Mitt i ett trotsigt litet liv

Det verkar som
om
du är mitt i
trotsåldern nu
skriker nej
stup i kvarten
med den gällaste
rösten, som om
du vill att myran
ute vid
vägen också
ska höra att
du är här
det är som om
du helt plötsligt
kommit på
vänta nu ett tag
jag är
ju en människa
med vissa
rättigheter hörni ni
så du skriker
nej
även när det är
något du vill
ha, bara för att
visa vart
skåpet ska stå
jag erkänner
att
det gör mig
och din far
en aning galna
ibland, ryter till
när du inte
förtjänar det men
vi är inte vana
vid så mycket
obstinat oljud
eller kanske
Anton är, för det
har hänt
att jag blivit kallad
egensinnig ett
par gånger
i mitt liv, så
en del av mig
hoppas du behåller
lite av det
det kallas
nämligen att ha
karaktär
det är bra att
alltid vara lite
jobbig, för oftast
i dagens
samhälle betyder det
helt enkelt
att man står up
för sig själv
du vet, när man
inte ställer sig
i led – vågar
vara sig själv

fast med det
sagt så längtar
man ju lite tills
du taggar ner
igen, stunderna
när du kastar
dig runt min
hals och mumlar
min mama
är det bästa jag
någonsin varit
med om
du är verkligen
allt
skitjobbig och
helt underbar

du, min
lilla person

full med liv
och orubblig

personlighet

Vårt sommarlov

Visst visst,
det regnade
lite väl mycket
där ett tag
och jag var ganska
sur på Anton
för mina
sommarplaner
gick i kras
men jag skulle
mest ladda om
formulera
nya sommardrömmar
sörja dom gamla
ett slag
jag och Algot
alltså, intensivt
men inte så
dumt
när jag släppte
allt annat
och började
om

här
ur telefonen,
direkt från vår
vardag
det blir inte så
mycket annat
när man
ska hålla takten
med en två
plus- åring
jag lever med
honom, genom
honom
jag visar honom
nya platser
och han får
mig att uppskatta
gamla
äter äpple
på lekplats, delar
en glass
klättrar och flyger
flyg-plan
han säger det
som två ord
men han
säger det
går fram till
glansskylten pekar
glaschhh
ett av de första
orden han
sa klart och
tydligt faktiskt
han plockade
upp någon slags
kalasdekoration
pekade
glassch
jag och Anton
och ett utbyte
av förvånade
blickar
här lär man sig
helt av sig
själv, eller äter
vi väldigt mycket
glass?

han vaknar klockan
nio ena dagen, sex
den andra
är upp till halv
elva ibland, hejar på
pappa när han
spelar FIFA
stupar som en
slagen hjälte
på en minut
efter en dag
på Tivoli

alla rutiner
puts väck, vi
gör vad vi
vill

för
det är verkligen
vårt sommarlov

nu

Ösregn, sommarbesvikelser och att ändå vara okej

Det är 14 grader
och regnet öser
ner
tänk så regnar det
ända tills det
blir jul igen
blir man knäpp då?
även om jag under
soliga veckor ibland
tänker att
jag vet inte hur man
lever ett liv
i solsken

sommarlovet blev
inte helt
som jag tänkt
men när blir
något det?
Anton jobbar, och
jag hänger med
Algot
vår lediga sommar
tillsammans fick
sig en käftsmäll
av verkligheten
en deadline i
september
typiskt
så kommer på oss
att hamna
i någon slags
höstlunk, mat- sov
och träningsrutiner
måste påminna
mig om att
sommaren
fortfarande är kvar
att det
finns en chans
att den
återhämtar sig
visst?

mer då, jo
i onsdags fick vi
konstaterat att
Algot hör dåligt
lille vän
vill inte måla
fan på vägg
förhoppningsvis
får han hjälp
eller, det vet jag
att han får
no worries, men
såklart
mammahjärtat dunkar
ett extra slag
så nu tänker vi på
att prata
så högt det går
kunde inte
hjälpa att få en
tår när jag
halvt skrek
nu ska vi äta OKEJ
och det gick
en sekund

okej
sa världens
ljuvaste lilla
röst

och vi sen
gick hand
i hand till köket
när regnet
öste ner

för vi är
ändå

okej