Småbarnslivet, kvinnotrams och bidra till alla sorters kamp

Livet med
barn eller livet
i stort men speciellt
med barn, jo
så är det
för så intensivt
det blev ändå
trots att alla
hela tiden sa
att det inte alls behöver
ändras värst mycket
eller, vänta
det kanske
var jag som sa
så för jag tyckte
det var rätt
jävla provocerande
när någon
berättade för mig
hur det skulle
va, jag är som
en tvåring
kan själv
nu tror jag iof
fortfarande på
det – att låta
varje förälder
blivande eller
kommande eller
mitt i låta dom
gå sin väg
men samtidigt,
så stör det mig
när jag läser
alla rubriker
som dominerar
i nyhetsflödet
om hur
föräldrarlivet
ska va
det som belönas
är om man är
så uttråkad
att man bara
rååååååkade
starta företag
jaja, visst
igår grät jag
på ett café
för jag var så
nervös och överväldigad
över hela
bizniz grejen
och ville mest
hetsäta godis
var så
trött att jag inte
sa ett ord
rätt
see your foot
istället för
see you soon
för jag råkade
trampa på dennes
fot
kan du hälla
upp glaset till
mig? kan du lägga
bordet på nycklarna?
ska vi laga kök
i maten, Algot?
Anton som till
sist frågar
vad pratar du om!?
j
ag rycker uppgivet
på axlarna
jag vet faktiskt
inte

jag som inte duschat
själv på
flera veckor passar
på att göra
det på lunchen
när jag jobbar
hemma, lyxigt skulle
man lätt tro
men
jag rakar benen
i Head &
Sholders
för vi hinner
inte / glömmer
handla kroppstvål
och jag rakar
benen för att
göra något för
mig själv, även om
det är sjukt
ur en feministisk
synpunkt
men jag orkar
inte stå upp för
det också just
nu, utan njuter
av att slippa
gå upp ur badet
som en blöt hund
med mascara
ner till axlarna
och babyolja i
ögat och Algot
som står
och skriker
neeeeej meeeeeer
orkar inte
ta den feministiska
kampen
överallt
även fast jag
känner att jag borde
åh dessa
skuldkänslor
men jag orkar
inte för jag är där
att jag  glömmer
kroppstvål i tre
veckor i sträck
trots onlinehandling
som jag
tycker är svår
för jag
vet inte var någonting
står, gud vilken
vanemänniska
man är

jag väger fortfarande
tio kilo mer
än när jag blev
gravid
och jag vet inte
om det är rätt
eller fel
att prata om det
mest låter jag
blir för att
inte spä på
något hetsigt
som finns precis
överjälvaallt
men samtidigt
tittar jag på
Instagrambilder
på någon
som är så sjukt
vältränad igen
trots hennes unge
är 1 år yngre
än min, mår dåligt
jämför fast man
inte ska, för
det är jag tränad
till att göra, blir
till sist ändå
lite förbannad
för trots att
ingen säger
något är
det tydligt
att man eller många
inte blir
så utan att
träna jävligt
mycket och tänka
på det ena
eller andra
jag råkar inte
gå ner i vikt
trots att jag
inte har en våg
och skiter i
siffror
jag går upp i
vikt när jag
ligger still, så konstig
är jag! jaja,
antar att jag med
detta mest vill
säga, visa
att såna som
jag också finns
så jag gör ett
undantag från
regeln och
skriver lite
om det idag
trots att jag
är skiträdd att jag
gör något
fel och blir
dömd på något
sätt
åh gud
nu blev jag
trött igen

jaja lite
gnälligt idag
och jag må ha
rakat benen
men tänker
att det finns
en kamp i att
våga gnälla
ibland även om
(speciellt därför)
någon säkert
kommer sucka
åh nu är
hon sådär
känslosam igen

jäkla
kvinnotrams

hur som
helst

ser så himla
mycket framemot
helgen denna
vecka för
kanske blir det
bättre igen

nästa vecka

En outfit, stressymptom, nyanser och lite dagdrömmeri

Det är onsdag och jag ligger på soffan. Men bilderna är från när jag var på Grandpa och jobbade. Bekvämt och roligt. Som jag vill att så mycket annat i livet ska va. Fast jag tog på mig ett par byxor utan fickor. Det var dumt inför en dag med händerna fulla. Lever och lär osv även om jag älskar byxorna från Ganni.

Och en plommonfärgad höstjacka jag gillar mycket, längre än vad jag annars brukar ha. Men jag gör så mycket saker nu som jag inte är van vid så varför inte en annorlunda jacka också?

Men det är också därför jag ligger på soffan och skriver idag. För kroppen sa ifrån. På en vecka hade jag ett stort bråk med en i familjen, fick jobbet på Grandpa, blev nervös och hade prestationsångest för detsamma, utförde jobbet, var full på en 30 års fest, gick på 90 års kalas, plockade svamp en hel dag, hade mensvärk och sov 6h på två nätter, gick ut med att jag startar företag och var ängslig kring det. Algot fick borrelia och sen en massa prickar efter det, vi vabbade, jag fick mens och sen la min kropp av. Jag glömde återhämtning. Så klassiskt. Och lätt hänt. Men sen mina helt förkrossande sömnproblem 2016 så reagerar min kropp väldigt starkt på stress utan återhämtning. Fysiskt alltså. Jag blir extremt illamående och yr. Svettas som en gris. Är bottenlöst trött. Och stundvis deppig även om det nuförtiden mest är kroppen som reagerar. Vilket är skönt. Jag blev aldrig sjukskriven då pga orkade inte slåss med läkarna och antagligen inte förstod själv hur dåligt jag mådde. Jag hade ju bara lite sömnproblem. Så vi levde på en föräldrapeng och privata pengar. Vilket såklart var en lättnad på många sätt men baksidan var att ingen – inte ens jag – förstod hur dålig jag var. Det är först nu när min kropp fortfarande reagerar starkt på stress som jag börjar inse allvaret. Och skriver om det här nu för att det fortfarande är viktigt. Jag måste ju börja skriva lite mer om om alla grejer jag arbetar med för att kunna få jobb som frilans (hoppas och ska såklart göra mitt bästa för att det ska kännas inspirerande och kul att läsa om) men jag tycker det är viktigt att den här sidan också finns. Mest för att jag vet själv hur stressad jag kan bli när en fika blir ”ett möte” och ett jobb blir ”en magisk möjlighet” osv. Det skruvas lätt upp. Det var när en person på Instagram delade med sig så fint av att hon var sjukskriven men att hon inte visste hur öppen hon var med det än pga rädd för att inte vara anställningsbar i framtiden, som jag verkligen tänkte att vi måste prata mer om det här! Men jag fattar verkligen att man är orolig. Men tycker också det är ett problem. Att grundproblemet är just det. Vi anställer människor, inte maskiner. Och man blir inte utmattad för man är lat. Tvärtom. Men det är väldigt bekvämt att skuldbelägga individen, ge oss dåligt samvete för då är det oss det är fel på och inte systemet. Nina Åkestams skriver klockrent om det här. Och Isabel Boltenstern bloggar bra om sina erfarenheter kring utbrändhet här. Livet finns överallt. Även mitt i fantastiska roliga nya jobbäventyr.

Det blev ett långt sidospår. Men min ambition med det här stället är att visa så många sidor det bara går utan att göra någon annan ledsen, gå över personliga gränser eller hänga ut någon. Men vill att det ska finnas nyanser. Att det ska få vara djupt som havet, gott precis som glass, svängigt som en bergochdalbana och lätt som en plätt ibland. Rolig och svårt i all sin komplexa härlighet. Om det ger någon mening? En outfitbild ibland, en djupare text ibland och en spretig kombination (som nu!) ibland.

Så denna vecka avbokade jag allt förutom det allra viktigaste. För man måste ändå hämta och lämna på föris och ge ungen mat. Sätta en fot framför den andra. Även om det vore skönt att vara vuxen lite sådär tillfälligt ibland och inte permanent. Vilket dagdrömmeri. Men sånt får man också sysselsätta sig med ibland. Puss!

Om att kanske försöka få ett till barn någon dag

Ett tag
trodde jag
att jag inte
ville ha fler
barn
kände mig
totalt
förkrossad
av graviditeten
traumatiserad
av förlossningen
trots att allt
gick bra och
som någon
en gång uttryckte
det
”att min kropp
var gjord
för att föda barn”
så kändes det
som om jag var
i tusen bitar

kärleken till
mitt barn
överväldigande
till slut
såklart
men var var
jag?
tre år har
gått, tre år
då någon annan
jobbat, tagit
examen, rest
levt till hundra
procent
tre år av
att i ren panik
flaxa med armarna
känslan av
att drunkna, hålla
sig över
vattenytan
plågad över hur
jag skulle
säga till Anton
att jag inte ville
ha fler barn
bitter, bottenlös
ensamhet för att
ingen förstod
men jag tror det
finns fler av
mig, bara det att vi
sällan får prata om
allt och inte bara
utvalda delar
för hur förklarar
man, orkar stå
upp för att föda barn
inte är naturligt
eller kul för mig

jag har aldrig
ångrat Algot
alltså, aldrig
men Anton frågar
ängsligt
det har väl inte
bara varit dåligt?
såklart inte,
älskade du
jag har älskat
och älskar
intensivt
men graviditeten
tog något
ifrån mig
som om kropp
och själ
separerande
sprang ut i
vattnet tillsammans
hand i hand
men där strömmen
var för stark
och vi tappade
varandra
svävandes på
varsitt håll
någonstans ute
i rymden

tre år sen jag
fyllde lungorna
med luft
istället inbäddad
i en känsla
av skuld att
detta inte är det
bästa jag
gjort
graviditeten alltså
inte Algot
jag hoppas det
är lika självklart
för er
som det nu
äntligen
är för mig
att det finns en
skillnad
mellan dom två

för luften är friskare
än på länge
nu, jag kan ta djupa
andetag igen
ända ner
i magen
skrattar, sover
leker lejon
jag orkar träna, skratta
med kompisar, se och
hänge mig till
Anton, springa
en mil
istället för
att ägna min tid
till att plocka
upp mig själv

och mitt i det
väcks en liten
tanke om
ett barn igen
även om jag är
fullständigt
skräckslagen, för kroppen
hjärnan, orkar
verkligen mitt
hjärta?
och oron för
verkligheten där ute
kan inte tro
att det är 2017
och jag skriver
det här

men jag oroar mig
att det inte finns
plats för mig
hur ska jag orka
slås för min
plats på arbetsmarknaden
samtidigt som
min kropp jobbar på
övertid
i ett liv med en
person till som
också vill göra sitt
vi är som de flesta
par, där kvinnan
ofta får sitta
långt bak
det här är ingen
korsfästning av
Anton men det är
så himla lätt
hänt att
samhället även
sipprar in i
hemmet
jag kan hämta
ta honom på
morgonen
klart jag kan handla
jag jobbar på
kvällen istället
jo men kan flytta
min träning för oss,
det är lugnt
jag har förresten bokat
tvättid och köpt
nya förskolekläder till
Algot, inga problem
kommer ihåg
vem som fyller
år, föreslår
middagar med
vänner, uppmuntrar
skidresor med
killkompisarna
bokar en resa,
påminner två gånger
om vad mina
planer för kvällen
är och han glömmer
ändå, jag forsätter
gör gör gör
gör gör gör
helt tiden
hur mycket orkar
en människa
egentligen?

men

blundar jag
så ser jag det
någonstans där
borta, livet
med fler om vi
har tur såklart
kanske en bebis
till någon
dag

men jag sväljer
samtidigt hårt

livrädd för
att jag ska

pausas
igen