Jag vill inte vara normal, jag vill vara öppen och fri


Bildkälla: här

Vi vaknar trötta idag. Den enda som alltid är pigg är Algot. Vi är som den typiska småbarnsföräldern som längtar till måndagen för då kan man dricka sitt kaffe ifred igen. Hinna tänka en tanke. Men den typiska morgonen i en småbarnfamilj kan också kännas som en hel arbetsdag. En rad ansträngande arbetsuppgifter med en tajt deadline ska utföras, annars går hela företaget under och du får garanterat sparken av någon, någonstans. Frukost, kläder, borsta tänderna, ögondroppar, kaffe, kiss i soffan, utbrott, upp och nervända mackor på mattan, suckar, trötta muskler och oväntat snabba ben, någon som ropar nej tusentvå gånger och gömmer sig i garderoben. Allt innan klockan 08.30 på morgonen. Sen läggs resten av livet på. Har man otur så gör sig samma liv påmint innan ungen är lämnad på förskolan och då är man garanterad att skeppet börjar ta in vatten. Börjar sakta med säkert sjunka. Som när någon ringer till Anton angående det där söndriga torkskåpet i källaren i vår bostadsrättsförening prick kl 08.00

Då börjar nästa krig.
Det som blivit tusen gånger värre sen vi fick barn.
Vems tid och energi är värd mest?

För plötsligt handlar hela morgonen om hur stressad och överväldigad Anton är. Han är sur och tvär, vilket man kan förstå men problemet är bara att inget annat får plats. Fastän jag själv sovit mindre än en handfull timmar på 3 nätter och min ångest pickar på minst lika mycket som hans. Jag får kämpa med att hålla den i styr. Den ständiga pågående boxningsmatchen i huvudet blir extra intensiv under sömnbrist. Fler ronder än vanligt. Måste aktivt slå bort alla negativa tankar som poppar upp. Det är som om jag är fast i ett dataspel där the bad guy står bakom varje hörn. Jag slåss för att må bra men jag slåss också för att det finns inte utrymme för mig att må dåligt. Och jag orkar knappt lyssna på Anton även om jag låtsas att jag gör det, för gör jag det så sjunker jag nog. Jag orkar inte, kan inte, bära mer. Allra minst ett jävla torkskåp.

Cyklar till jobbet och tvärstannar uppe i huvudet. Fan. Algots hörselkoll är imorgon och jag skulle ju boka om den. Men glömde skriva upp numret trots jag tänkte tre gånger att jag inte skulle glömma det. Att googla upp numret känns överväldigande jobbigt just idag men jag vågar inte be Anton göra det pga hela morgonen. Känner mig dum över att jag är till besvär. Att jag inte klarar det. Som avlöses snabbt av skulden till Algot. Känner mig som en så oerhört dålig mamma som måste flytta hans tid. Men vi får besök på torsdag och jag ligger efter med sju tusen saker efter förra veckans vabb. Han hör ju ändå likadant nästa vecka. Men samvetet gnager ändå. Jag är en hög av dåligt samvete och tillkortakommanden.

Sen blir jag sur. För alla skuldkänslor jag känner och tårna jag hela tiden är rädd för att trampa på. Att jag och min stress inte får samma plats. Kommer Anton ens ihåg att Algot har en örontid imorgon? Jag förväntas att automatiskt, osynligt och tyst, klara mer. Inte för att Anton är en ond person, utan för att jag är tjej och han kille. Hur vi är uppfostrade påverkar vårt förhållande och vårt vardagsliv väldigt mycket. Och det att jag vägrar ta av mig genusglasögonen och tar striden allt oftare. För mig själv, för oss, för Algot och för nästa generation. Det påverkar oss. Även om det är lätt att slå ner mig med att det bar bara var en morgon (det är aldrig bara en morgon), att jag överdriver eller, ugh, förvränger. Hittar på. Ibland sitter härskarteknikerna så hårt även i mig, att till och med rösten i mitt huvud säger att jag inte borde vara så gnällig. Jag får dåligt samvete att jag ”hänger ut” Anton. Han är en snäll människa. En närvarande pappa. Omtänksam man. Men min poäng är också att han, likt många andra, är just en man. En del av så starka strukturerar att det vore ganska arrogant att påstå sig kunna stå utanför dom. Ibland tvekar jag att ta upp det eftersom det händer att jag ändå får en del kommentarer IRL om att jag är oschysst mot Anton. Eftersom jag ofta tar avstamp i vårt förhållande för att kunna prata om väldigt komplexa, svåra och djupa saker på ett övergripande sätt som är lättare att relatera till och förstå. Men make no misstake. Anton vet vem han gifte sig med. Jag tror på kraften i att berätta. Och att jämställdhetsfrågan är viktigare än att skydda hans manlighet. Men det är jobbigt och ibland också stundvis orättvist mot Anton att vara arg på honom för saker som inte nödvändigtvis är hans personliga fel. Men om vi slutar slås, sluta vara arga, sluta ifrågasätta och ger upp. Vad händer då? Vissa saker får liv av tystnad. Gror och stärks och blir det normala. Jag vill inte vara normal.

Jag måste tro på att vi lever i en tid då allas – även mina – berättelser räknas. Och att jag lever med en man så stark att han klarar av att få ett blåmärke eller två på sitt ego ibland for the greater good.

Jul i Kalmar, avundsjukskänslor, ni och bloggplaner

Hej från Kalmar. Min mamma bor här så vi är uppe över helgen och firar lite jul. Det är kallt, tyst och mysigt. Landet alltså. Sån kulturchock uppe i huvudet när det går för lång tid mellan gångerna. Men jag tycker verkligen det är konstrasterna som gör det. Livet. Jag är den som nog alltid kommer bo i stan men som verkligen behöver naturen också. Lätt att glömma att så kan det va. Kanske en konsekvens av att röra sig i en väldigt nischad bransch. Ju mer nischad desto bättre, sägs det. Antingen andas du slow living eller så gör du inte det. Men i verkligheten finns det fler nyanser än så och människan och livet är mer komplex än så. Tänk vad man missar om man väljer det ena över det andra. Eller jag i alla fall.

Hej från gottegrisen och mig. Enkel och fin dag uppe i Kalmar.

Och lyxig på så sätt att jag och Anton sov till halv tio idag. Vet inte när det hände senast, att jag somnade om. Otroligt skönt. Även om jag igår kväll fick ett uns av avundsjukkänslor när jag öppnade Instagram och alla var på coola julfester. Finns ju ingen logik i dom där känslorna men dom poppar upp i bland, även hos mig. Rädslan över att missa och vara utanför. Och bortglömd. Orimligt, men mänskligt är jag rätt övertygad om

Lämnade datorn hemma egentligen. Men hade kameran uppe för första gången på ett litet tag och kände inspirationen. Och en dator kan man hitta var som så jag sprang med känslan även om det blev lite bökig redigering och annat. Men äh. Jag ville mest säga hej. För jag blir så jäkla glad när jag kommer in här och det alltid väntar så fina kommenterar. Ni värmer så mycket, vet inte om jag säger det tillräckligt ofta. Peppar, väger in, delar med er eller bara ett enkelt men underbart ”hej jag hittade den där drömjackan du pratade om”. Hur fint? Det gör mig så innerligt glad, hoppas ni vet det. Ni får mig att våga så himla mycket och nästa år kommer bloggen megautvecklas tack vare. Så pepp på det – håll i hatten! Hoppas ni hänger med.

Så mycket önskningar, ambitioner och förhoppningar inför nya året. Mer om det sen. Ska bara tänka ut hur jag ska få in lite mer natur mitt i smeten. Känns viktigt. För balsen ni vet.

Snirkliga vägar, att stå upp för what you dream about och att leva livet tillsammans

Som om
livet inte vore
nog i sig, kan det
inte hjälpas
att man tänker
till lite
extra
såhär när
ett år är påväg
att ta slut
och ett annat
precis ska
börja, inte
sant?
var är, vad
som är, det som
är, hur jag är
det som varit, det
som blir, blir jag

vill jag?

2017, ett
bitterljuvt år
ändå
jag är
någon helt
annanstans
än vad jag var
i början av
året
och när jag
blickar mot
horisonten
känner jag
sån oerhörd
lättnad, exalterad
över att
jag tog mig
tillbaka, framåt
vidare
jag blev mer
en stark känsla
av att vara
påväg, ryggraden
stärkt, inte
längre lika
bräcklig

samtidigt

så tog något
annat stryk
när vi var klara
med vårt
på varsitt håll
och skulle
gå in igen
så hade
plötsligt
vägen som
alltid varit spikrak
blivit

snirklig

tittar upp för
första gången
på länge och
inser att man

gått vilse

inte helt lätt
att skildra här
inte minst
för jag lever
mitt liv
med andra
beating hearts
som är lika
viktiga som
mitt eget
har svärföräldrar,
mor och syskon
som läser
samtidigt så
har den här
platsen
alltid byggts och
präglats av

en stark
närvaro

försvinner den
ärligheten, så försvinner
jag från den
här adressen
dessutom
så måste jag
till slut erkänna
för mig själv
stå upp för

att

jag har alltid
varit en skrivande
person, långt
innan blogg och
annat digitalt
som den gången
jag skrev om
han som dumpade
mig med ett sms
i den lokala
dagstidningen
och blev
är du hon som
skrev om anders
i tidningen
med alla Helsingborgs
gymnasieskolor
jag har aldrig
kunnat vara
tyst, för då

försvinner jag

även om jag
blir dömd ibland
längs vägen
så är den
hårdaste domen
ändå den
mot sig
själv, visst?

så,

om förra året
präglades av
shit jag är snart
30 hände något
i år, vaknade
en dag
och tänkte
herregud, jag 
är bara 30
är det såhär
det ska va?
när livet
springs åt en
som om på ett
rullband istället
för att själv
sätta en fot
framför den
andra av
aktiva val
och fri
vilja

tänker ibland att
det hade varit
så lätt
att köpa ett hus,
skaffa ett barn
till, bil
ja ni vet
lägga en filt
över den
brinnande
känslan av
att vilja något
annat, vända
blicken ner
i marken
va nu som
alla andra, samtidigt
som man
med tårar i
ögonen tänker
varför kan
alla andra
och inte
jag

för

jag kan känna
mig totalt
överväldigad
över hur svårt
det är att
kombinera
allt, kunna ge
näring till
allt i livet, i livet
tillsammans
med andra
och inte minst

– med sig själv

jag antar
att det är nu
man drar i
nödbromsen
det är nu
det gäller
att vara vaksam
vaken
lyssna inåt
våga erkänna
att jag vill
svänga av
istället för att
fortsätta
monotomt på
samma väg
även om jag inte
vet var
den bär

men vad jag
äntligen vet
i slutet av
det här året
som jag håller
krampaktigt
tag i

är att jag vill
leva ett liv
där

mina små,
knäppa, vilda
historier

får plats

 

.

 

 

 

1 2 3 23