En outfit, stressymptom, nyanser och lite dagdrömmeri

Det är onsdag och jag ligger på soffan. Men bilderna är från när jag var på Grandpa och jobbade. Bekvämt och roligt. Som jag vill att så mycket annat i livet ska va. Fast jag tog på mig ett par byxor utan fickor. Det var dumt inför en dag med händerna fulla. Lever och lär osv även om jag älskar byxorna från Ganni.

Och en plommonfärgad höstjacka jag gillar mycket, längre än vad jag annars brukar ha. Men jag gör så mycket saker nu som jag inte är van vid så varför inte en annorlunda jacka också?

Men det är också därför jag ligger på soffan och skriver idag. För kroppen sa ifrån. På en vecka hade jag ett stort bråk med en i familjen, fick jobbet på Grandpa, blev nervös och hade prestationsångest för detsamma, utförde jobbet, var full på en 30 års fest, gick på 90 års kalas, plockade svamp en hel dag, hade mensvärk och sov 6h på två nätter, gick ut med att jag startar företag och var ängslig kring det. Algot fick borrelia och sen en massa prickar efter det, vi vabbade, jag fick mens och sen la min kropp av. Jag glömde återhämtning. Så klassiskt. Och lätt hänt. Men sen mina helt förkrossande sömnproblem 2016 så reagerar min kropp väldigt starkt på stress utan återhämtning. Fysiskt alltså. Jag blir extremt illamående och yr. Svettas som en gris. Är bottenlöst trött. Och stundvis deppig även om det nuförtiden mest är kroppen som reagerar. Vilket är skönt. Jag blev aldrig sjukskriven då pga orkade inte slåss med läkarna och antagligen inte förstod själv hur dåligt jag mådde. Jag hade ju bara lite sömnproblem. Så vi levde på en föräldrapeng och privata pengar. Vilket såklart var en lättnad på många sätt men baksidan var att ingen – inte ens jag – förstod hur dålig jag var. Det är först nu när min kropp fortfarande reagerar starkt på stress som jag börjar inse allvaret. Och skriver om det här nu för att det fortfarande är viktigt. Jag måste ju börja skriva lite mer om om alla grejer jag arbetar med för att kunna få jobb som frilans (hoppas och ska såklart göra mitt bästa för att det ska kännas inspirerande och kul att läsa om) men jag tycker det är viktigt att den här sidan också finns. Mest för att jag vet själv hur stressad jag kan bli när en fika blir ”ett möte” och ett jobb blir ”en magisk möjlighet” osv. Det skruvas lätt upp. Det var när en person på Instagram delade med sig så fint av att hon var sjukskriven men att hon inte visste hur öppen hon var med det än pga rädd för att inte vara anställningsbar i framtiden, som jag verkligen tänkte att vi måste prata mer om det här! Men jag fattar verkligen att man är orolig. Men tycker också det är ett problem. Att grundproblemet är just det. Vi anställer människor, inte maskiner. Och man blir inte utmattad för man är lat. Tvärtom. Men det är väldigt bekvämt att skuldbelägga individen, ge oss dåligt samvete för då är det oss det är fel på och inte systemet. Nina Åkestams skriver klockrent om det här. Och Isabel Boltenstern bloggar bra om sina erfarenheter kring utbrändhet här. Livet finns överallt. Även mitt i fantastiska roliga nya jobbäventyr.

Det blev ett långt sidospår. Men min ambition med det här stället är att visa så många sidor det bara går utan att göra någon annan ledsen, gå över personliga gränser eller hänga ut någon. Men vill att det ska finnas nyanser. Att det ska få vara djupt som havet, gott precis som glass, svängigt som en bergochdalbana och lätt som en plätt ibland. Rolig och svårt i all sin komplexa härlighet. Om det ger någon mening? En outfitbild ibland, en djupare text ibland och en spretig kombination (som nu!) ibland.

Så denna vecka avbokade jag allt förutom det allra viktigaste. För man måste ändå hämta och lämna på föris och ge ungen mat. Sätta en fot framför den andra. Även om det vore skönt att vara vuxen lite sådär tillfälligt ibland och inte permanent. Vilket dagdrömmeri. Men sånt får man också sysselsätta sig med ibland. Puss!

Om att kanske försöka få ett till barn någon dag

Ett tag
trodde jag
att jag inte
ville ha fler
barn
kände mig
totalt
förkrossad
av graviditeten
traumatiserad
av förlossningen
trots att allt
gick bra och
som någon
en gång uttryckte
det
”att min kropp
var gjord
för att föda barn”
så kändes det
som om jag var
i tusen bitar

kärleken till
mitt barn
överväldigande
till slut
såklart
men var var
jag?
tre år har
gått, tre år
då någon annan
jobbat, tagit
examen, rest
levt till hundra
procent
tre år av
att i ren panik
flaxa med armarna
känslan av
att drunkna, hålla
sig över
vattenytan
plågad över hur
jag skulle
säga till Anton
att jag inte ville
ha fler barn
bitter, bottenlös
ensamhet för att
ingen förstod
men jag tror det
finns fler av
mig, bara det att vi
sällan får prata om
allt och inte bara
utvalda delar
för hur förklarar
man, orkar stå
upp för att föda barn
inte är naturligt
eller kul för mig

jag har aldrig
ångrat Algot
alltså, aldrig
men Anton frågar
ängsligt
det har väl inte
bara varit dåligt?
såklart inte,
älskade du
jag har älskat
och älskar
intensivt
men graviditeten
tog något
ifrån mig
som om kropp
och själ
separerande
sprang ut i
vattnet tillsammans
hand i hand
men där strömmen
var för stark
och vi tappade
varandra
svävandes på
varsitt håll
någonstans ute
i rymden

tre år sen jag
fyllde lungorna
med luft
istället inbäddad
i en känsla
av skuld att
detta inte är det
bästa jag
gjort
graviditeten alltså
inte Algot
jag hoppas det
är lika självklart
för er
som det nu
äntligen
är för mig
att det finns en
skillnad
mellan dom två

för luften är friskare
än på länge
nu, jag kan ta djupa
andetag igen
ända ner
i magen
skrattar, sover
leker lejon
jag orkar träna, skratta
med kompisar, se och
hänge mig till
Anton, springa
en mil
istället för
att ägna min tid
till att plocka
upp mig själv

och mitt i det
väcks en liten
tanke om
ett barn igen
även om jag är
fullständigt
skräckslagen, för kroppen
hjärnan, orkar
verkligen mitt
hjärta?
och oron för
verkligheten där ute
kan inte tro
att det är 2017
och jag skriver
det här

men jag oroar mig
att det inte finns
plats för mig
hur ska jag orka
slås för min
plats på arbetsmarknaden
samtidigt som
min kropp jobbar på
övertid
i ett liv med en
person till som
också vill göra sitt
vi är som de flesta
par, där kvinnan
ofta får sitta
långt bak
det här är ingen
korsfästning av
Anton men det är
så himla lätt
hänt att
samhället även
sipprar in i
hemmet
jag kan hämta
ta honom på
morgonen
klart jag kan handla
jag jobbar på
kvällen istället
jo men kan flytta
min träning för oss,
det är lugnt
jag har förresten bokat
tvättid och köpt
nya förskolekläder till
Algot, inga problem
kommer ihåg
vem som fyller
år, föreslår
middagar med
vänner, uppmuntrar
skidresor med
killkompisarna
bokar en resa,
påminner två gånger
om vad mina
planer för kvällen
är och han glömmer
ändå, jag forsätter
gör gör gör
gör gör gör
helt tiden
hur mycket orkar
en människa
egentligen?

men

blundar jag
så ser jag det
någonstans där
borta, livet
med fler om vi
har tur såklart
kanske en bebis
till någon
dag

men jag sväljer
samtidigt hårt

livrädd för
att jag ska

pausas
igen

Hello 30, att vara signalröd och andra idéer

Ikväll är min
30 årsfest
redan, tänka
sig eller äntligen,
kanske passar
bättre
jag vet inte,
det var som
om någon
stängde dörren
tände ljuset
den 23 augusti
2017
redo att lämna
20-någonting
mot ett mer
riktigt 30års
liv, nu snurrar
hjulen för att
jag gasar
inte för att
någon annan
puttar
är det något
jag önskar mig
framöver
är det att
jag ska få
styra mitt liv
bestämma var jag
lägger min
tid, vem jag är

jag sörjer
inte att något
är slut, bara
överlycklig
att något annat
börjar nu
jag förstår väl
också att
allt inte kommer
vara peace of
cake
i framtiden heller
men vissa
saker är jag
klar med

nu

för
vissa saker
ändras bara
en dag vaknar
man och så
helt plötsligt
har man gått
vidare
det kan ju
vara när som
helst, men
ibland behöver
man något
att förankra
det i
nyår, hösten
eller why not
när du fyller
30 år

jag slänger
den svarta klänningen
åt sidan, struntar
i mina ballerina
tar den som
lyser mest
signalröd
beställer hem
drömskorna
tänker att jag
från och med
nu ska vara
lång, rakryggad
menar jag
jag ”passar inte i”
passar inte sig
längre

det gör inget
om jag stapplar
fram, ovan
i mina nya
kläder eller
snubblar ibland

för jag gör det
helt på
mina egna

villkor