Ojdå

Min blogg låg visst nere där ett tag. Och jag som krisat rejält på soffan den senaste veckan såg det som ett tecken. Att bloggen tagit slut. Att det inte var meningen att jag längre skulle finnas online. Men det visade sig att jag glömt betala en faktura för min domän. Så det var snarare ett slarvfel, än ett tecken. Men ändå. Det ska erkännas att jag hunnit ifrågasätta allt både en och två gånger den senaste tiden.

Egentligen tycker jag både blogg och instagram är väldigt roligt. En hobby. Och som utbildad kommunikatör och digital strateg kom det också till att bli lite som praktik. Väldigt kul, men med vissa nattsvarta baksidor. Som jämförandet. Ellet antagandena. Att jag är ditt eller datt för jag lagt ut den eller den eller den bilden. Att jag mår si eller så allt utefter ett par bilder. Precis som jag säger här, så lägger jag aldrig ut något som inte är sant, varken på bloggen eller Instagram, men samtidigt så  måste man komma ihåg att det är ögonblicksbilder. Hela livet varken får eller ges plats.

Men den största baksidan – att det är så oerhört tidskrävande.

Visst, jag hade tyckt det var kul om Midis växte. No shame in the game där, men den stora utmaningen med sociala medier är verkligen att man måste nöta på varje dag. Så oerhört och sinnessjukt tidskrävande. Och det är väl det jag ifrågasätter. Om det är värt det. Men hur ska man veta det? Tusen kronor till den som kan svara på det, men vad jag vet är att jag vill somra lite nu. Hänge mig till dagar på stranden, spontanfikor, utflykter och att kolla på tv, typ. Vilket betyder att det kanske går lite långsamt här inne ett tag – att Midis får följa mig snarare än tvärtom helt enkelt.

Några saker sen sist

Jag vill typ bara skriva om hur sjuk jag varit. Är. Hur dåligt jag mått. Hur dåligt Algot mått. Det är som vädret. Ett oändligt samtalsämne. Men jag ska försöka låta bli, om inget annat för er skull. Men även för min egen. Och Antons. Jag har nog bränt hål på hans öron redan. Dagens ljuspunkt, och tro mig – den var ljus – var att Algot var frisk nog att gå på förskolan. Tack gode gud. Jag ville pussa pedagogerna på pannan när dom tog emot honom med tjo och tjim och sa att dom saknat honom. Att ha ett barn med alla influensasymptom i världen som är extra mammig och vill typ ligga med sina armbågar på mina ögonlock och vila med hela sina tyngd på min bröstkorg när man själv känner sig döende är…sådär.

Jag har verkligen bara rört mig mellan soffan, köket och badrummet de senaste 3-4 dagarna. Skrollat Instagram till vansinne. Snokat på Facebook, gått igenom alla mina klasskamrater från mellanstadiets profiler. Känt mig misslyckad och självömkat. Not a good look men influensan gör det med en. Har skåpsår på tummen från allt hjärndött slrollande. Gud. Min själ håller nog på att försvinna för varje liten tumrörelse. Längtar tills livet tar fart igen. Som till när min lillebror gifter sig om ett par veckor. Den stora frågar mellan febertopparna har varit vad jag ska ha på mig (!!!???) och vad jag ska göra av mitt liv.

Ätit helt sinnessjukt mycket glass pga en liten släng av halsfluss-ishigt tillstånd. Har liksom fått sova sittandes två dagar i rad och lipat inne på toaletten när jag vaknat hela tiden när jag varit tvungen att svälja allt saliv. Men i alla fall. Glassen- så god. Två av mina favoritsmaker är passionsfrukt och mango. Men med en dålig glass så blir dessa gärna en aning  parfymerade och tillgjorda men inte denna!

Köpte en tidning och hoppades jag skulle känna mig inspirerad. Blev mest sur. Och bitter. Annars har jag sett alla släppta avsnitt av The Handsmaid’s Tale. Är helt besatt. Den är helt absurd, sjuk i huvudet och extremt spännande. Drömmer om den varje natt. Mer då? Gjorde det här testet som Lina tipsade om. Kidish. Jo det är en grej – och en bra kampanj. Så himla viktigt att kunna och hänga med i – inte minst som förälder. Minns en föreläsare på utbildningen en gång som forskade i det här (glömt exakta detaljer men ändå), och menade att precis som lärare/pedagoger/föräldrar har koll på vem som pratar med vem på skolgården är det precis lika viktigt att veta vem, var och hur dom umgås online eftersom det är nya skolgården. Att helt enkelt förbjuda teknik funkar liksom inte. Lär ju ändras tusen gånger tills Algot blir stor och jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig oroar mig för att han ska växa upp i det här. Men man gör vad man kan för att hjälpa dom små liven att navigera (och dom oss) även i detta.

 

 

 

Sniglar, päronträd och influensan

Så många dagar det hann gå från förra inlägget tills nu. Men vi har varit sjuka sen dess. Eller det började med Algot. Öroninflammation, förkylning, slemhosta, ögoninflammation och feber. Sen var det min tur. Har legat med över 39 graders feber i två dagar nu. Helt glömt hur smärtsamt feber är. Har inte varit så här sjuka på hela vintern. Så väldigt typiskt att bli det på sommarens första helg. Men så kan det gå när man har barn i sitt liv.

Vi var i alla fall i huset. Där sommaren fullkomligt exploderat. Så vi fick panikklippa gräset som blivit 3dm långt. Det är väldigt långt för att vara en gräsmatta. Så att ni vet.

Dessutom har sniglarna vaknat till liv. Ugh, det äckligaste med sommarhus och trädgård. Kanske en snigel i sig är ok, men dom är så sjukt många. Fattar inte. Läser om Gotland hit och dit och sommarhusdrömmar. Men aldrig om sniglar och möss. Eller om hur snabbt gräs växer. Fattar inte. Vi måste låta vår tomt och trädgård vara delvis vildvuxen, vi har inte en chans annars. Så jag fattar inte när folk som har x antal pendeltid till sitt hus planterar avancerade örträdgårdar och ambitiösa rabatter.

Päronträdet blommade hur som helst. Framsidan av myntet, helt klart.

Algot som plötsligt fick lite extra energi. Lurade oss till att tro att han höll på att bli bättre. Är det så här många andra föräldrar haft det hela vintern? Stackars er. Algot har som mest varit sjukt två dagar i rad, så det här är something else. Vi är helt golvade. Bokstavligt talat.

Kanske var och är jag lite sjukhets-bitter. Sniglarna må vara, men det är ju faktiskt en liten drömplats det här. Speciellt när gräset är klippt.

Lilleman som luktar på blommor så fort han ser en. Så jäkla gulligt.

Största utmaningen som förälder? Att vara sjuk samtidigt som ens unge är lika sjuk. Hade Anton också insjuknat vet jag faktiskt inte vad vi gjort. Så tacksam för att vara två i det hela. När Algot är sjuk gör han ett lågt men effektivt gällt ljud heeeeeeeela tiden. Det skär in i hjärnan på en. Skulle man slå upp ”missnöje” så skulle en bild på honom tillsammans med det ljudet dyka upp.

Han må ha varit en grinig en den här helgen, men också en mysapa. Fast det är han nog alltid. Skulle man fråga Algot skulle han nog säga att kramar och pussar är livet. Och vindruvor.