Paus och play, hoppas vi skruvar upp

oj vad helgen
började svart
sånt som är
svårt att skriva
om
just nu, men
kanske sen
var tvungen
att avboka
en hel drös
saker, gud
badade i dåligt
samvete
att inte orka
vara en god
vän, skickade
sms med
darrade fingrar
hoppas du 
förstår, lägger ifrån
mig telefonen
orkar inte
vara en besvikelse
men orkar
heller inte
leva upp till
något
just nu
jag måste
trycka på 
paus
en stund
men en
telefon är
aldrig tyst,
inte ens när
den är ljudlös
hela bordet
skakar ju

jag förstår 
100%, du är 
bäst 
love you 

jag får
nära till tårarna
när jag
känner mitt
säkerhetsnät
sluta upp
omfamna en
även
med ett enkelt
sms, man ska
lita på
sina vänner
vågar man
så vinner
man, så sant
som det är
sagt

Anton är
inte hemma
det är bara
jag och Algot
ett litet
kraftfullt
paket
vi sover i
samma säng
fastän han
sparkar mig
i revbenen
stup i kvarten
lägger upp
fötterna på
min nacke
som om jag
vore en
pall
jag sover
nästan ingenting
men ibland
behöver
man en känsla
av två
mer än
åtta timmars
sömn

jag tycker
ofta det är
ganska jobbigt
att ha barn
opraktiskt
som fan, faktiskt
är det
men jag
kan gnälla
allt jag vill
för Algot
är i
mig, ett extra
andningsorgan
min drivskraft
extra bensin
och en
inre frid
jag som alltid
varit rädd
för att, försiktig
att inte leva
genom honom
inser att
det finns en
skillnad
och jag låter
mig själv
vila hos
honom

vi tittar på
tv och jag köper
ett spel till
honom, fastän
det nog mest
är till mig
för jag står
inte ut
med att
se folk ha
kul på sociala
medier
alla som
gör en
jäkla massa
fastän jag
säkert är
en av dom
most of
the time
så är det
ju säkert, eller hur?
att det
handlar om
en själv
snarare än
SoMe
även om
det är en
katalysator
av rang

jag fotar knappt
nästan föraktar
skiten
det är
grejen med
dippar;
lusten att
dokumenterar
försvinner
det är väl
därför det
knappt syns
men jag antar
att det
inte ligger i
hjärnans
natur att vilja
minnas
det dåliga
mänskliga
faktorn är ständigt
närvarande
även här, i det
digitala

men det går
över, it always
does
helt plötsligt
äter man
våfflor
till frukost
och lunch
far i hatten
träffar en fin
nygammal
vän, går
på 3års
kalas och
Algot somnar
på cykeln
påväg hem

helt plötsligt
har man tryckt
på play

och

vi spelas
igen

har man
tur
kanske
man

till och med
höjer

volymen

 

Påväg hem

Jag sitter på tåget hem från Varberg. Tjugofyra timmar tur och retur. Kanske idiotiskt men det slår mig ändå hur enkelt det kan vara ibland. Eller rättarsagt, det behöver inte alltid vara så omständigt det här med miljöombyte. Det som, för mig, är så otroligt viktigt. Att få se och känna något annat.

Jag känner mig sliten men inspirerad, allt samtidigt. En ganska passade förklaring på mitt tillstånd just nu. Jag längtar alltid efter att saker ska hända, ibland så mycket att jag missar att det faktiskt händer. Även om jag förstår varför jag är trött och svullen ibland när jag ser mig själv utifrån.

Helikopterperspektiv.

Två stora delar av mitt liv rör på sig i stora sjok. Det nya och stora hjärteprojektet med Lina som har kommit ur ren lust och passion (med brist på ett bättre, mindre lökigt ord). Men är så otroligt nervös och fylls stundvis av grov prestationsångest. Har jag storhetsvansinne? Samtidigt som det verkligen känns som jag hittat min plats i detta. Det tog mig så lång tid och så mycket heartace och huvudvärk. Så det gör mig glad att jag hittat hit. Och att det ger mer än det tar. Vilket är den uppdelningen vi alla eftersträvar hela tiden, tänker jag.

Samtidigt som vi kämpar på lite hemma. Eller mycket. Jag var inte beredd på att vi skulle bli så överväldigande av vuxenlivet. Barn, jobb, hus, familjer, vänner, oss själva. Att vi skulle vara så självupptagna. Jag trodde vi skulle få Algot och så skulle allt falla på plats. Barn, jobb, hus, familj. Att allt skulle bli självklart. Att vi skulle veta i exakt vilken ordning vi skulle göra saker och ting. Lägg oss ner och låta livet skölja över oss. Bara följa med. Men vi fick Algot innan vi var färdigutbildade och visste vart vi ville. Vi kunde bara gissa. Och ingen av oss var nog beredda på att vi skulle bli så hängivna jobb och våra karriärer  (med brist på ett bättre, mindre lökigt ord). Vi ändrade oss helt enkelt. Och nu är utmaningen hur vi följs åt i det.

Lördagen

Jag behövde verkligen igår. En bra dag. För det kändes som jag höll på att gråta när jag vaknade upp till ännu en riktigt, riktigt grå dag. Kanske för att fredagen varit så tung, av olika anledningar. Jag har sovit dåligt den senaste veckan och då kommer nedstämdheten och ångestkänningar som ett brev på posten. Små saker bli stora och stora saker, ja jag vet inte. Jag orkar tänka så lite på dom att jag låter bli att tänka på det genom att förstora alla dom små sakerna. Smart move. Här hemma är vi nog alla lite drabbade av februaris vidrighet. För förutom den senaste veckan av föresenat och efterlängtat vinterlandskap så har skåne-vintern känts väldigt lång. Vi hamnar lätt i en ond spiral här hemma där vi liksom faller in i en passivitet likt en grönsak snarare än två semi-vitala 30åringar. Jag och Anton har haft det lite tufft den här hösten. Det känns läskigt att skriva eftersom jag är rädd att det ska förstoras upp men samtidigt får ju den här biten av livet sällan synas. Istället får man se videos:ar på par som ger råd på rak arm som om dom inte gör annat. Har svar på allt. Sånt ger mig alltid prestationsångest och så skrockar och raljerar jag försvarsfullt över de stundvis självklara svaren; prioritera varandra, gå på date-night, låt varandra ha individuell frihet osv osv osv. Men vad betyder det i praktiken? Hur funderar det ens tidsmässigt? Är det bara jag och Anton som kan bli totalt överväldigade över vuxenlivets smällar? Kanske är vi bara 24 at heart och det är vårt största problem. We don’t do 30 plus. Även fast jag fattar; även jag – vi –  har saker som helt enkelt blir för råa och privata.

I alla fall var det väldigt skönt när det blev en väldig fart här hemma igår. Det är underbart när man gasar på motorvägen tillsammans. Ett jävlar anammar av nu räcker det. Anton hade inte ens ätit frukost innan vi kastade oss in i hyrbilen. Svepte kaffet på vägen. Jag hade sett på Instagram att det verkade vara fint väder vid sommarhuset. Verkade orimligt eftersom Malmö var grått som betong. Typ som att gråheten gick baklänges. Verkligen ingen färg någonstans.

Jag satt nervöst på händerna hela vägen dit. Anton trummade på ratten. Som om vi satsat allt. Femton minuter från huset och mitt i rondell så ändrar sig landskapet radikalt. Snödrivorna blir större, himlen krackelerar i blått. Algot som skriker nej när solen letar sig in i bilen och gnuggar sig hårt i ögonen. Vi parkerar och hör hur motorn stängs av. Fyller lungorna med luft, skriker rakt ut och känner det ända in; så fint vi har det. 

Sen åt vi korv och drack kaffe och svor över att vattenpumpen var sönder. Algot blev sjuk och Malmö är fortfarande grått. Men vi blev lite mer i färg.

1 2 3 26