Jag vill inte vara normal, jag vill vara öppen och fri


Bildkälla: här

Vi vaknar trötta idag. Den enda som alltid är pigg är Algot. Vi är som den typiska småbarnsföräldern som längtar till måndagen för då kan man dricka sitt kaffe ifred igen. Hinna tänka en tanke. Men den typiska morgonen i en småbarnfamilj kan också kännas som en hel arbetsdag. En rad ansträngande arbetsuppgifter med en tajt deadline ska utföras, annars går hela företaget under och du får garanterat sparken av någon, någonstans. Frukost, kläder, borsta tänderna, ögondroppar, kaffe, kiss i soffan, utbrott, upp och nervända mackor på mattan, suckar, trötta muskler och oväntat snabba ben, någon som ropar nej tusentvå gånger och gömmer sig i garderoben. Allt innan klockan 08.30 på morgonen. Sen läggs resten av livet på. Har man otur så gör sig samma liv påmint innan ungen är lämnad på förskolan och då är man garanterad att skeppet börjar ta in vatten. Börjar sakta med säkert sjunka. Som när någon ringer till Anton angående det där söndriga torkskåpet i källaren i vår bostadsrättsförening prick kl 08.00

Då börjar nästa krig.
Det som blivit tusen gånger värre sen vi fick barn.
Vems tid och energi är värd mest?

För plötsligt handlar hela morgonen om hur stressad och överväldigad Anton är. Han är sur och tvär, vilket man kan förstå men problemet är bara att inget annat får plats. Fastän jag själv sovit mindre än en handfull timmar på 3 nätter och min ångest pickar på minst lika mycket som hans. Jag får kämpa med att hålla den i styr. Den ständiga pågående boxningsmatchen i huvudet blir extra intensiv under sömnbrist. Fler ronder än vanligt. Måste aktivt slå bort alla negativa tankar som poppar upp. Det är som om jag är fast i ett dataspel där the bad guy står bakom varje hörn. Jag slåss för att må bra men jag slåss också för att det finns inte utrymme för mig att må dåligt. Och jag orkar knappt lyssna på Anton även om jag låtsas att jag gör det, för gör jag det så sjunker jag nog. Jag orkar inte, kan inte, bära mer. Allra minst ett jävla torkskåp.

Cyklar till jobbet och tvärstannar uppe i huvudet. Fan. Algots hörselkoll är imorgon och jag skulle ju boka om den. Men glömde skriva upp numret trots jag tänkte tre gånger att jag inte skulle glömma det. Att googla upp numret känns överväldigande jobbigt just idag men jag vågar inte be Anton göra det pga hela morgonen. Känner mig dum över att jag är till besvär. Att jag inte klarar det. Som avlöses snabbt av skulden till Algot. Känner mig som en så oerhört dålig mamma som måste flytta hans tid. Men vi får besök på torsdag och jag ligger efter med sju tusen saker efter förra veckans vabb. Han hör ju ändå likadant nästa vecka. Men samvetet gnager ändå. Jag är en hög av dåligt samvete och tillkortakommanden.

Sen blir jag sur. För alla skuldkänslor jag känner och tårna jag hela tiden är rädd för att trampa på. Att jag och min stress inte får samma plats. Kommer Anton ens ihåg att Algot har en örontid imorgon? Jag förväntas att automatiskt, osynligt och tyst, klara mer. Inte för att Anton är en ond person, utan för att jag är tjej och han kille. Hur vi är uppfostrade påverkar vårt förhållande och vårt vardagsliv väldigt mycket. Och det att jag vägrar ta av mig genusglasögonen och tar striden allt oftare. För mig själv, för oss, för Algot och för nästa generation. Det påverkar oss. Även om det är lätt att slå ner mig med att det bar bara var en morgon (det är aldrig bara en morgon), att jag överdriver eller, ugh, förvränger. Hittar på. Ibland sitter härskarteknikerna så hårt även i mig, att till och med rösten i mitt huvud säger att jag inte borde vara så gnällig. Jag får dåligt samvete att jag ”hänger ut” Anton. Han är en snäll människa. En närvarande pappa. Omtänksam man. Men min poäng är också att han, likt många andra, är just en man. En del av så starka strukturerar att det vore ganska arrogant att påstå sig kunna stå utanför dom. Ibland tvekar jag att ta upp det eftersom det händer att jag ändå får en del kommentarer IRL om att jag är oschysst mot Anton. Eftersom jag ofta tar avstamp i vårt förhållande för att kunna prata om väldigt komplexa, svåra och djupa saker på ett övergripande sätt som är lättare att relatera till och förstå. Men make no misstake. Anton vet vem han gifte sig med. Jag tror på kraften i att berätta. Och att jämställdhetsfrågan är viktigare än att skydda hans manlighet. Men det är jobbigt och ibland också stundvis orättvist mot Anton att vara arg på honom för saker som inte nödvändigtvis är hans personliga fel. Men om vi slutar slås, sluta vara arga, sluta ifrågasätta och ger upp. Vad händer då? Vissa saker får liv av tystnad. Gror och stärks och blir det normala. Jag vill inte vara normal.

Jag måste tro på att vi lever i en tid då allas – även mina – berättelser räknas. Och att jag lever med en man så stark att han klarar av att få ett blåmärke eller två på sitt ego ibland for the greater good.

Några av mina mest lästa texter: om sömnlöshet, livet innan barn och verkligheten även på semestern

 

Till Algot, när han fyllde två år.

Om mina rädslor att få fler barn någon dag.

Hur livet inte slutar vara livet bara för det är sommar och man är på semester.

Att känna sig förvirrad av sina egen personlighet och oförmågan att välja väg.

När allt man vill är att må bra och känslan av besvikelse när man inte gör det.

Konsten att göra en sak i taget i en tid då det är inne att ha många bollar i luften.

Lite om att det är okej att sörja sitt gamla liv – livet innan barn.