I mitt väntrum

Det är måndag morgon. Jag hamnar bakom en moped när jag bromsar in med cykeln vid ett rödljus. Mina ekologiska apelsiner som jag åt till frukost vänder sig i magen. Jag försöker trösta mig med att det i bästa fall tar ut varandra. Det är ovant att vara ute en måndagsmorgon. Det är hetsigt och jag känner mig som en nybörjare. 

Jag är påväg till barnmorskemottagningen som jag gick till när vi väntade Algot. Jag fick aldrig någon speciell relation till min barnmorska. Hon var artig och ordentlig, precis som jag. Hon frågade hur jag mådde och mätte mina blodvärden. Jag log och sa att allt var bra. Samma sak när jag var tillbaka sex veckor efter förlossningen. Vi pratade om att hon skulle gå i pension och hur min sömnbrist faktiskt inte var så farlig. Jag kände mig stolt när hon berömde mig. När hon frågade om jag ville göra en vaginal undersökning ljög jag och sa att det inte behövdes. Hon förklarade att hon inte brukade göra vaginala undersökningar om allt gått bra, och nu hade ju allt gått bra, men om jag verkligen ville så kunde hon undersöka mig. Jag ville vara bra på att må bra så jag sa nej. Precis som den gången när jag var liten och skulle sy min lilltå. Läkaren gav mig lokalbedövning och frågade om jag kände något. Jag kände allt men skakade ändå på huvudet. Att vilja vara duktig kan verkligen vara en smärtsam historia. 

Jag parkerar cykeln och går upp för trapporna till mottagningen. Den främmande känslan från morgontrafiken försvinner när jag kliver in genom dörren. Den äggula färgen på väggarna känns trygg och bekant. Tanten i det annars tomma väntrummet synar mig och säger godmorgon på ett sätt som om hon vore min lärare, irriterad för att jag försenat och burdust stapplat in i klassrummet. Hon har inga glasögon men ändå ser jag hur hon tar ner ett par på nästippen, böjer hakan och kollar över glasögonen när hon hälsar. Det är uppenbart att jag stört henne, men jag bryr mig inte för det här känns som mitt väntrum. 

Den nya barnmorskan är yngre än vad jag föreställt mig. Hon ser snäll och varm ut. Kanske är det för att hon har rosa sjukhuskläder istället för vita som min gamla barnmorska. Jag har ringt och bokat tid för en gynundersökning, för det är väl glasklart att om man någon gång skall göra en vaginal undersökning så är det efter man fött barn. Hon inleder mötet med att säga att hon läst min journal och ser att min förlossning var lång. Du måste ha varit väldigt trött, säger hon samtidigt som hon vänder sig om och tittar mig rakt in i ögonen. Jag hinner inte svara innan jag börjar gråta. Hon ser inte chockad ut så som man tänker att någon skall se ut när den andra börjar gråta trettio sekunder in i ett samtal. Antagligen för att hon är van, hon har sett många som är precis som jag. Men jag känner mig ensam och onormal. Jag pratar snabbt och flyktig, i ofullständiga meningar. Förlossningen sköljer över mig. Min förlossning var inte dålig, hemsk eller läskig men den var stor. Det är egentligen konstigt hur man ofta lämnas vind för våg efter man fött barn. Det fysiska är en sak men jag var fullständigt oförberedd på vilken mental härdsmälta det skulle vara att föda och få barn. När jag ursäktande torkar tårarna och säger att jag är tacksam över att allt gick bra och så vidare, och att det finns andra som har det värre, avbryter hon mig. Hon lägger sin hand på min. Din förlossningar var lång och oavsett så är att föda barn en omfattande grej. Men ibland kan det ta lite tid för det att sjunka in, säger hon. Hon får mig att må bra. Jag känner mig sedd, mina känslor legitimerade. 

Jag tar av mig byxorna och hoppar upp i stolen. Barnmorskan konstaterar att mitt underliv ser bra ut. Det har läkt fint, vilket är en lättnad. Sist jag låg i en sån här mackapär födde jag barn. Det kanske låter konstigt eller motsägelsefullt, men det känns inte obehaglig att vara tillbaka. Snarare tvärtom, jag känner mig trygg och omhändertagen. 

För det är någon som kollar att jag är hel.

 

Men oavsett så älskar jag den där lilla handen

myboy
 
Första natten utan Algot. Jag är helt själv.
Det känns ovant men nödvändigt.

 Jag föll pladask för Algot, blev så upp över öronen förälskad att allt annat kändes sekundärt. Efterspelet av graviditeten gjorde mig hög, jag kände mig oövervinnelig. Jag surfade fram på hormonerna. Ah, dessa kritiserade hormoner men de fick mig att må toppen. Jag började träna efter sex veckor, körde fyra pass i veckan, fikade, reste, gick ut med kompisar, lunchade och jag vet inte allt. Det var fullt ös. Jag körde förbi alla varningssignaler i full fart.  

Jag som oroat mig för både sömnbrist och (förlossnings)depression, eftersom det där ligger mig nära till hands i vanliga fall, tänkte att jag duckat den smällen. Jag var osårbar.

Tills kroppen började göra motstånd. För den lurar man inte. Samtidigt som jag blev tröttare och tröttare, trampande jag hårdare på gasen. Ville så desperat vidare från en lång graviditet att jag hoppade över flera steg. Tillät varken kroppen eller huvudet återhämta sig. Även om min förlossning inte var svår (dock lång) så är även den smidigaste förlossning en enorm påfrestning. Jag promenerade hem från BB, hög på livet, och fick beröm över hur snabbt jag verkade återhämta mig. Sex månader senare kan jag inte sova, kroppen gör fysiskt ont och jag glömmer vad jag pratar om mitt i en mening.
Jag håller på att gå i sönder.

Häromkvällen, när kroppen återigen spändes som en pilbåge och hamsterhjulet i huvudet började snurra så fort jag la huvudet på kudden, bröt jag ihop. Snyftade fram att jag håller på att bli knäpp. Jag behöver återhämta mig, ta igen det jag struntade i. Först måste jag få sova, reparera kroppen. Ingenting funkar annars. Sen, sen skall livet gå under ”minsta-möjliga-motstånd-principen”.

Det börjar med att jag slutar lägga krokben för mig själv.

Lära känna – listan

NY
1. HUR GAMMAL ÄR DU?
28
 
2. HUR GAMMAL KÄNNER DU DIG?
28 – jag känner mig faktiskt som min biologiska ålder. Ingen vankande trettioårskris eller ömtålig romantisering om tonåren. Däremot kan jag stundvis få ångest över att många på universitet är så väldigt unga nu och att jag är en oanställdbar dinosaurie. 
 
3. VAR BOR DU?
I Malmö och så kommer det nog förbli. 
 
4. VAD HAR DU GJORT IDAG?
I skrivande stund sitter jag med min andra (!) fika, med mig själv (!!). Efter att familjen varit på babysim tog jag på mig civila kläder, packade ryggsäcken och begav mig ut i verkligheten. Jag har suttit med ansökningar inför våren och njutit. Jag kommer inte vara hemma förrän lagom till kvällsmat (som jag hoppas står färdig på bordet, hoho) eftersom jag skall träna – helt själv (!) – efter att jag är klar med det administrativa. Jag var nära att ställa in hela dagen när energin började tryta efter lunch, så så så glad att jag inte gjorde det.   
 
5. SOMMAR, HÖST, VINTER ELLER VÅR, VILKEN FÖREDRAR DU? VARFÖR?
Vår, höst, sommar, vinter, november, februari – i precis den ordningen. När sommaren var slut för i år sa jag vid något tillfälle att jag antagligen inte är en sommarperson trots allt. Jag har insett att jag blir stressad. Jag jagar den perfekta sommaren, vilket är totalt utmattande och ofta blir jag bara besviken. Men sen igen, när sommaren är perfekt då är den verkligen idyllisk. Balansgång det där – det och allt annat. Men värst är ändå ingenmansland-månaderna november och febuari. 
 
Paris
 
6. ÄR DU BEROENDE AV NÅGONTING?
Föga förvånande – kaffe. Sen övar jag mig på att lägga ifrån mig telefonen. Det var när jag kom på mig själv att slentrianskrolla på telefonen utan att ens kolla på telefonen (det var alltså bara tummen som rörde sig) som det fick vara nog. Jag har köpt en ritbok istället.  
 
7. NÄMN TRE SAKER MAN KANSKE INTE VET OM DIG?
Jag är verkligen inte speciellt förtegen med många saker i mitt liv. Jag tycker oftast att det är viktigt att prata om saker och ting eftersom de inte blir lika laddade då. Kan en enkel människa känna igen sig så är jag ok med att exponera mig själv. 
 
– Jag har gått i terapi i sex år
– Jag har varit deprimerad 
– Jag har bloggat sen 2008
 
8. VAR I VÄRLDEN SKULLE DU VILJA BEFINNA DIG JUT NU?
Alltid, i New york. Önskar jag kunde vara mer originell i denna fråga men älskar, älskar New York. Sen gillar jag att vara hemma just nu. 
 
NY
 
9. VAD ÄR DU PÅ FÖR HUMÖR JUST NU?
 Bra, lättad, trött, peppad och glad – livslustig! Vad en barnfri eftermiddag kan göra. 
 
10. VILKET ÄR DITT FAVORITGODIS?
Surt, jordgubbsmak , choklad och lakrits. Jag köper alltid tre-fem bitar av varje smak. 
 
11. VILKEN ÄR DIN FAVORITAFFÄR?
 Internet! 
 
12. ÄR DU MORGON ELLER KVÄLLSMÄNNISKA?
Innan Algot föddes var jag en morgonmänniska till den grad att jag nästan provocerade folk. Jag var ute och sprang 06.30 för att hinna till skolan kl 09 osv. Men sen drabbades jag av småbarnslivet. Jag är dödenstrött på morgonen och njuter nuförtiden allt mer av kvällarna när Algot sover och lägenheten är tyst. 
 
13. HAR DU BLIVIT SYDD NÅGON GÅNG?
Haha, jo men visst. På BB hörde jag det jag ville höra och gick runt i flera veckor och trodde att jag bara fått två ynka stygn efter Algot. Men senare på återkontrollen visade det sig att jag totalt fått ÅTTA stygn och ett par ”skrapsår”. Jag blev så chockad när min barnmorska läste min journal! Fast tur var väl det för annars hade jag antagligen varit mycket mer nervös om jag levt i verkligheten.  
 
14. VEM GJORDE SENAST NÅGOT EXTRA SPECIELLT FÖR DIG?
Anton, när jag fyllde år i Augusti och han hade planerat en överraskningsbruch till mig <3
 
15. ÄR DU BLYG?
Nej, blyg skulle jag nog inte kalla mig men ibland kan jag antagligen vara ganska avståndstagande när jag är socialt trött etc.
 
Malmö
 
16. VAD HETER DU I ANDRA NAMN?
Jag har inget andranamn!
 
17. VILL DU GIFTA DIG?
Det ville jag och det gjorde jag! Friade till Anton i New York och sen gifte vi oss året därpå. 
 
NY
 
18. HAR DU NÅGOT SMEKNAMN?
Under gymnasiet kallades jag ‘Stina’ så pass ihärdigt att Anton faktiskt trodde att jag hette det. Idag kallas jag nästan uteslutande för – tadaa – Christin. 
 
P.s listan hittade jag hos Sandra