Lici trousers från Marimekko, Instagrams algoritm och sommarlovet

Lici trousers från Marimekko

Medan vi pulserar mellan snödrivor och känner dödsångesten när man slirar mellan olika cykelspår kan vi titta på hur man kan se ut när det inte snöar en hel dag. Nämligen förra fredagen när jag sprang på frukostmöte hos Loppi Gruppen på Malmö Live. Det hela handlade om Instagrams nya alogorirm som ger många företag huvudvärk och får kreatörer att tröttna. I det stora hela handlade det om hur man ”blir vän” med algoritmen så man når ut med sitt budskap. Viktigt att ha i bakhuvudet men jag tycker fortfarande att man glömmer en viktig aspekt när man jagar algoritmen. Det är kommunikationen med människorna bakom skärmarna. Och att inspirationen som är livsviktig för diverse småföretag/kreatörers vardag. Tänker att man kanske ska svara på en kommentar för att det är trevlig att ha ett samtal med människor snarare än att det är för att algoritmen belönar en när man svarar med tre ord eller fler. Och att ena ger det andra på så sätt. Jag vet i alla fall att min skaparlust kraschar och dör om jag lever efter en algoritm för mycket. Men visst, jag växer kanske inte lika snabbt och det är ju svårt att föra samtal om…ingen ser en. Hur som. Träffade i alla fall både Sheila och Johanna som bloggar hos Loppi – så trevliga, roliga och proffsiga. Och så ramlade jag in i gänget från Mama Said Media. Tänk att det redan gått ett år.

Lici trousers från Marimekko

Jag hade på mina ”Lici trousers” från Marimekko som min mamma i princip tvingade mig att köpa. Vi hade en mysig dag på stan och sprang förbi dessa i skyltfönstret. Det påminner mig alltid om när jag var liten när jag går på stan med min mamma. När man fick handla nya kläder inför skolstarterna. Och hur extremt ledsen jag kunde bli när jag inte hittade något som passade. Kan ju kännas lite sorgligt att man hade en kroppsmedvetenhet redan då. Ska verkligen försöka göra om och göra rätt med Algots generation. Men i alla fall. Jag gjorde som min mamma sa. Väldigt glad för det, för dessa byxorna prickar av alla mina deviser när det kommer till kläder. Sköna, roliga och snygga. Men sjukt långa så jag var tvungen att lämna in dom hos en sömmerska.

Lici trousers från Marimekko

Ikväll passar Antons syster Algot några timmar så vi kan gå ut och äta. Och planera sommaren. Sommarlovs-lappen till Algots förskola ska lämnas in och det har ramlat in förfrågningar till vårt sommarhus vi hyr ut. Vi tänkte mest att ”vi lägger ut huset och se vad som händer” men tänkte inte på att det var öppet för i princip hela världen. Vi missade en hel målgrupp som uppenbarade sig ganska omedelbart. Tyskarna och Österrike-människorna som tydligen älskar tanken på en sommar i Sverige så mycket att det spelar ingen roll att vår annons står på svenska.

More is More

Sol tre dagar i rad, det måste väl ändå vara någon form av vårtecken? Härligt hur som helst. Även om det fortfarande var iskallt att ta dessa bilder.

Körde på more is more och tänkte att tråkig kan man vara nästa år.

Glad måndag!

Jag är bara en vanlig tjej som försöker reda ut vad det är hon håller på med

Denna vecka har verkligen krypt fram i snigelfart. Så det är med en uns lättnad att det är fredag och få börja dagen med lite flärd. Eller bara nya fladdriga byxor. Från Marimekko som verkligen steppade up their game på modekartan. Med nya skor från HM så blev denna fredag verkligen något extra. Kvalitén må vara som den är men tycker ändå HM kan ha ett relativt roligt utbud av skor.

Supersköna och roliga i alla fall. Någonstans borde väl inlägget sluta där tillsammans med bilderna. Men det slutar ju aldrig bara där. Det pågår ett helt liv bakom varje bild. Vissa saker är svårare att skriva och porträttera än andra. Men allt har sin tid. Jag gräver ofta där jag står när det kommer till mitt skrivande, men den metoden kräver också lite tid, distans och reflektion innan det blir något vettigt och fint av det. Att skriva i affekt är sällan en bra idé. Men vad jag vet är att jag är mitt i en tid då jag ofta kliar mig frågade i huvudet. Betraktar och pillar i naveln och försöker komma fram till något smart. Jag läser diverse bullet points med tips hit och dit. Slår ofta uppgivet ihop dator och undrar i mitt stilla sinne när jag ska komma till en punkt då jag känner mig bekväm med att dela ut råd till höger och vänster. Det dummaste jag läst var en gång att man skulle dricka ett glas vatten när man mår dåligt. Känns långt ifrån min sanning när jag låg i soffan igår och kollade på Oprahs självhjälps filmer på YouTube samtidigt som jag drack ett glas vin och åt ost. Jag bröt ihop i ett tappskratt åt mig själv när Anton oroligt kollade på mig och sa ”har du verkligen legat och kollat på Oprah samtidigt som du dricker vin!?”.

För jag går ofta runt med känslan att jag vill att livet ska vara mer än vatten. Att det ska vara fint och gött och roligt. Men det är ju alltid jobbigt också. Jag vet det. Jag har levt det. Lever det. Fint, gött, jobbigt, roligt. Vanligt och extraordinärt på en och samma gång. Det hade kanske varit smartare att dricka vatten. Antagligen. Men någonstans vill jag så gärna fortsätta tro att livet finns i vin på torsdagar, efterrätt och gapskratt i färgglada skor när vi snubblar som gamla gubbar, vilse ute i skogen.