En sådan dag

 
Idag är en sådan dag då jag känner mig småbarnföräldertrött. En helt ny kategori av trötthet (även om det påminner lite om att vara bakfull). Vi har en snäll bebis, det har vi, men en liten en, en som inte riktigt lärt sig vad dag och natt är. Och lika ny som han är, är mina mammanerver. När han ligger och gestikulerar, är jag lika avslappnad som en spänd pilbåge. 
 
Så vi stannar hemma idag, jag och Algot, och lever föräldrarjobbslivet (ordet ledighet är faktisk sjukt missvisande) och tar tre skedar av det frystorkade kaffet (snabbt skall det gå) istället för två. Vi lägger oss en stund i sängen och kollar ut på solen, mina tomatplantor som torkar och skriker efter att bli omplanterade. Garderoben står halvöppen med trötta vinterkläder, sommarkläderna längtar efter att bli vädrade och det där kaffet bör egentligen drickas under det blommande syrénträdet. Men mest av allt borde jag sova när han sover. Istället ligger jag klarvaken och blixtstilla, fullkomligt förälskad och vill inget annat än fortsätta ha hans halvröda kalufs pressad mot min näsa och hans tunga andetag mot mitt bröst. 

vi.

 
 
 
Här är vi (och en extra på dom två för att, well, ord är överflödiga – ni ser ju)! Vår tredje lördagsmorgon. Varje dag måste jag påminna mig själv om att för bara dryga två veckor sen så fanns inte Algot. Bebisskapandet slutar inte förvirra en, det är helt enkelt för knäppt och för stort för att kunna bli fattbart. Vi tar en dag i taget. Vi lär känna honom samtidigt som vi lär oss med honom. Man kastas dramatiskt in i bebislivet. Det finns inga nödbromsar, men det bästa är när man upptäcker att man fixar biffen. Tre djupa andetag och allt går framåt. Tuff tuff. 
 
På måndag börjar Anton jobba igen. Nya rutiner skall sättas och vardagen skall upptäckas. Det känns bra att äntligen få påbörja ett nytt normalt. 
 
 
 

Bebisyr

 
Hej från bebisbubblan. Jag trodde den var en myt men den är helt sann. Vi är bebisyra. Det är inte nödvändigtvis så att man inte får något gjort för att bebisar är krånliga och jobbiga utan för att man kan helt enkelt inte sluta stirra på dem när de är ultrasöta. Jag kan stirra på Algot i timmar utan att överdriva. Eller så bara måste jag gå och lägga mig brevid honom och Anton när de försöker sova. Resten av världen är irrelevant. 
 
För två veckor sen grät jag över vårt ofärdiga kök och min stora mage som aldrig verkade vilja bli en bebis. Inte visste jag att allt skulle bli klart prick samtidigt (true story, Anton frågade mig vilken färg jag ville ha på våra fogar när jag låg och yoga-andades i badkaret med lägenheten full av hantverkare). Men nu har vi allt. Det är knappt så jag vågar tro på det men det verkar ju vara sant.
 
<3 
 
P.s Till framtida gäster: don’t worry, vi byter inte blöjor på diskbänken men en och annan d-vitamin får han där ibland. Puss.