Jul i Kalmar, avundsjukskänslor, ni och bloggplaner

Hej från Kalmar. Min mamma bor här så vi är uppe över helgen och firar lite jul. Det är kallt, tyst och mysigt. Landet alltså. Sån kulturchock uppe i huvudet när det går för lång tid mellan gångerna. Men jag tycker verkligen det är konstrasterna som gör det. Livet. Jag är den som nog alltid kommer bo i stan men som verkligen behöver naturen också. Lätt att glömma att så kan det va. Kanske en konsekvens av att röra sig i en väldigt nischad bransch. Ju mer nischad desto bättre, sägs det. Antingen andas du slow living eller så gör du inte det. Men i verkligheten finns det fler nyanser än så och människan och livet är mer komplex än så. Tänk vad man missar om man väljer det ena över det andra. Eller jag i alla fall.

Hej från gottegrisen och mig. Enkel och fin dag uppe i Kalmar.

Och lyxig på så sätt att jag och Anton sov till halv tio idag. Vet inte när det hände senast, att jag somnade om. Otroligt skönt. Även om jag igår kväll fick ett uns av avundsjukkänslor när jag öppnade Instagram och alla var på coola julfester. Finns ju ingen logik i dom där känslorna men dom poppar upp i bland, även hos mig. Rädslan över att missa och vara utanför. Och bortglömd. Orimligt, men mänskligt är jag rätt övertygad om

Lämnade datorn hemma egentligen. Men hade kameran uppe för första gången på ett litet tag och kände inspirationen. Och en dator kan man hitta var som så jag sprang med känslan även om det blev lite bökig redigering och annat. Men äh. Jag ville mest säga hej. För jag blir så jäkla glad när jag kommer in här och det alltid väntar så fina kommenterar. Ni värmer så mycket, vet inte om jag säger det tillräckligt ofta. Peppar, väger in, delar med er eller bara ett enkelt men underbart ”hej jag hittade den där drömjackan du pratade om”. Hur fint? Det gör mig så innerligt glad, hoppas ni vet det. Ni får mig att våga så himla mycket och nästa år kommer bloggen megautvecklas tack vare. Så pepp på det – håll i hatten! Hoppas ni hänger med.

Så mycket önskningar, ambitioner och förhoppningar inför nya året. Mer om det sen. Ska bara tänka ut hur jag ska få in lite mer natur mitt i smeten. Känns viktigt. För balsen ni vet.

Snirkliga vägar, att stå upp för what you dream about och att leva livet tillsammans

Som om
livet inte vore
nog i sig, kan det
inte hjälpas
att man tänker
till lite
extra
såhär när
ett år är påväg
att ta slut
och ett annat
precis ska
börja, inte
sant?
var är, vad
som är, det som
är, hur jag är
det som varit, det
som blir, blir jag

vill jag?

2017, ett
bitterljuvt år
ändå
jag är
någon helt
annanstans
än vad jag var
i början av
året
och när jag
blickar mot
horisonten
känner jag
sån oerhörd
lättnad, exalterad
över att
jag tog mig
tillbaka, framåt
vidare
jag blev mer
en stark känsla
av att vara
påväg, ryggraden
stärkt, inte
längre lika
bräcklig

samtidigt

så tog något
annat stryk
när vi var klara
med vårt
på varsitt håll
och skulle
gå in igen
så hade
plötsligt
vägen som
alltid varit spikrak
blivit

snirklig

tittar upp för
första gången
på länge och
inser att man

gått vilse

inte helt lätt
att skildra här
inte minst
för jag lever
mitt liv
med andra
beating hearts
som är lika
viktiga som
mitt eget
har svärföräldrar,
mor och syskon
som läser
samtidigt så
har den här
platsen
alltid byggts och
präglats av

en stark
närvaro

försvinner den
ärligheten, så försvinner
jag från den
här adressen
dessutom
så måste jag
till slut erkänna
för mig själv
stå upp för

att

jag har alltid
varit en skrivande
person, långt
innan blogg och
annat digitalt
som den gången
jag skrev om
han som dumpade
mig med ett sms
i den lokala
dagstidningen
och blev
är du hon som
skrev om anders
i tidningen
med alla Helsingborgs
gymnasieskolor
jag har aldrig
kunnat vara
tyst, för då

försvinner jag

även om jag
blir dömd ibland
längs vägen
så är den
hårdaste domen
ändå den
mot sig
själv, visst?

så,

om förra året
präglades av
shit jag är snart
30 hände något
i år, vaknade
en dag
och tänkte
herregud, jag 
är bara 30
är det såhär
det ska va?
när livet
springs åt en
som om på ett
rullband istället
för att själv
sätta en fot
framför den
andra av
aktiva val
och fri
vilja

tänker ibland att
det hade varit
så lätt
att köpa ett hus,
skaffa ett barn
till, bil
ja ni vet
lägga en filt
över den
brinnande
känslan av
att vilja något
annat, vända
blicken ner
i marken
va nu som
alla andra, samtidigt
som man
med tårar i
ögonen tänker
varför kan
alla andra
och inte
jag

för

jag kan känna
mig totalt
överväldigad
över hur svårt
det är att
kombinera
allt, kunna ge
näring till
allt i livet, i livet
tillsammans
med andra
och inte minst

– med sig själv

jag antar
att det är nu
man drar i
nödbromsen
det är nu
det gäller
att vara vaksam
vaken
lyssna inåt
våga erkänna
att jag vill
svänga av
istället för att
fortsätta
monotomt på
samma väg
även om jag inte
vet var
den bär

men vad jag
äntligen vet
i slutet av
det här året
som jag håller
krampaktigt
tag i

är att jag vill
leva ett liv
där

mina små,
knäppa, vilda
historier

får plats

 

.

 

 

 

Min tur nu

Källor: här

Jag är så himla
trött, jag ser
det på mina
ögon när jag
ber Anton ta
en bild, axlarna
sjunker och
tänker
är det där
jag
mina förkylnings
symptom som
aldrig försvinner
blåsorna
som aldrig
ger med sig
kroppen som
kämpar
och sliter
jag känner
hur trött den
är, symptomen
jag inte vågar
säga högt
som att jag går
vilse inom
ett kvarter
som jag
gått tusen
gånger förr
eller letar
efter telefonen
fast jag
håller den i
handen
jag vet att
det inte är
bra, vila
lägg dig ner
ta det lugnt
jag vet
jag vet
jag vet

fast ändå
vill jag skrika

men, vänta
nu här

för jag vill
inte behöva
hjälpa mig själv
längre, utan
jag vill
bli hjälpt
få hjälp
för
jag vet vad
jag vill
för första
gången
på ett himla
långt länge
jag vill
inte vila

jag vill springa
som aldrig
förr, jag är
egentligen
så redo
jag kan knappt
stå still
framför allt,
jag vill inte

stå still

till den här
trötta historien
hör att Anton
blev färdig
arkitekt i måndags
ett års arbete
fem års studier
som började
för åtta år sen
jag är väldigt
stolt över
honom, blev
rörd där han
stod med
ett världsfint
projekt
bakom sig
vet ingen som
kan som
han
men för att
han ska ha
kunnat göra
det så som
vårt liv
ser ut idag

har jag fått
ta ett större
lass här
hemma, ta ett
steg tillbaka
sånt som inte
syns
knappt för
oss två
men som tär
när två människor
inte lyckas
göra sitt
samtidigt
så ömtåligt,
läskigt och
skört
privat, framför
allt
inte minst
när det är
så rått och
precis just nu
det krävs en
viss distans
för att kunna
visa allt

och det har vi
nog inte
än

kanske är det
därför jag
visar mer av
vad jag gör
än vad jag
känner just
nu

men samtidigt
vill jag inte
bidra till bilden
av
hur klarar hon
allt 

för

det gör jag
inte

men en stor
skillnad nu
från då
varför jag inte
orar mig
så mycket över
mina stressymptom
är för att
när
Anton gråtmilt
och uppgivet
frågar mig:
vad är det du

vill ha
vågar jag äntligen
svara men framför
allt kräva
bröst upp och
säga högt
det du har
någon som
bär mig, tar
hämtning
lämning
helger
sommarlov
inte konstigt
det är främst
kvinnor som
går in i den
där jävla
väggen
jag vill också
vara
fri att göra
det jag
drömmer om
att ha tid
och energi
att vara
rädd ha ångest
för att
man ha kastat
sig ut, vågat
satsat, levt
och inte för
att man
är ensam
och helt
jävla

slutkörd

jag längtar så
efter det, vinden
i håret
luft runt
omkring mig
någon som
säger
ligg kvar, det
där tar jag

jag drömmer
inte om fler barn
villa hus eller
hund, jag känner
mig så ung
at heart
när folk pratar
räntor och
pension går
jag därifrån
jag drömmer
om långa nätter
vin & sena kvällar
lanseringsfester
och Anton
som står
stolt vid min
sida, precis
som jag vid hans
om du
minns?

det är så
lätt att bli
gnällkärringen
eller kategoriseras
som en
men har man
en gång tagit
på sig genusglasögonen
så är det
svårt att ta av
dom

dessutom tog
det mig så
lång tid att
att komma
hit under
vår tid

två stora
depressioner
en pappa som
dog, graviditet
och postförlossning
skit, förlossning
traumatik
eftervård och
sömnsvårigheter
jag kämpade
kämpar
kravlar mig upp
fan vad jag
är envis
min stora last
som jag är
förevigt tacksam
till

för helt plötsligt
ser jag mig
stå stadigt
på mina egna
ben, känner
det så stark
i hela kroppen
jag förtjänar
det jag vill

borrar ner
fötter i marken
tar sats
höjer rösten
står på mig

det måste få
vara

det är
min tur

nu