Någonstans mellan en öm bakdel och New York

Ibland när livet krisar och jag inget papper och penna har så skriver jag i min telefon. Små anteckningar för att på så sätt kunna lägga bekymmerna någon annanstans ett litet tag. När jag var gravid i vecka 11 (som senare skulle visa sig vara vecka 10 iof) skrev jag såhär:

– Första dagen i vecka 11  och jag bajsar blod. Jag vill vara cool i New York, istället har jag hemorrojder. 

 
Just i det ögonblicket, med en ömmande bakdel kändes en hemorrojdfri tid i New York som en avlägsen galax far far away. Det hade varit skönt om man då hade kunnat snabbspola fram till idag, när man vet och mår bättre. Så. Låt oss ta en titt på min hemorrojdfria tid i New York! 
 
 

Fredag morgon och var första dag i New York. Jag vaknar 05.30 och lyckas få med mig Anton ut kl 06.45. Vi går ner till Hudson river där staden håller på att vakna till liv. 

 
 
07.00 är vi först in genom dörren när The Mercer öppnar. Ett lyxhotell med lyxfrukost. Snordyr frukost alltså. Men vi tyckte det var kul eftersom vi kände igen inredningen från vår kompis hus i Frankrike. Kan också rekomenderas om man vill omge sig med faktiskta New Yorkers som dinerar där och (tror de) är all that. 
 
 
Efteråt promenerade vi ända upp till Bryant Park på 42e gatan. Vi gick alltså över 40 kvarter, vilket många New Yorkers skulle klassa som fullutvecklad idioti. Min ländrygg är villig att hålla med om det denna gången, men annars tycker jag att man skall promenera. Det är ett utmärkt sätt att se staden. 
 
p.s ser ni killen som fixar fasaden på bilden ovanför mig?
 
 
För går man i staden snarare än åker under den i ett mörkt tunnelbane-hål, så kan exempelvis se och hamna mitt i fina marknader och torghandel-tjohej. 
 
 
Efter en välbehövd kaffepaus sprang vi vidare upp till 60e-ish gatan och över floden. Fast det är en sanning med modifikation. För att ta trovärdigheten ifrån allt jag precis skrev, så tog vi tunnelbanan till Roosevelt Island. Mina fogar hade helt enkelt fått nog. 

 
 
Här är en fördel att resa med Anton (förutom att han alltid läser kartan) – hans yrke. Pga av att han alltid vill se byggnader och platser som i teorin låter skittråkiga så hamnar vi ofta på jättefina platser. Som här. Roosevelt memorial som är ritat av Louis Kahn. 
 
 
Rekomenderar ett besök även om man skiter fullständigt i såväl Roosevelt som Louis Kahn. Inte minst för att man kan se Manhattan från ett helt annat och ytterligare ett perspektiv. Denna gången från sidan.