Nya öron, förkylningen och världens bästa unge

Den här lilla människan. Snacka om att han bara roll with the punches. Även om han inte vet annat. Men fasiken vad han bara står ut och gör det med bravur.

För idag åkte vi till Trelleborg för att operera in rör i öronen på honom. Så han äntligen ska höra som man ska. Så världen kan bli lika stor för honom som den är för någon annan. Men operation var nästan att ta i. In och ut på 35 minuter. Sövd, rör, vakna. Klart. Sen var han turboglad resten av dagen. Och så spännande att kolla lite extra på honom idag såklart. Blev nästan rörd när Anton bad honom kasta en papperspåse. När han fascinerat trycker till påsen när den prasslar i handen på honom. Och skrattar. Skrek ”plask” när vi kastade kastanjer i kanalen. Åh. Bra dag ändå. Även om jag varit lite nervös. Man bär ju nerverna utanpå med dessa små.

Vi var hemma innan klockan var 10 på förmiddagen. Men det betyder också att vi gick upp halv sex. Och den där förkylningen jag känt i kroppen de senaste par veckorna har brutit ut. Äntligen, ändå. Så man kan må bättre någon himla gång. Men med detta sagt så blir det lite piano denna vecka. Även här inne. Jag måste verkligen bli bättre på återhämtning om det här ska hålla i längden. Och det vill jag ju att det ska göra.

puss!

Att klippa en tvååring, mutor och mitt bästa tips till sist

Att klippa en tvååring

För en dryg vecka sen var vi hemma hos Antons föräldrar i Kvidinge. Mest för att plocka svamp men också för att få till en klipptid. Lotta, Antons mamma, är den enda som klipper Algot. Dels för att jag inte vågar – det räckte med den gången jag klämde hans haka när vi skulle knäppa cykelhjälmen. Och dels för att Lotta är rutinerad. Men första uppgiften var att fånga virvelvinden. Där fick alla hjälpa till.

Att klippa en tvååring

Sen; mut mut mut. Eftersom det inte är så lätt att klippa en tvååring.
Får det lov att vara lite Ipad kanske? Napp? Javisst! Och se för guds skulle till att vara flera i rummet. Vi var fyra vuxna på ett barn, hehe.

Att klippa en tvååring

Tjoff. Det var dags. Hans fina lockar var redan ett minne blott ändå. Dom var fångade i stora tovor, omöjliga att borsta loss.

Att klippa en tvååring

Farfar ”hjälpte” till. Även fast Algot nog är både van vid och fullkomligt älskar hans påhitt.

Att klippa en tvååring

Kolla Algot, en vindruva!!! Mer mut.

Att klippa en tvååring

Efter en riktig Edward Scissorhand-klippning, en lock i taget med saxljudet klingandes för varje tuss så var det dags för the good stuff. Alla vet det. Schamponeringen.

Att klippa en tvååring

Kolla mysungen! Och hans öga! Det var en dag innan vi gick till vårdcentralen och fick det bekräftat att det var borrealia.

Att klippa en tvååring

Efter en snabbdusch var det på det igen. Så i farten att man knappt hinner se honom. Men jag ger inte upp mina foton. Det gäller att stå på sig. Även om dom är på språng. Sånt jäkla håll i gång hemma hos farmor och farfar alltså. Men summa summarum då? Mitt bästa tips när det kommer till att klippa en tvååring är nog ändå att helt enkelt sänka ambitionen. Jämna längder och en tillrättalagd frisyr ska dom ändå ha resten av livet sen.

Sen var de som om vi tog en ny unge med oss hem.
Men visst blev det fint ändå?

Mitt i ett trotsigt litet liv

Det verkar som
om
du är mitt i
trotsåldern nu
skriker nej
stup i kvarten
med den gällaste
rösten, som om
du vill att myran
ute vid
vägen också
ska höra att
du är här
det är som om
du helt plötsligt
kommit på
vänta nu ett tag
jag är
ju en människa
med vissa
rättigheter hörni ni
så du skriker
nej
även när det är
något du vill
ha, bara för att
visa vart
skåpet ska stå
jag erkänner
att
det gör mig
och din far
en aning galna
ibland, ryter till
när du inte
förtjänar det men
vi är inte vana
vid så mycket
obstinat oljud
eller kanske
Anton är, för det
har hänt
att jag blivit kallad
egensinnig ett
par gånger
i mitt liv, så
en del av mig
hoppas du behåller
lite av det
det kallas
nämligen att ha
karaktär
det är bra att
alltid vara lite
jobbig, för oftast
i dagens
samhälle betyder det
helt enkelt
att man står up
för sig själv
du vet, när man
inte ställer sig
i led – vågar
vara sig själv

fast med det
sagt så längtar
man ju lite tills
du taggar ner
igen, stunderna
när du kastar
dig runt min
hals och mumlar
min mama
är det bästa jag
någonsin varit
med om
du är verkligen
allt
skitjobbig och
helt underbar

du, min
lilla person

full med liv
och orubblig

personlighet