Om att kanske försöka få ett till barn någon dag

Ett tag
trodde jag
att jag inte
ville ha fler
barn
kände mig
totalt
förkrossad
av graviditeten
traumatiserad
av förlossningen
trots att allt
gick bra och
som någon
en gång uttryckte
det
”att min kropp
var gjord
för att föda barn”
så kändes det
som om jag var
i tusen bitar

kärleken till
mitt barn
överväldigande
till slut
såklart
men var var
jag?
tre år har
gått, tre år
då någon annan
jobbat, tagit
examen, rest
levt till hundra
procent
tre år av
att i ren panik
flaxa med armarna
känslan av
att drunkna, hålla
sig över
vattenytan
plågad över hur
jag skulle
säga till Anton
att jag inte ville
ha fler barn
bitter, bottenlös
ensamhet för att
ingen förstod
men jag tror det
finns fler av
mig, bara det att vi
sällan får prata om
allt och inte bara
utvalda delar
för hur förklarar
man, orkar stå
upp för att föda barn
inte är naturligt
eller kul för mig

jag har aldrig
ångrat Algot
alltså, aldrig
men Anton frågar
ängsligt
det har väl inte
bara varit dåligt?
såklart inte,
älskade du
jag har älskat
och älskar
intensivt
men graviditeten
tog något
ifrån mig
som om kropp
och själ
separerande
sprang ut i
vattnet tillsammans
hand i hand
men där strömmen
var för stark
och vi tappade
varandra
svävandes på
varsitt håll
någonstans ute
i rymden

tre år sen jag
fyllde lungorna
med luft
istället inbäddad
i en känsla
av skuld att
detta inte är det
bästa jag
gjort
graviditeten alltså
inte Algot
jag hoppas det
är lika självklart
för er
som det nu
äntligen
är för mig
att det finns en
skillnad
mellan dom två

för luften är friskare
än på länge
nu, jag kan ta djupa
andetag igen
ända ner
i magen
skrattar, sover
leker lejon
jag orkar träna, skratta
med kompisar, se och
hänge mig till
Anton, springa
en mil
istället för
att ägna min tid
till att plocka
upp mig själv

och mitt i det
väcks en liten
tanke om
ett barn igen
även om jag är
fullständigt
skräckslagen, för kroppen
hjärnan, orkar
verkligen mitt
hjärta?
och oron för
verkligheten där ute
kan inte tro
att det är 2017
och jag skriver
det här

men jag oroar mig
att det inte finns
plats för mig
hur ska jag orka
slås för min
plats på arbetsmarknaden
samtidigt som
min kropp jobbar på
övertid
i ett liv med en
person till som
också vill göra sitt
vi är som de flesta
par, där kvinnan
ofta får sitta
långt bak
det här är ingen
korsfästning av
Anton men det är
så himla lätt
hänt att
samhället även
sipprar in i
hemmet
jag kan hämta
ta honom på
morgonen
klart jag kan handla
jag jobbar på
kvällen istället
jo men kan flytta
min träning för oss,
det är lugnt
jag har förresten bokat
tvättid och köpt
nya förskolekläder till
Algot, inga problem
kommer ihåg
vem som fyller
år, föreslår
middagar med
vänner, uppmuntrar
skidresor med
killkompisarna
bokar en resa,
påminner två gånger
om vad mina
planer för kvällen
är och han glömmer
ändå, jag forsätter
gör gör gör
gör gör gör
helt tiden
hur mycket orkar
en människa
egentligen?

men

blundar jag
så ser jag det
någonstans där
borta, livet
med fler om vi
har tur såklart
kanske en bebis
till någon
dag

men jag sväljer
samtidigt hårt

livrädd för
att jag ska

pausas
igen

Hello 30, att vara signalröd och andra idéer

Ikväll är min
30 årsfest
redan, tänka
sig eller äntligen,
kanske passar
bättre
jag vet inte,
det var som
om någon
stängde dörren
tände ljuset
den 23 augusti
2017
redo att lämna
20-någonting
mot ett mer
riktigt 30års
liv, nu snurrar
hjulen för att
jag gasar
inte för att
någon annan
puttar
är det något
jag önskar mig
framöver
är det att
jag ska få
styra mitt liv
bestämma var jag
lägger min
tid, vem jag är

jag sörjer
inte att något
är slut, bara
överlycklig
att något annat
börjar nu
jag förstår väl
också att
allt inte kommer
vara peace of
cake
i framtiden heller
men vissa
saker är jag
klar med

nu

för
vissa saker
ändras bara
en dag vaknar
man och så
helt plötsligt
har man gått
vidare
det kan ju
vara när som
helst, men
ibland behöver
man något
att förankra
det i
nyår, hösten
eller why not
när du fyller
30 år

jag slänger
den svarta klänningen
åt sidan, struntar
i mina ballerina
tar den som
lyser mest
signalröd
beställer hem
drömskorna
tänker att jag
från och med
nu ska vara
lång, rakryggad
menar jag
jag ”passar inte i”
passar inte sig
längre

det gör inget
om jag stapplar
fram, ovan
i mina nya
kläder eller
snubblar ibland

för jag gör det
helt på
mina egna

villkor

 

30 år !

Tänka sig,
idag fyller jag
30 år
något helt nytt
klara färdig gå
nu är det gamla
slut, den gången
jag var tjugo-någonting
minns du?

då jag köpte och
sålde min första
lägenhet
åkte till Thailand,
Paris, Berlin
blev bedragen
och bedrog
låg runt och
förälskade mig
i ett vilt lockigt
hår, min pappa
som sen dog
och allting som
ändrades, blev upp
och ner i ett
enkelt telefonsamtal
en helt vanlig
dag, min
hemlighet som
jag knappt
någonsin pratar
om. vissa saker
är helt enkel för
komplicerade
för att förstå

gått igenom två
stora depressioner
terapi i sex år
svek och gamla
sår, svårnavigerade
kompisrelationer
tappat många
hej då, men fått nya
på vägen
som ska vara en
livstid I hope
men så enkelt
är ju aldrig livet
bara tiden
vet, men
vissa är helt
enkelt för alltid
kvar

jag
flyttar till Malmö
i andrahand, tre kompisar
på hundra kvadrat
kanske inte alltid
så smart, blir utslängda
flyttar ihop med
min livskärlek
Anton
jag har aldrig
trott på själsfränder, men
jag tror på honom
livet har varit hårt
jag är full med
blåmärken men han
är snäll mot mig
och jag som
trodde att det inte
var något för
mig hittar
min bästa vän
när jag bara
är tjugoett

köper min
andra lägenhet
där vi nu bott i
i över sju
år, gift mig, köpt
sommarhus
och skaffat barn,
tog mitt körkort
utbildning
precis som man
ska, eller hur
var det nu? spelar
det någon roll
varit fem veckor
i New York, bilat
i Nya Zeeland
och minns knappt
San Francisco
rest runt och
försökt hitta
sätt att läka mig
själv. vill så gärna
för alltid känna
att världen är
min när som
helst, mest
för jag tycker
verkligen att
den är
så himla jäkla

kul

växt upp, sett mina
vänner gå från
taniga tonårssjälar
till stadiga vuxna
eller nåja, vi gör
så gott vi kan
alla är vi nybörjare
även på det, inte sant?
torkat spya och
tårar och
skrattat mig öm
bråkat, varit besviken
gjort någon besviken
älskat och vågat
leva mitt liv
med andra även
om livet lärt mig
att det helt klart är
risky business
men vågar man
kan det också vara
helt otroligt
underbart

bäst var åren
mellan 24 och
26, överväldigande
när jag är 21, som om
i en absurd film
till 23  när
jag bryter mig loss
och börjar forma
mitt eget liv
störst när jag är 27
och
blir gravid
Algot är 4 månader
när jag fyller 28
jag är 29 när
jag känner mig
som mamma på
riktigt, men får samtidigt
en viss ålderkris
is this is? hus och barn?
jag skulle ju annat jag
funderat på att
starta företag
men vågar inte
kanske behöver jag
vara trettio för det
vi får se

men jag vet i alla
fall nu att livet
inte tar slut bara
för att en vis
tid inte längre
är min, så som
man en gång
trodde när man
var ung och
dum

visst går tiden
så himla snabbt
ibland men tänk
så mycket som
har hänt på
tio år, va

men framför
allt, tänk på hur
mycket

som är
kvar av detta

underbara, långa
liv

1 2 3 21