Ojdå

Min blogg låg visst nere där ett tag. Och jag som krisat rejält på soffan den senaste veckan såg det som ett tecken. Att bloggen tagit slut. Att det inte var meningen att jag längre skulle finnas online. Men det visade sig att jag glömt betala en faktura för min domän. Så det var snarare ett slarvfel, än ett tecken. Men ändå. Det ska erkännas att jag hunnit ifrågasätta allt både en och två gånger den senaste tiden.

Egentligen tycker jag både blogg och instagram är väldigt roligt. En hobby. Och som utbildad kommunikatör och digital strateg kom det också till att bli lite som praktik. Väldigt kul, men med vissa nattsvarta baksidor. Som jämförandet. Ellet antagandena. Att jag är ditt eller datt för jag lagt ut den eller den eller den bilden. Att jag mår si eller så allt utefter ett par bilder. Precis som jag säger här, så lägger jag aldrig ut något som inte är sant, varken på bloggen eller Instagram, men samtidigt så  måste man komma ihåg att det är ögonblicksbilder. Hela livet varken får eller ges plats.

Men den största baksidan – att det är så oerhört tidskrävande.

Visst, jag hade tyckt det var kul om Midis växte. No shame in the game där, men den stora utmaningen med sociala medier är verkligen att man måste nöta på varje dag. Så oerhört och sinnessjukt tidskrävande. Och det är väl det jag ifrågasätter. Om det är värt det. Men hur ska man veta det? Tusen kronor till den som kan svara på det, men vad jag vet är att jag vill somra lite nu. Hänge mig till dagar på stranden, spontanfikor, utflykter och att kolla på tv, typ. Vilket betyder att det kanske går lite långsamt här inne ett tag – att Midis får följa mig snarare än tvärtom helt enkelt.

Vår bröllopsdag

En perfekt dag
trots allt som
är fel
öppna sår och
livslånga sorger
blundar, ser
livet i en enda
dag
kompisar som
drar Anton över
dansgolvet, fjantar
sig, låtsas dansa
vals
gamla historier, minnen
alla i samma
rum
precis som förr
fast nu
någon som viskar
i mitt öra
kommer du ihåg
vi blev vuxna
ihop
sveper en wiskey
glowsticks och
klibbiga fotsulor
svider i nacken
är solbränd längs med
klänningen
från
vårens första
brakdag
vår dag

någon som bråkar
på toaletten, en annan
som gäspar i ett
hörn, morföräldern som
gick bort för
några veckor sen
sorgen som stundvis
fladdrar förbi
den över att inte
ha en pappa
som visar
sitt fula tryne när
livet tar fart
studenten, när jag
får barn, tar
examen. Tänk så
hade han varit
glad? Normal
livet som aldrig
blev
två brödrar som
inte pratar med
varandra
sitter på varsitt
håll
men är i alla fall
där och jag älskar
dom
vänskaper som tar
slut, inget allvarligt
rinner ut i sanden
som om
bröllopsfesten var vår
sista suck
vi ses aldrig igen
efter det

jag blundar
dagen studsar fram
ett slut och en
början
vi lovar att älska
varandra, kladdiga
pussar och
förväntan inför vårt
forever, om ett
år har vi barn
men det vet vi inte då
såklart
vi är fortfarande
kids at heart

kompisar som står
med kameran i
högsta hugg i
hotellobbyn
klockan är
tre på natten
det är fortfarande
varmt
lyft henne lyft henne
vi snubblar fram
asgarvar
ramlar ihop med
världens bästa
gäng
vänner som fångar
hjälper oss

dagen efter
ösregnar det
igen
som om igår var
en dröm
men det gör
inget

för det här
kommer vara

en evighet

Varför praktiserade jag?

Nu är det snart tre veckor sen jag slutade på min praktik. Under fyra månader praktiserade jag på Mama Said Media – en digital byrå med fokus på sociala medier. Så himla skönt att ha det bakom sig inte för att det var dåligt – tvärtom – utan för att jag har haft ont i magen över detta i över två år.

Vi tar det från början.

För snart tre år sen skrev jag min c-uppsats och det var den som knäckte mig. Jag älskade att gå på universitet mest för att jag en gång i tiden trodde jag var för korkad för att klara av det. Men jag inte bara klarade av det – jag var duktig. Och utan att riktigt ha förstått det själv, blev jag beroende av den känslan. Så jag var fast besluten över att få VG på min uppsats. Samtidigt som jag planerade mitt och Antons bröllop och gifte mig två veckor före inlämning. Jag grät när min examinatorn gav mig Godkänt. Jag grät, la mig på soffan och firade aldrig min examen. Jag kände mig som en besvikelse. Än idag har jag inte plockat ut mitt examensbevis.

Sen blev jag gravid.

Pluggade en skitrolig kurs på Malmö Högskola, att skriva och publicera på digitala medier. Det var första gången jag fick praktisera all den teori jag lärt mig i Lund. Och det gick bra. Min lärare tyckte till och med att jag skulle skicka in mitt ena projekt till Disney. Sannolikheten att de ens skulle öppna det var förvisso minimal men det är inte poängen.  Han tyckte det var tillräckligt bra för att försöka. Men jag gjorde aldrig det. Och i efterhand (alltid, i efterhand) är det så tydligt för mig hur naggat i kanterna mitt självförtroende var redan där. Jag var kass fast allt visade på annat.

Algot föddes och jag åkte bergochdalbana. Åh. Ibland önskar jag att jag visste det jag vet nu då. Att jag skulle varit mer förlåtande mot mig själv. Insett att det är okej med både otillräckligthetskänslor och att depressioner under och efter graviditet är vardagsmat. Men jag skämdes. Så jag sprang på, tryckte undan alla känslor och låtsades som allt var bra. Tills kroppen sa ifrån och jag inte sov på fyra månader. Hittade mig själv hulkandes på en vårdcentral med så mycket ångest att det stundvis kändes som jag skulle dö.

Sen började Algot på dagis. Det var avgörande för mig. Känslan att äntligen få lite avlastning för att kunna börja laga mig själv igen var ovärderlig. Fokusera. Göra en sak i taget. Det blev vändningen. Jag hade haft ångest i över två år – sen min förbannnade c-uppsats – över att jag inte hade någon jobberfarenhet. Det kändes som precis varenda jävel sprang om mig. Att jag var sist. Sämst. Och jag orkade helt enkelt inte känna så längre. Den känslan åt upp mig. Jag var dränerad. Höll på att ta slut.

Jag skulle kunna säga att jag sökte praktik för att var för att det är svårt att få jobb, att jag aldrig hade någon praktik i min utbildning, osv osv, men sanningen är att jag behövde det här. Jag behövde en låg tröskel. Så lite motstånd som möjligt. För jag var nere i botten. Så jag gav mig själv fyra månaders praktik för att jag behövde komma vidare. Jag struntade i var. Släppte all prestige. Jag ville bara…vidare.

Jag inser nu att Mama Said förvisso fick en sjukt kompetent praktikant – med nästan fyra års studier och flera års personlig erfarenhet av sociala medier. Men jag ångrar ingenting. Förutom att jag fick massa nya erfarenheter så lärde jag mig det jag behövde mest:

Att jag kan.

Jag lärde mig att jag är kompetent, nyfiken, smart och påläst. Med mycket kvar att lära såklart men jag insåg att jag är en duktig digital strateg. Hur fantastiskt kul jag tycker detta är, media och kommunikation. När jag grät dagarna i ända och hade som mest ångest längtade jag tillbaka till den gången jag började började på universitet och motbevisade mig själv första gången. När jag svängde med skolväskan, köpte fler böcker än vad som behövdes och småsprang upp till föreläsningssalen i ett blått hav av blommande skilla. Det var mitt mål. Att jag skulle blomma igen. Att uppleva samma slags känslor som då. Jag drabbas såklart fortfarande av otillräcklighetskänslor och ångest, det försvinner nog aldrig helt. Men det gör inget. För poängen är,

att jag tog mig vidare.

1 2 3 16