En stulen lista om mig

me
jag heter äntligen Christin Clausen-Bruun, länge hade jag ett till efternamn som inte alls var jag
 
jag är högljudd, glad och skör
 
jag är bra på att få samtal att flyta på i nya sammanhang, och på att stänga av öronen när jag inte är intresserad 
 
jag tycker inte om när människor inte är transparenta 
 
jag läser en bok om året 
 
jag gillar blommor, kaffe och bröd 
 
jag sjunger imse vimse spindel och första meningen i Adeles Hello
 
me
 
jag älskar fina prylar och människor 
 
jag är inte speciellt bra på att nicka och le, hantverk eller att läsa tidningen
 
jag tycker om att vara nyförälskad i kompisar
 
jag är beroende av iphone, kaffe och real housewife av vad som helst 
 
jag har på mig mysbyxor från Adidas från Stella Mcartney som jag köpte när jag var höggravid med Algot och längtade efter att vara snygg 
 
jag dricker kaffe, kan jang, apelsinjucie med ingefära och proviva
 
jag lyssnar Algots nya leksak 
 
jag blir arg på uppenbara orättvisor, härskartekniker och när eltandborsten är urladdad
 
me
 
jag är rädd för att dö och att jag aldrig skall bli självsäker i jobbsammanhang
 
jag önskar att min familj var samlade och bodde lite närmre varandra 
 
Jag längtar efter träffa Algots kusin, sommarhuset och att få vara bra på ett jobb
 
jag är pinsamt dålig på geografi och att komma ihåg namn
 
jag är uppvuxen i Domsten utanför Helsingborg, vid havet, skogen och stora ängar 
 
p.s listan är skamlöst snodd från Sandra 
 
 
 
 

Tiden och att komma vidare

springinjanuary
springinjanuary
springinjanuary
springinjanuary
springinjanuary
springinjanuary
springinjanuary
 
 
Tiden beter sig märkligare än någonsin 
den rör sig i slow motion och ultrarapid 
på samma gång 
 
Det är redan över två veckor sedan vi åkte och hälsade på min släkt i England 
det är mycket att göra nu igen, varje helg är mer eller mindre uppbokad
det är kul, inte minst efter ett uppslukande år 
men det jag gillar minst med det är att det finns väldigt lite tid 
till reflektion
hann knappt registrera att vi var i England innan vi var i Prag
angenäma problem, visserligen, men ändå
 
Algot blir snart tio månader 
han är inte ens ett år än 
samtidigt och paradoxalt
så är det sant det folk säger 
att tiden, om möjligt, går ännu snabbare med en bebis 
kanske för att tiden blir så mätbär med en unge som mäts i månader 
 
på samma gång har det varit mitt längsta år någonsin
varje dag har varit enorm 
känslan av att en dag innehållit 
en livstid 
 
minns när Algot bara var några dagar 
kändes som en evighet hade gått 
kunde inte förstå hur han inte ens funnits en vecka 
 
på en dag hade
hela världen rört på sig, skiftat 
som om allting flyttades en centimeter till höger 
upp eller ner, knappt mätbart 
men ingenting var kvar där jag lämnat det 
 
men nu, snart ett år senare 
ett oändligt ögonblick
tror jag att jag äntligen börjar landa 
litegrann i alla fall 
vant mig, lärt mig att kaffekoppen står här
och inte där längre 
 
nu är det snart vår, igen! 
det var ju nyss
även om det på många sätt 
känns som min första 

Att veta vad man vill och att våga välja

when you dream you can fly
Klicka på bilden för att komma till källan
 

Kanske skall vi flytta ut till landet? Ibland längtar jag så förfärligt efter daggen på en egen gräsmatta. Kanske kommer jag inte bara till ro utan också till liv om vi köper hus och börjar odla. 

Ibland är jag så trött på betong. 

Men samtidigt så älskar jag stan.
Fem minuter till pilates, hemköp, babysim 
en cykeltur till universitetet 
2 minuter till tågstationen 
kompisar runt hörnet 
20 minuter till Kastrup

Vill vara husmor på landet
samtidigt som jag vill
powerwalka i New York

Kanske skall vi bygga ett sommarhus. En ny dröm mellan mig och Anton.
Tänk så blir det fult? Dyrt?
Tänk så skiljer vi oss på kuppen. 
Personlig konkurs. Eller kollaps. 

Ena dagen vill jag satsa
andra dagen darrar jag av osäkerhet. 

Kanske skulle vi resa? Jag vill ju så gärna till USA. 
Men Europa är ju också så fint. 
Kanske till sommaren? 
Men Sverige är som bäst då,
om det är fint väder. Kanske skall stanna hemma ändå. 

Vara förnuftig och resonlig. 
Ansvarsfull. 
Eller sätta sprätt på hela budgeten? 

Jag älskar att plugga men känner pressen att börja jobba.
Är skräckslagen att jag aldrig får ett jobb. Vill utmanas, bli bättre – bli mer – men samtidigt är det så tryggt och skönt att återvända till det man redan känner till. 

Mjukstart eller rivstart?

Får rysningar av ordet karriär. 
Men vill samtidigt briljera på något jag tycker är kul. 

Jag vet att det är ett lyxigt problem,
att ha så mycket att välja på att man inte väljer någonting.  
Jag vet inte riktigt hur man pratar om det utan att det blir fel. 
Så nu bara rabblar jag, jag kan ta eventuella konsekvenser. 

Samtidigt är jag så rädd för detsamma.
påföljderna, efterspelet. 
Ängslighet är inte handlingskraftigt. 

Jag vill vara livkraftig. 
Jag vill våga välja.