganska
full under
trädet och fått
vin i ögat
när en regndroppe
föll tungt i
glaset och
studsade upp
rakt i ansiktet
rätt åt mig
hon är gravid
med tredje barnet
tänk att,
vi lärde känna
varandra
på Lunarstrom.se
när vi dejtade
samma kille
för fjorton år
sen
och nu står
hennes två
kids och slingrar
sig kring
hennes ben
det där
cykelstyret i
90 km i timmen
ner längst
med havet känns
längesen
men ändå är
den kvällen
så levande

i oss

jag hjälper
till att äta deras
ölkorv och
tömma deras
bag-in-box
och när konserten
börjar
står dom strax
bakom mig,
och mitt
sällskap
deras barn
har svårt
att hålla sig
vakna upp på
deras axlar
men
ler stort
när jag tittar
bak, ser
nya sommarminnen
in the making
kanske är
det musiken, eller
vinet jag hällt
i mig eller
oss
antagligen
men jag känner
det så starkt
i hela kroppen
vi, hon och jag,
kommer
vara livet
ut

precis som

när jag sitter
mittemot en
annan vän
som har
tårarna i ögonen
och jag räcker
efter hennes
hand, när någon
får missfall och
en tredje som
planerar
sitt bröllop, någon
annan som
gör slut, eller
oroar sig
för att man
kanske är
sjuk, problemen
är lite
annorlunda nu
sen Lunarstorm
men vi fortsätter
att ta hand
om
varandra, sluter
otvivelaktigt
samman när
det gäller

sett, ser
varandra gro
från sexton år
tills nu

tryggheten
att få ha någon
som säger; du
kommer klara
dig
och vi
bara nickar
tyst i en
hemlig men
självklar och
övertygande

överenskommelse

att få ha ett sms
som undrar
hur mår du nu?
när du
tuggar din
frukost precis
som vanligt

fast inte
alls

jag lägger
mig i sängen
och känner
livet pulsera
innanför bröstet
tänker
på allt vi
går igenom
när livet
rusar fram
läskigt,
eller hur? 

men så väcks
sommarkänslan
till liv, bär det
med mig
det bär mig
för jag kommer
på mig själv
att vila tungt
i det där
ögonblicket

från sommarens
regnigaste dag

som om
vi alla stod
där
den kvällen

jag ser
känner
hur vi står
bakom varandra
allihopa
med arma
i kors, bröstar
upp
fyllda av
minnen och
framtiden
som utan
några tvivel
är vår

en helt
egen armé
som står
redo att
ta sats

när vi går
igenom
livet

hand i
hand


Att ha barn

 

Jag har ett par
mardrömmar
som dyker upp
med jämna mellan
rum
alltid samma,
även om
vissa scener
ändras
personer som
bytts ut
en av dom,
handlar om
att jag
blir
gravid igen
första gången
jag vaknade
i panik, svett och
tårar var Algot
bara ett
par månader
gammal

så konstigt,
det där
å ena sidan
känner jag
mig väldigt
säker i min
roll som mamma
jag ifrågasätter
inte mig själv
gentemot Algot
övertygad om
att jag vet vad
som är
bäst för
honom även
dom stunder
när
jag inte är
bäst för honom
tvivlar aldrig på
att jag
älskar honom
han mig
och framför allt,
att han
känner kärleken
så mycket
att han inte
ens tänker
på att den
är där
den
är så självklar
och när
någon påpekar
vilken trygg
unge han verkar
vara, så känner
jag en enorm
stolthet
som om
jag faktiskt
uppnått något
väldigt bra
något av
det bästa

faktiskt

samtidigt som
det känns
som om jag
misslyckas med
familjelivet
familjebilden
varje dag
tittar mig
omkring, minns en
gång på
öppna förskolan
Algot är knappt
året och
en kvinna med
en nästan likadan
får sitt andra
om bara
ett litet tag
smeker magen
säger något
om att lika
bra att köra
på, och så
är det så
underbart att
vara gravid
why not
jag slår blicken
ner i marken
och  låtsas
att Algot drar
i mig
går
därifrån
känner plötsligt
en sån enorm
sorg, besvikelse
och uns av
lättnad
att det där
inte är jag
och så,
skuldkänslorna
för jag är just
lättad

att få barn
var en så enorm
traumatiserande
grej för
mig
visst, jag fattade
att det inte
alltid skulle vara
lätt, sena nätter
skrikiga kvällar
men jag förstod
inte hur
emotionellt
krävande det
skulle vara
ansvaret och
hur fult
det egoistiska
trynet
skulle vara
vilken kraft
det skulle
ha

jag skäms ofta
för hur jobbigt
jag tycker det
är att ha barn
jag har dessutom
bara ett

att det tar
något ifrån
mig, hur mycket
jag strävar emot
även om
jag
försöker
känna något
som jag tror
förväntas av
mig, att jag
ska med glädje
sätta mig
själv
längst bak
i bussen
istället för
vilja köra
den

ibland undrar
jag om jag
fick barn
för ungt, vad
vet jag medan
någon annan
stressas
av att hon
väntade lite
för länge
jag får svårt
att andas om mensen
är lite sen
medan en annan
torkar tårarna
när den
till sist kommer
ändå, åh gud
vad rörigt
denna del
av livet är

känslan av
att vilja, en längtan
att sätta
mig först igen
får stundvis
hela min
självbild
att vackla
varför är jag
så dålig på det här?
familjelivet
varför
omfamnar
jag inte
livets stilla
gång?

vaknar med
svettpärlor på
läppen, stryker
handen
längs med
magen
andas ut,

det var bara
en dröm

och

jag vet inte
om vägen
tar slut där
antagligen inte
men vad jag
vet är

att få barn
ha barn

vänder ut
och in

mig