Återhämtning, Köpenhamn, tacksamhet och ett arbetsliv

Hej från en väldigt trött fredag. Så trött att det är dags att lyssna. Jag har visserligen inte varit så praktiskt stressad den här veckan men huvudet går på högvarv, så jag vaknade upp och kände mig bakis idag. Finns inget annat sätt att beskriva känslan när kroppen är bedövande trött. För ett par år sen hade jag ignorerat men läxan är lärd – lyssna när kroppen skriker. Jag kände det redan i går kväll. Kunde verkligen inte slappna av inifrån. Kroppen kändes så spänd att det nästan gjorde ont. Som träningsvärk på något sätt. Så är lite extra tacksam att man har flexibelt jobb och jag kan jobba hemifrån idag. Ska gå och köpa godis sen och skita lite i det som kan skitas i. Saker vi skiter i här hemma på daglig basis är att plocka bort disk, handla (förutom det nödvändigaste hela tiden), bädda sängen, damma och damsugs och rensa pappershögar. Vi har flera stycken. Till och med en i en papperskasse jag en gång gömde inför fotograferingen med Family Living. Orkade inte städa då heller.

Jag var i Köpenhamn med min mamma igår. Bestämt sen länge – mysigt – även om jag var lite för stressad i huvudet. Men det är grejen med Köpenhamn, väl där försvinner allt annat. Det är verkligen så härligt att ha en tillflyktsort så nära. Köpte ett par fina dojjor till Algot på Illum där det i alla fall blommade på väggen. Börjar längta så himla mycket till sommarhuset nu. Eller sommaren. Men dom två hör ju ofta ihop. 

Hann inte med så jättemycket och vädret var minst sagt trist men sprang i alla fall inom STILLEBEN som jag  ä l s k a r. Vet verkligen ingen snyggare butik. Vill bo där. Men nöjde mig med att köpa fyra glas till Backetorp (som vårt sommarhus heter FYI). Läste också det här blogginlägget i morse som fastnade hos mig. Om att leva ett annat liv än sina föräldrar. Nu kanske det inte går att jämför amerikanska klasskillnader med svenska eller en individs livshistoria med en annan men det berörde mig ändå. För ofta tänker jag på vilket underbart liv Algot får lov att växa upp i. Ekonomiskt, ja såklart. Men även om Algot har det väldigt bra så växte jag heller inte upp fattigt. Typiskt medelklass. Men däremot får Algot ett helt annat familjeliv än jag. Egentligen är det först när jag fick Algot som jag verkligen insåg vad jag inte fick. Mitt liv och uppväxt har varit ”det normala” för jag aldrig vetat annat. Det händer att jag blir ledsen för min egen skull, eller barnversionen av mig, men oftast är jag så himla glad att Algot får något helt annat. Att han får lov att vara dränkt i kärlek.

Sprang förbi det här. Det var väl mest färgerna och buskapet som ögat fastnade på. Men får väl hålla med om att det känns sådär att butikerna gör internationella kvinnodagen till ett kommersiellt jippo.

Och så skyndade jag mig inom torvhallarna eftersom Algots ena pedagog jobbar sin sista dag idag efter 40 år i förskolan. Ändå imponerande. Tror snart vi aldrig får se sånt igen. En livstid i samma bransch. Så en liten bukett kändes på sin plats även om jag mest vill hoppa på dom alla och säga hur glad jag är att dom hjälper mig ta hand om min son. Men det känns som det vore opassande ändå. Det fick bli blommor.

4 comments

  1. Läste med det himla blogginlägget och lipade en skvätt, för att jag kände igen mig så mycket i delar av min och mammas relation. Speciellt det där hur andra kan skriva om något som så många känner igen sig i. Och hur livet är. Känner mig väldigt filosofisk när jag skriver detta, hehe. Glad helg FINO <3

    1. Att vara filosofisk ibland ÄR SÅ HIMLA FINT!!! Och nödvändigt tror jag. Tänker att det kan vara rent av ohälsosamt att inte vara det. Att lägga lock på får ju saker bara att koka över. Det är också det jag älskar med att skriva – och läsa – världen blir snabbt mindre och man inser att vi människor är inte så olika alltid. MEGAKRAM <3

  2. JA! att öva sig i konsten att skita i. att öva sig att sätta sig själv först innan man brister. jättejätteviktigt, tanker jag både för privat del och utifrån sådant jag ser inom mitt jobb (jobbar inom psykiatri för tillfället). ingen tackar en om tio år för att man plockade ur disken medan kroppen skrek efter lugn och ro.

    1. Du har verkligen rätt i att det är något man måste öva på, man blir ju lätt påverkat av allt som säger motsatsen. Men det är verkligen så man klarar ”allt” – skit i det mesta. Kan bara tänkte mig vad du får för erfarenheter på ditt jobb. Ser det över allt hur folk kämpar och vänder ut och in på sig själva för att klara allt. Blir glad för dina kommenterar. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *