Att svimma av trötthet och att börja hulkgråta

 

 

Jag minns när en av mina bästa vänner försökte beskriva hur trött hon var när hon väntade sitt första barn.

– Jag orkade inte ens bre min egen macka, sa hon

Jaha, tänkte jag och gick vidare i livet. Såklart kände jag sympati för henne men vad jag insett nu är att den trötthet man kan drabbas av i början av en graviditet knappt går att beskriva i varken ord eller bild. Där av bristen av det sistnämnda i detta inlägg.

Jag har varit så innerligt och ohälsosamt, sinnessjukt trött. Tröttheten var förlamande, hela kroppen gjorde ont – så ont att jag grät varje dag i flera veckor. Om jag inte sov, så grät jag. Allt det där har ju medicinska förklaringar, hormoner hit och hormoner dit, men för mig kändes det som en personlig kollaps. När Anton kom hem från jobbet kastade jag mig i hans armar och hulkade fram ett ”jag vet inte vem jag är längre”. Det kanske verkar teatraliskt och överdrivet men det var så jag kände. Brutalt men ärligt.

När jag väl sov beskrev Anton det som att det var som att jag hade svimmat. Jag var nästintill okontaktbar. Visserligen beskriver han det fortfarande så när jag somnar på tre röda sekunder på kvällarna, men nu är det i alla fall begränsat till nattetid. Mellan vecka sju och vecka tolv kunde jag somna när som helst och var som helst. Börja gråta kunde jag också göra lite varstans och lite närstans. Alltid till hulknivå.

Tack och lov så har det blivit lite bättre.
Men jag förstår innebörden av att inte ens orka bre sin egen macka fullt ut nu. 

Vecka 14

 
Det är väldigt längesen jag tog en bild på mig själv. Ju mer jag gjorde det förr, desto bekvämare blev jag framför kameran både när jag själv tog bilden men också när andra fattade kameran. Nu, not so much. Men jag gör det för att jag tänker att det kommer vara kul att kunna gå tillbaka. Fram tills nu har jag var paralyserad av alla tankar som automatiskt (jag lovar, det kommer som ett brev på posten) dyker upp när en får ett postivit graviditetstest. Dessutom tror och hoppas jag att det är väsentligt att jag lär känna min kropp de närmasta månderna, på ett sådär lagom klychigt sätt. Det slog mig härom veckan när jag och Anton var ute och åt middag att jag inte alls har någon uppfattning kring jag ser ut. Inte för att en måste det, men för mig har det lett till få men kraftfulla breakdowns.
 
Det är skillnad på magen under alla dygnets timmar nuförtiden. Allt beror på. Så när jag väntar på Anton för att gå ut och äta och magen är helt platt får jag för mig att ta på mig mina gamla jeans. De jeans jag köpte precis innan jag blev gravid och var mitt bästa vältränade-jag. Jag blir skita-på-mig glad när jag får på mig dem, mest för att jag känner mig som mig själv i dem. Att magen blir som en luftballong efter varje måltid är som bortblåst. Vilket resluterade i att jag var tvungen att springa på toaletten mitt i maten för att stå där inne med byxorna nerdragna till knäna i tio minuter innan jag kunde fortsätta andas. Shit pommesfritt som jag led och när jag kom hem packade jag ner mina jeans.
 
På återseende, helt enkelt! 

 

Chranton

Photo: Emily Dahl
 

Vi väntar barn! Kanske är det världens mest svårförstådda mening just nu men så är det! Det var i början av augusti som mensen aldrig kom och vi fick reda på att vi, jag och Anton, skall bli föräldrar.

De första tre månaderna har varit något helt annat än… innan. Inte nödvändigtvis alltid till det bättre om jag skall vara ärlig. Jag blev minst sagt överrumplad över hur snabbt kroppen gjorde som den ville och ofta helt utan förvarning. Såklart helt nödvändiga grejer (typ), men det är ju inte alltid hjärtat fattar det bara för hjärnan gör det.

Efter att vi fick reda på att jag var gravid gick jag och köpte en dagbok, den första på flera år. Jag tänkte att jag skulle skriva om allt jag kände eller inte kände. Kanske är jag för lat för att skriva för hand eller så tog verkligheten över för jag kom inte längre än en enkel mening- ”jag är gravid”. Det har varit extremt jättemärkligt att hålla graviditeten för sig själv i tolv veckor. Vi har väl gjort det med modifikation eftersom det ibland blev för konstigt att låtsas som allt var som vanligt. Så man är, mer eller mindre, hemlig och håller andan. Håller andan för allt man vet kan gå fel. Förbereder sig på det värsta och hoppas på det bästa, som man säger. Lätt hänt att man får syrebrist av allt realistiskt tänkande och hjärtat tvingas jobba på övertid när man tvingar den att inte känna allt man känner. Man befinner sig i ingenmansland. 

Så, jag har än så länge inte skrivit något alls om hur det är att vara gravid. Jag tror jag har gjort slut med den traditionella dagenboken, för jag har ju här nu. I måndags såg vi att bebisen mådde bra, vilket såklart inte är någon livslång garanti, men det kändes ändå så bra. Som att man äntligen kan andas ut och äntligen vara… gravid.

Det är nu det händer.