Vårefeeling, nya jeans och mina bästa modetips

otherstoriesjeansochskor

Jag fick vårfeeling häromdagen och kom hem med ett par öppna skor och ankelkorta jeans trots snön låg på hög. Men annat är det nu vill jag lova. Tio plus grader och sol. Lyssnar på Veronica Maggio, min mest somriga musik. Har så himla fina minnen med vänner i högsta hugg till den här musiken. Snart ska jag äta lunch med Lina! Ändå ganska härlig dag. På tal om. Lina alltså! Min stora inspiration till vad jag har på fötterna. Om någon så har hon verkligen fått mig att fatta vad man har på fötterna kan lyfta en hel outfit. En hel dag faktiskt.  Så jag vågade mig på dessa. Fint att ha människor i sitt liv som får en att våga både det ena och det andra.

otherstoriesjeansochskor

Typ så. Jag älskar meddelanden som är fylla med länkbyten till olika saker man inspirerats av eller tror någon skulle gilla. Hejarop från kompisar och olika konstellationer på Instagram, små gruppkonversationer med ”tror ni skulle gilla detta”, ”kolla vad fint”, ”tänkte på dig”. Små kärleksfulla samtal längs med dagarna som verkligen förgyller mig vardag.

otherstoriesjeansochskor

Jeansen. En helt ny modell jag börjat gilla och en ny tvätt jag aldrig haft innan. Med Helle (min svägerska) i ryggen. Som också är en person som får mig att våga och leva ut. Det är mina bästa modetips. Hitta personer som tycker det är lika roligt och viktigt som du. Inspireras och plocka godbitarna till din egen stil. Ha kul. Och ge varandra komplimanger.

Hej fredag!

Hej fredag! En utomordentlig sådan också. Ska till Köpenhamn och kolla in lite nya ställen. Tillsammans med Helle & sen ska min lillebror visa mig Facebook Annonsering. Lite jobb, mycket skoj. Visst att man kan läsa och googla och You-Tuba sig halvt medvetslös men jag älskar när någon visar mig hur man gör. Det är därför jag älskar skola och utbildning. Så fint när man får hjälp att lära sig. Plus detta är trevligare. Och min strategi till att ducka diverse berömda väggar är att inse att jag inte behöver kunna eller göra allt själv. Gud vilken folksjukdom det nästan blivit. Att vara bäst på allt. Ensam.

Men detta är ju i ärlighetens namn från tidigare i veckan. När Anton vabbade och vi åt lunch ihop hela gänget. Önskar det kunde vara så lite oftare. Även fast Anton bara jobbar i Lund så blir det aldrig att vi ses på dagarna. Och på kvällarna är man så trött. Eller så är Algot minst sagt krävande. Vilket i det stora hela blir lite kvävande för relationen.

Så glad att jag letade fram den här jackan från garderoben. Älskar den. Och resten av Malmö verkar det som. Igår tjoade någon från andra sidan gatan ”fin jacka”. Man måste ju älska positiva människor ibland ändå. Kanske är det grejen. Köp något nu, glöm bort det och ta fram det nästa säsong när alla andra också glömt att det ens fanns i affären. Från H&M denna gång. Precis som tröjan under.

Och så vill jag tipsa om det här inlägget. Som handlar om mat, hälsa och livet.

– Något jag har en oerhört komplex relation till. För samtidigt som jag känner att min kropp skriker efter rörelse i form av träning och energiboostar i form av en mer genomtänkt kost, så är jag också en stor förespråkare av det ljuva livet med vit pasta, soffmys och godis. Jag är också småbarnsförälder och behöver anpassa mig till vad en tvååring kan tänkas behaga stoppa i munnen och till vad som är snabbt och smidigt att tillreda under kaosiga och trötta vardagar. (…) Och att skapa balans i min kropp är något jag tänker på ofta – jag är inte så duktig på att ta hand om den alla gånger. Jag är obalanserad, lynnig, stresskänslig, trött och har varit ganska nere ganska länge. (…) Men hur kommer man igång med träningen – jag orkar ju aldrig och ungen somnar ju aldrig? (…)  Jag har skaffat böcker om happy food och hälsosamma tarmfloror – men spaghetti och mackor är vardagsräddare och en piggelin då och då framåt kvällskvisten slår päron med hästlängder.- 

Sandras inlägg är något av det mest genuina och personliga inom ämnet på länge fast det florerat både stora och små ärliga inlägg i bloggvärlden. Jag gillar hur Sandra skriver om ett komplext ämne på ett odramatiskt sätt. Rakt upp och ner. Missförstå mig rätt, jag tycker det är så bra och viktigt att alla delar i livet får lov att synas även på internet och det är väldigt efterlängtat att folk lättar lite på locket. Men ibland tycker jag dessa stora inlägg svalnar ganska snabbt. Vad händer efter det stora (ganska tillrättalagda) erkännandet? Risken är att det bara blir ett inlägg och en klickvänlig rubrik. Det också. Men framför allt; ingeting är enkelt. Eller klämkäckt. Inte ärlighet heller. Jag accepterar min kropp vissa dagar. Andra inte. Och ofta skäms jag när inte lyckas älska mitt mjuka hull. Det är mitt svåraste inlägg att skriva. Om självhatet och skammen. Tyvärr inte något jag är unik i (även om en kan känna sig väldigt ensam i det), utan snarare är det starka mekanismer för att hålla nuvarande strukturer på plats. Jag antar det är kvinnans lott, det blir inte rätt hur vi än gör.

Okej, kanske en utsvävning.

Men tyckte i alla fall att nyanserna i Sandras inlägg var så fint. Där får man vara en (småbarnsförälder) som försöker och som misslyckas och som försöker igen.

Dagens!

Idag hade nästan varit en 10/10 poäng- dag om det inte vore för att jag varit så innerligt trött. Det var vår i luften idag. På riktigt. Snön smälte och jag kunde posera utan jacka och utan att frysa ihjäl som en idiot. Men jag öppnade ett jobbmejl igår. Absolut mest roligt och spännande men också lite nervöst så jag var uppe halva natten och dividerade med mig själv. Vaknade i ett ryck tre timmar senare och var så förvirrad att jag jagade iväg Algot en timme för tidigt till förskolan. Fick skicka ett sms och be om ursäkt för jag lämnade honom så mycket för tidigt. Årets mamma var det här ja!

Åt lunch med min goda vän Claudia som driver den lilla fotobyrån. Som tog den här strålande bilden med sin kamera. Och alla andra med min. Jag vågade mig på och fråga om hon kunde ta en dagens med tanke på att hon faktiskt jobbar som fotograf. Fint att få ha så gulliga, kreativa och modiga kompisar.

Men min arbetsdag sprang i väg fortare än väntat när det kröp fram att Anton glömt säga att han skulle jobba länge idag. Både han och hans chefer har en tendens att glömma att det finns familjer hemma. Och det irriterar mig så innerligt när kylen dessutom är tom. Blir liksom så extra omständigt att vara själv hemma. Så tröttsamt att dra hela lasset själv. Fattar inte hur svårt det ska vara att tänka steget längre. Jag lyckas exempelvis jobba och tänka på att kylskåpet är tomt samtidigt, medan det verkar resultera i en svår hjärnblödning hos en del män. Så tröttsamt.

Som om frustration vore en del av dagens tema så var jag så trött på att mina vårkläder hänger orörda i morse. Så drog på en långärmad tröja under t-shirten och höll mig varm. Men i det stora hela var det faktiskt en bra dag. Stora grejer stundar liksom (stay tuned). Synd bara att sömnbrist skapar såna hjärnspöken.