Att ha barn, karriärshets och framtidsångest

Barn och karriär

Okej, nu har jag raderat och skrivit om så många gånger att jag knappt vet vem jag är. Så nu bara skriver jag så får vi se vart det bär. När jag frågade er vad ni ville läsa om här frågade någon om mina tankar kring det här med jobb och barn. Och jag får nog erkänna att jag har varit lite rädd för att svara. Rädd för att framstå som en idiot, oanställningsbar latis eller bara en bortskämt unge från stan. Men framför allt, så har det varit svårt att svara, helt enkelt för jag inte har något svar.
För väldigt ofta har jag känslan av att ha tagit mig vatten över huvudet.

Barn och karriär

Jag tänker sällan på Algot när jag är på jobbet. Det är väldigt skönt att få lov att vara fokuserad på något, ha kollegor och få lov att vara något mer, det är det. Problemet är att räcka till efter det. Jag kastar mig på cykeln halv fyra, springer till förskolan, lagar mat och är så trött att jag ofta häller i socker istället för salt, ketchup i brunsåsen och linfrön i pastavattnet. Men allt det går att leva med. Min värsta känsla är den när jag hela tiden håller Algot på en armlängds avstånd för att jag helt enkelt inte orkar vara med honom. Att inte orka med honom ger mig ofta väldigt mycket ångest.

Barn och karriär

För min största rädsla är att jag skall…missa honom. Att jag blundar och helt plötsligt är han stor. En del av mig vill bara släppa allt och överlämna mig själv totalt till honom.

Samtidigt har jag väldigt svårt att låta bli att vilja leva upp till förväntningarna av vad jag bör vara nu. I huvudet vet jag att det mesta löser sig, allt har sin tid och att framtiden (förhoppningsvis) är lång. Jag skall jobba längre än vad jag har levt. Men jag oroar mig ändå. Jag oroar mig för att min utbildning skall bli inaktuell och att jag ska bli omsprungen. Får en klump i magen när jag sätter på nyheterna som rapporterar om att ju längre man är borta från arbetsmarknaden ju svårare är det att komma tillbaka, speciellt för kvinnor. Såklart. Jag tänker på min ålder och jämför mig, fast man inte ska.

Vad händer om om jag är över trettio innan jag kommit ut på arbetsmarknaden efter min utbildning? Är jag värd något då?
Hur står jag i förhållande till dom som är 23, utan barn och kan och vill jobba hur mycket som helst?

Jag oroade mig väldigt mycket för att ha något att komma med efter min föräldraledighet. Ibland känns det som att den tiden försvann i ett enda orosmoln. Jag önskar att jag kunde säga att jag lärt mig ett och annat, men jag oroar mig fortfarande ibland. Att jag skall hinna skaffa mig tillräckligt mycket erfarenhet för att kunna vara borta igen utan att det kostar mig för mycket när och om vi skulle vilja ha ett barn till.

Men sen finns det även en tredje aspekt. Som alltid. Ingenting är enkelt. Det är viktigt för mig att Algot växer upp och ser att både mamma och pappa jobbar. Städar. Är hemma. Vabbar. Lagar mat. Och jag tror det är viktigt att han ser att jag har mitt eget. Är min egen. För att när han en dag faktiskt är stor så ska det inte bli för jobbigt för någon av oss att han blir sin egen.


Barn och karriär

Jag var inte beredd på att tiden skulle kännas så knapp med barn. Var fullkomligt övertygad om att det är klart man kan göra allt. Och det kanske man kan, men antagligen inte samtidigt.  Varje dag tänker jag att jag önskar att det fanns en manual, ett rätt eller fel. Men om sanningen ska fram så testar jag mig fram. Lär mig saker varje dag men min största utmaning i allt detta är att låta hjärtat vara drivande snarare än normer och förväntningar.

 

Yayoi Kusama, Helsingfors och sånt man inte ser på Instagram

Yayoi Kusama, Helsingfors Yayoi Kusama, Helsingfors Yayoi Kusama, Helsingfors Yayoi Kusama, Helsingfors Yayoi Kusama, Helsingfors Yayoi Kusama, Helsingfors

Yayoi Kusama, Helsingfors
låter som en
bra idé
lyckad kombination
som choklad
och vanilj
en sval
sommarnatt
men det blev
bara
kaos pga
en sprallig
hallontratt

skämt å sido
så var jag väldigt
pepp på
att se den prickiga
utställningen
efter att ha
sett den ena
bilden efter den
andra
här och där
och på
Instagram

men omg,
så mycket folk
inte klokt
på Instagram
ser man inte
de milslånga
köerna
det blev kanske
vårt
dyraste och
svettigaste
museum besök
ever

Algot blev helt
koko
kunde inte skilja
prickar från
människor
sprang runt som
a crazy
person
aaaaaaaaaaaa
med vinden
i det blonda
håret
nervösa
säkerhetsvakter
hack i häl
please do not
touch
Que?

vi tog beslutet
att gå
kanske det
vettigaste i
år
hade ändå det
som alla andra
också
hade
en fin Intagrambild
som dessutom
var helt
gratis
utanför i foajén

tänkt om någon
sagt det till
mig
då hade vi sparat
30 euro
och en
förmiddag vi
aldrig får
tillbaks

kanske kan det
här spara
en slant eller
två
för någon annan
galning
med barn

puss,
hoppas ni har
det bra

jo,

här är förresten
mer
Helsingfors
ifall du
missat det

En intervju, en ootd och att vara sjuk

jagootd (1 av 1) ootd (2 av 2)

Såhär såg jag
ut på
jobbet
häromdagen
(förresten, här är
en intervju med
mig på min
nya arbetsplats,
kanske kan va
kul)
det är i alla fall
roligt
att få
piffa till sig
igen
det var svårt
att motivera
på lekplatsen
eller alla promenader
i motvind
jag vet inte, jag tycker
sånt här
kan vara roliga
inslag i en
blogg
tycker det är
skönt att vila
ögonen
hjärnan och hjärtat
i något fint
ta en paus
från det dödliga
allvaret
hämta andan,
vältra sig i yta
och andra
lättsamheter
för att sen
orka ta nya tag
stå upp för
något,
skrika åt
orättvisor
men
gärna klädd
i något fint
dårå

men idag är
allt annat än
jag har hårtet i en
klämma som Algot
satte på
mitt huvud
nerbäddad i sängen
med en hög
näsdukar bredvid
förkyld och
sjukanmäld
ovanligt, för
arbetsmoralen är
så hög
känns som jag
skolkar
fast den här
gången tog
faktiskt
förnuftet över
lärde mig
läxan förra våren
när jag prioriterade
bort kroppen
låtsades som
den hade fel
att
mina förkylningar
bara var
ett missförstånd
tänkte att den
orättvist
gaddade ihop sig
med ångesten
och sömnbristen
vem fan trodde
dom att dom
var?
jäkla
grupptryck
jag är bättre
än så

oupsi doupsi
snopet när det
visade sig
att jag hade fel
att de
bara ville mig
väl
säga att något
var fel

nåja

vilken tur det
är
att man

lever och
lär