Kvinnoliv

Jag tänker på
alla kvinnor

i mitt
liv

tänker på,
min mamma
som krigat för
sina barn
lagt år av sitt
liv till oss
gjort sitt
allra bästa
och sen
försökt lite till
gått sin egen väg
även om hon
precis som alla
andra
är barn av
sin tid

ibland undrar
jag hur min
mormor levt
om hon var
idag, men samtidigt
tacksam för
det som var
på barrikaderna
eller not
så tror jag varje
kvinna, alla
detaljer och nyanser
i en ett liv
spelat roll

spelar roll

hade jag varit
där jag är idag
hur hade min
historia sett
ut utan
alla dom

minns breven jag
fick av P när jag
bara var tio
och skilsmässan
som värst
jag var tyst och
duktig utantill
precis som
en brud ska va

eller hur
var det nu

att få se något
annat
att bli sedd och
och se fler
alternativ än
bara ett, såhär kan
du också bli
du behöver inte
vara tyst, duktig
eller sitta längst
bak
eller något så
enkelt som en
hand att hålla i
istället
för att alltid
behöva hålla
någon annan
har nog, antagligen
räddat mig
från en alltför
självdestruktiv väg
dessa underbara
varma själar
som hjälpt
till att laga
mig

så jag kan
vara mer än
bara ännu
ett skal, orka
slås och leva
livet så som
jag behagar

och så tänker
jag på Antons
mamma
som hjälper mig
visa Algot
fler sidor av en
människa, när jag
är rädd för möss
tar hon i
med hårdhandskarna
när hon hittar
10 små bebismöss
bland barnleksakerna
tvekar hon inte, utan
gör det som
behövs
visar Anton
Algot, mig och
alla andra som
tittar på
hur man sågar, visar
vilken som är bäst
låter dom
också få ha
fler förebilder
än bara en
snäv, kvävande
stereotyps skit
och sen,
det otroligt
fina, livsnödvändiga
i att jag slipper
vara allt
själv, att det inte
bara ligger
på mig att visa
mitt barn
hur världen
kan
va

vi hjälps åt
när vi tar
oss vidare
vilken
strålande idé,
inte sant?

tänker på,
alla coola underbara
kompisar runt
omkring mig
vågar inte nämna
en och en
rädd att glömma
någon allt
för kär, men också
för vi är
många nu; som driver
företag, tar
diskussionen
får tre löneförhöjningar
på en månad, skiljer
oss och vill mer
har höga positioner i
saker som
danska utrikesdepartement
innan man ens
är trettio
känn på den
blir invald i ledningar
skapar nya
grejer fast alla
säger att
man inte kan
pluggar, kämpar
jobbar dubbelt så
hårt, klär våra barn
i vad vi vill, låter
dom bli hur dom
vill, höjer
rösten  och
gör oss omaka och
håller inte käften

alla ni underbara
kvinnorna
i mitt liv

som låter oss
flyga fritt men
som också
ödmjukt kan
erkänna  att
det är
inte alltid man
vet allt och att
förr
inte alltid
var mycket
bättre

för jag
sitter och äter
lunch med
min mamma
den åttonde
mars 2018

 

– hur coolt är det inte att Isabella Löwengrip blev årets mäktigaste inom svensk näringsliv?

– äh, var inte det för hennes pappa hjälpte henne?

– skulle du sagt så om en man?

 

herregud, säger hon
så snabbt man
sitter där i det där
gamla hjulspåret
jag tänkte inte ens
på det
som om styrd av
ett maskinrum
hemmabrygd
sanningsserum vi
blivit tvingade att
äta sen
barnsben
förlåt, du har rätt
säger hon och
tack för du sa
till

jag säger inte
det här för
att min mamma
är ond, utan
tvärtom
jävligt bra
villig att
lyssna, lära
och tänka
om

och

låter insikten
sjunka in, den
att diskussionen,
knytnävarna och
hör du du 

fortfarande

behövs

för alla
dessa kvinnor

människoliv

som finns
och ska

få lov att
finnas

Kvicksand och ärlighet

Bildkälla

Jag lyssnar musik på högvolym och dricker ljummet vatten för det mår min mage bra av. Betaldar glömda fakturor och jobbar. Måndag igen. En lättare variant än de senaste par veckorna. Vet egentligen inte varför, men det kanske man inte behöver. Så länge saker rör på sig. Även om det är baklänges eller sidleds eller inte alltid dit man trodde. Mitt värsta är när jag står still. Och då menar jag inte står-still-och-reflekterar. Återhämtning är key som bekant. Utan jag menar när man sitter fast. Sjunker ner i kicksand.

 

Bildkälla

Jag går ju mer eller mindre regelbundet på akupunktur sen mina sömnproblem. Antar att jag behöver någon slags hjälp med att ta mig framåt. Ett rikt känsloliv gör det med en antar jag. Jag gick ju terapi under väldigt många år. Hade nog inte varit där jag är idag utan den vägledningen. Ändå skäms jag ibland fortfarande lite över att jag behöver så mycket hela tiden, även om jag också är stolt över mig själv att jag tar tag i mina problem. Stolhet och skam alltså, sån balansgång. I alla fall. Akupunktur. Där pratar han ofta om vikten av att leva ett ärligt liv. Pratar sällan om att leva ett ”lyckligt” liv utan om ett ärligt.  Inte alltid det lättaste, ibland rent av skitläskigt faktiskt och man kan väl lägga vad man själv vill och behöver i det. Men tycker det är väldigt fint och sympatiskt sätt att se på livet.

Jag är bara en vanlig tjej som försöker reda ut vad det är hon håller på med

Denna vecka har verkligen krypt fram i snigelfart. Så det är med en uns lättnad att det är fredag och få börja dagen med lite flärd. Eller bara nya fladdriga byxor. Från Marimekko som verkligen steppade up their game på modekartan. Med nya skor från HM så blev denna fredag verkligen något extra. Kvalitén må vara som den är men tycker ändå HM kan ha ett relativt roligt utbud av skor.

Supersköna och roliga i alla fall. Någonstans borde väl inlägget sluta där tillsammans med bilderna. Men det slutar ju aldrig bara där. Det pågår ett helt liv bakom varje bild. Vissa saker är svårare att skriva och porträttera än andra. Men allt har sin tid. Jag gräver ofta där jag står när det kommer till mitt skrivande, men den metoden kräver också lite tid, distans och reflektion innan det blir något vettigt och fint av det. Att skriva i affekt är sällan en bra idé. Men vad jag vet är att jag är mitt i en tid då jag ofta kliar mig frågade i huvudet. Betraktar och pillar i naveln och försöker komma fram till något smart. Jag läser diverse bullet points med tips hit och dit. Slår ofta uppgivet ihop dator och undrar i mitt stilla sinne när jag ska komma till en punkt då jag känner mig bekväm med att dela ut råd till höger och vänster. Det dummaste jag läst var en gång att man skulle dricka ett glas vatten när man mår dåligt. Känns långt ifrån min sanning när jag låg i soffan igår och kollade på Oprahs självhjälps filmer på YouTube samtidigt som jag drack ett glas vin och åt ost. Jag bröt ihop i ett tappskratt åt mig själv när Anton oroligt kollade på mig och sa ”har du verkligen legat och kollat på Oprah samtidigt som du dricker vin!?”.

För jag går ofta runt med känslan att jag vill att livet ska vara mer än vatten. Att det ska vara fint och gött och roligt. Men det är ju alltid jobbigt också. Jag vet det. Jag har levt det. Lever det. Fint, gött, jobbigt, roligt. Vanligt och extraordinärt på en och samma gång. Det hade kanske varit smartare att dricka vatten. Antagligen. Men någonstans vill jag så gärna fortsätta tro att livet finns i vin på torsdagar, efterrätt och gapskratt i färgglada skor när vi snubblar som gamla gubbar, vilse ute i skogen.