vi.

 
 
 
Här är vi (och en extra på dom två för att, well, ord är överflödiga – ni ser ju)! Vår tredje lördagsmorgon. Varje dag måste jag påminna mig själv om att för bara dryga två veckor sen så fanns inte Algot. Bebisskapandet slutar inte förvirra en, det är helt enkelt för knäppt och för stort för att kunna bli fattbart. Vi tar en dag i taget. Vi lär känna honom samtidigt som vi lär oss med honom. Man kastas dramatiskt in i bebislivet. Det finns inga nödbromsar, men det bästa är när man upptäcker att man fixar biffen. Tre djupa andetag och allt går framåt. Tuff tuff. 
 
På måndag börjar Anton jobba igen. Nya rutiner skall sättas och vardagen skall upptäckas. Det känns bra att äntligen få påbörja ett nytt normalt. 
 
 
 

Bebisyr

 
Hej från bebisbubblan. Jag trodde den var en myt men den är helt sann. Vi är bebisyra. Det är inte nödvändigtvis så att man inte får något gjort för att bebisar är krånliga och jobbiga utan för att man kan helt enkelt inte sluta stirra på dem när de är ultrasöta. Jag kan stirra på Algot i timmar utan att överdriva. Eller så bara måste jag gå och lägga mig brevid honom och Anton när de försöker sova. Resten av världen är irrelevant. 
 
För två veckor sen grät jag över vårt ofärdiga kök och min stora mage som aldrig verkade vilja bli en bebis. Inte visste jag att allt skulle bli klart prick samtidigt (true story, Anton frågade mig vilken färg jag ville ha på våra fogar när jag låg och yoga-andades i badkaret med lägenheten full av hantverkare). Men nu har vi allt. Det är knappt så jag vågar tro på det men det verkar ju vara sant.
 
<3 
 
P.s Till framtida gäster: don’t worry, vi byter inte blöjor på diskbänken men en och annan d-vitamin får han där ibland. Puss. 
 

En promenad

Vi har lyckats ta oss ut! En kortis men ack så monumental ändå. Eftersom hormonpåslaget efter en förlossning är enorm (oj oj som jag underskattat det) och jag som nybliven mamma har tappat all hård hud på näsan hann vi gå ungefär tio meter innan jag med gråten i halsen snyftade fram att jag ville gå hem. Men efter en kram från Anton, ett djupt andetag och att Algot somnade påvägen hem (ja, vi hann börja gå hem) bestämde vi oss för att göra ett tappert försök ändå. Vad är det man säger? Ett litet steg för männskligheten men.. 
 
 
Hej hej! Kul att allt hann bli grönt under tiden vi var på BB
 
 
Anton rattar på. Detta var faktiskt hans andra promenad, så han var värsta veteranen. 
 
 
Vi hann preciiiis med magnolian också! 
 
 
Och trädet !!
 
 
 
<3
 
 
Sen gick vi hem, låste dörren och stängde av allt som kunde stängas av och andades bebis.