Midis i Family Living och påtaglig julhets

Midis i Family Living

Hej med jul-andan-i-halsen. Jag har flytt julhandeln och dess folksamlingar som pesten. Men det får jag betala för nu då jag har ALLA mina julklappar kvar. Perfekt. Hur som. Tog en självklar paus när den här landade på min dörrmatta.

Midis i Family Living

Reportaget jag pratade om! Det gick undan, pang bomb, tryckt. Eller nästan i alla fall, snabbt för att vara gammelmedia, hehe. En trevlig överraskning i alla fall. Alltid lite läskigt att vara med i reportage efter blivit några erfarenheter rikare med åren. Ofta har jag känt mig feltolkad i antingen text eller bild. Ibland har texten varit konstigt och ibland har man inte respekterad mitt bildspråk det minsta, vilket är en risk när man låter någon annan ta bilden. Och är så ny att man glömmer kräva att läsa texten först. Man lever och lär.

Midis i Family Living

Men tummen upp till detta. Ett väldigt fint reportage och fin text men framför allt hade jag så himla roligt den här dagen. Inte minst för att jag fick tidningen samtidigt som jag kom hem från fikan med stylisten aka Sanna (som också driver (Lovelyprints) jag träffade den dagen. Så fint när man träffar vänner i jobbet. Såklart en puss och kram till fotografen Isabell också som var så bra (!) att jobba med. Inte alltid en självklarhet att man ha turen att två klockrena människor levereras till en.

Vad har hänt med mig och Midis det senaste året?

Ett år går snabbt visserligen men det hinner också hända en hel del. På det personliga planet men också på andra plan såklart. Även om allt hänger ihop, i alla fall för mig. Jag, Midis, offline och online. Yrkeslivet och privatlivet. Allt är sammanflätat och aldrig enkelt eller självklart för mig. Jag är stundvis väldigt mycket en ung tjej som försöker hitta sin plats i världen och i sig själv. Som vet vad jag inte vill men kanske inte alltid vad jag vill. Som testar sig fram. Men om jag lärt mig något det senaste året så är det verkligen att testa sig fram inte är så dumt. Utan tvärtom. Det lönar sig ganska ofta faktiskt. Att våga snarare än att inte göra det. Men vill verkligen poängtera att jag letar och kämpar på som alla andra, har inga självklara svar. Men om de senaste tre åren handlat väldigt mycket om att bli mamma så var 2017 startskottet för något annat. Kanske kommer jag se tillbaka på detta året som början på ett blomstrande och glatt yrkesliv. Hoppas det. Så.  Vad har hänt med mig och Midis det senaste året? Let’s see.

Jag började året med att praktisera på den digitala byrån Mama Said Media och var där fram till mars. Här har jag skrivit lite om varför jag praktiserade. Där skapade jag innehåll främst till deras egna kanaler. Skrev blogginlägg, uppdaterad och uppdaterades. På ett sätt en väldigt viktig tid i mitt liv eftersom det var här jag upptäckte att jag är kompetent och har många bra ideér. Jag lämnade Mama Said med ett nytt självförtroende. Jag är väldigt glad att jag valde att vara snäll mot mig själv och sänkte tröskeln för att komma vidare.

Samtidigt planerade jag mitt första influenser-event till ett företag. Ett sätt att skapa brand awarness, få inlänkar till deras webbshop (otroligt viktigt för SEO!) och för att nå en större målgrupp än deras befintliga. Det var så himla lyckat och som en bonus (förutom tusen erfarenheter) var att det blev så tydligt att det finns ett fint community av kreativa själar här i Malmöregionen. Och att jag byggt upp ett fint nätverk utan att riktigt ha tänkt på det. Som blivit av lust, nyfikenhet och uppriktigt engagemang. I alla fall. Vi gjorde allt från skräddarsy gästlistan, designade inbjudan, fixade dekoration (till och med maten!), sponsring, makalös goddiebag. Allt för att få så bra organisk spridning som möjligt (det ligger som bekant i detaljerna) och såklart – återkoppling till kunden. Det ligger så otroligt mycket jobb och planering bakom så när allt var klart var jag som en urvattnad trasa. Helt slut. Det är en av utmaningarna med att vara ny. Att man är just ny. Allt är nytt och därför kräver allt väldigt mycket energi och nerver. Men otroligt stolt över att vi roddade ihop allt på egen hand och att jag faktiskt våga ta initiativet till detta. För det var här tankarna på att försöka som frilans började gro. På riktigt liksom.

Sen var jag ledig över sommaren. Eller ja. Jag var på mitt andra jobb aka föräldraskapet. Anton var tvungen att få tid att göra sitt projekt klart så jag fick ta huvudansvaret för Algot. Men i september så lossnade allt igen. Algot började förskolan igen och jag fick tid att tänka en färdig tanke igen. Så jag öppnade datorn och försökte ta vid där jag slutade. Även om eventet var otroligt lyckat så har jag verkligen lärt mig att ingen knackar på din dörr med jobb. Så jag funderade på hur jag skulle ta mig vidare och ångestsvettade en del. Undrade det här var en dum idé trots allt? Att jag var dum och hade storhetsvansinne. Det var som om någon hörde mig. För nästan exakt samtidigt knackade faktiskt någon på min dörr. Typ. I min inkorg låg det bästa, mest geniuna, seriösaste och roligaste (sälj)mejlet jag fått. Som någon slags digital profil får man mycket skamförslag. Inte minst när man är  inredningsnichad (på instagram). Jag skulle nästan påstå att 80% av alla samarbeten där handlar om att man fått produkter i utbyte mot en annonsplats i ens flöde (inte att förväxla med pressutskick alltså). Jag säger nej till allt sånt, utan tar minst några tusen per inlägg (det varierar beroende på om det är ett blogginlägg, Instagraminlägg och hur stor arbetsinsats det kräver osv). Men ibland har det känts nästintill omöjligt. Som den gången jag snällt men bestämt sa nej till en webbshop som säljer inredningsgrejer eftersom dom ville betala mig i produkter á 250kr. Och sen ser hur mycket innehåll samma webbshop fick hos en betydligt större (sett till följare) profil i utbyte mot… produkter. Tro fasiken att det är svårt för en annan att ta betalt då. Men hur som. Mitt mål har alltid varit tydligt i det avseende att jag vill jobba länge med det här. Mina ”nej tack” har varit långsiktiga och en investering för mig själv. Så när klockrena Hanna från Rebel Walls hörde av sig med sitt personliga och underbara mejl bestämde jag mig för att se mitt första schyssta och betalda samarbete som ett tecken. I kombination med fått nya och och fantastiska, stöttande vänner och kollegor här i malmö hoppade jag. Jag startade företag och blev frilans.

I samma veva träffade jag Josefin som är butikschef på Grandpa Store här i Malmö. Som frågade mig om jag ville styla deras skyltfönster. Så det gjorde jag! Så fantasiskt av henne att ge mig en chans, ha ett öppet sinne och vara så himla smittsamt generös. Det slår mig när jag skriver det här – utan att ta något ifrån mig själv för jag är stolt över att jag hela tiden rört mig framåt – är att detta året har blivit så bra mycket tack vare några nyckelpersoner som kommit in i mitt liv. Josefin, Lina, Julia mfl – puss och tack till er för att ni lyfter, inspirerar, inkluderar och pushar. Det är helt klart roligare och livsnödvändigt att vara mer tillsammans än ensam.

I oktober lanserades mitt samarbete med Rebel Walls som fick så himla fin feedback. Som vanligt hejade ni på så otroligt fint i kommentarerna här på bloggen (på tal om, några av nyckelpersonerna i mitt liv är verkligen ni här inne. Tack och åter tack för er omtanke och hejarop), på mejlen och överallt. Så himla kul att det blev så bra. Men jag var också otroligt mån om att göra ett genomarbetat samarbete för min skull, för er och för kunden. Och det lönade sig och gav ringar på vattnet när en redaktör en tid senare hörde av sig och ville göra ett hemma hos reportage och skrev att hon läst inlägget och gärna ville ha det som en del av reportaget. Jag tackar annars nej till hemma hos-reportage eftersom dom är 100% oavlönade och tar väldigt mycket tid. Men gjorde ett undantag denna gången. Och lärde mig hur långt man kan komma genom att tacka ja. Jag hade en så otroligt rolig dag med fotografen och stylisten till reportaget och fick en ny bekantskap på kuppen. Fikade med Sanna några veckor sen och på den vägen var det. Hojtar när reportaget är ute!

Och så lossnade saker sakta men säkert. Inget omvälvande och explosionsartat men det började hända lite mer saker i inkrogen. Som när jag fick en inbjudan till Chanels pressfrukost i Malmö. Jag trodde nästan det var ett spam-mejl först, hehe. Så otroligt roligt att få bli bjuden och det var otroligt fint uppstyrt. Proffsigt, trevligt, varmt och helt i paris-nivå. Så kul!

Och till sist, som jag inte luftat med er än – ett nytt jobb. Jag konsulterar och jobbar med webbshoppen Softskin på halvtid. Midis är definitivt påväg och jag hopppas så himla mycket att Midis ska växa och gro men det är tufft också och går inte runt på egen hand. Vilket också är helt okej och normalt – det får ta sin tid – men så länge jobbar jag även som digital strateg och konsult till andra företag. Hos Softskin producerar och planerar jag deras innehåll till deras sociala medier – här och här. Och när jag tänker på blogginlägget jag skrev i början av året om varför jag praktiserade och hur jag slutar året så blir jag så innerligt glad att livet tagit ett litet skutt. Och i sann blogganda händer det dessutom lite bakom kulisserna. Som gör att jag ser extra mycket framemot nästa år. Som kommer handla om att drömma stort och mycket.

Jul i Kalmar, avundsjukskänslor, ni och bloggplaner

Hej från Kalmar. Min mamma bor här så vi är uppe över helgen och firar lite jul. Det är kallt, tyst och mysigt. Landet alltså. Sån kulturchock uppe i huvudet när det går för lång tid mellan gångerna. Men jag tycker verkligen det är konstrasterna som gör det. Livet. Jag är den som nog alltid kommer bo i stan men som verkligen behöver naturen också. Lätt att glömma att så kan det va. Kanske en konsekvens av att röra sig i en väldigt nischad bransch. Ju mer nischad desto bättre, sägs det. Antingen andas du slow living eller så gör du inte det. Men i verkligheten finns det fler nyanser än så och människan och livet är mer komplex än så. Tänk vad man missar om man väljer det ena över det andra. Eller jag i alla fall.

Hej från gottegrisen och mig. Enkel och fin dag uppe i Kalmar.

Och lyxig på så sätt att jag och Anton sov till halv tio idag. Vet inte när det hände senast, att jag somnade om. Otroligt skönt. Även om jag igår kväll fick ett uns av avundsjukkänslor när jag öppnade Instagram och alla var på coola julfester. Finns ju ingen logik i dom där känslorna men dom poppar upp i bland, även hos mig. Rädslan över att missa och vara utanför. Och bortglömd. Orimligt, men mänskligt är jag rätt övertygad om

Lämnade datorn hemma egentligen. Men hade kameran uppe för första gången på ett litet tag och kände inspirationen. Och en dator kan man hitta var som så jag sprang med känslan även om det blev lite bökig redigering och annat. Men äh. Jag ville mest säga hej. För jag blir så jäkla glad när jag kommer in här och det alltid väntar så fina kommenterar. Ni värmer så mycket, vet inte om jag säger det tillräckligt ofta. Peppar, väger in, delar med er eller bara ett enkelt men underbart ”hej jag hittade den där drömjackan du pratade om”. Hur fint? Det gör mig så innerligt glad, hoppas ni vet det. Ni får mig att våga så himla mycket och nästa år kommer bloggen megautvecklas tack vare. Så pepp på det – håll i hatten! Hoppas ni hänger med.

Så mycket önskningar, ambitioner och förhoppningar inför nya året. Mer om det sen. Ska bara tänka ut hur jag ska få in lite mer natur mitt i smeten. Känns viktigt. För balsen ni vet.

1 2 3 6