I vår trappa och att vara rädd

Algot, alltså. Sånt jäkla riv i honom nu. Blir bara roligare och roligare och fett mycket jobbigare. Ibland lägger jag huvudet tungt på Antons axel och suckar varför tycker jag det är så jobbigt att ha barn. Alltså missförstå mig rätt, jag älskar Algot så extremt mycket. En helt övernaturligt och nästan utomkroppslig kärlek. Men jag tycker det är så sjukt bökigt med barn. Dom gör mycket ljud, har sjukt mkt energi och allt tar sån extrem tid. Sånt man inte tänkte på förr. Som att gå upp för en trappa. Kan lätt ta 35 minuter om Algot är på ett festligt humör. En fellow mamma-kämpe skickade den här till mig en kväll efter jag varit extra tuff mot mig själv. Ett sätt att säga you are not alone.

En annan dag körde jag glitter på glitter. Jag tar till alla knep för att pigga upp nu. Det är så sinnessjukt tungt ute. Ikväll kanske jag och A bokar flygbiljetter till Barcelona över hans födelsedag. Inte för att där är högsommarvärmen men för att man kan se himlen. Det här locket som vilar över Malmö krymper mig.

Annars då. Så sjukt obehagligt med överfallen och våldtäkterna som varit här i Malmö. I efterskvalpet av allt som lyfts och diskuterats under #metoo den senaste tiden, blir det på något sätt extra tydligt hur starkt kvinnoföraktet är (snarare än att det är en snedvriden bild av Malmö). Jag är alltid skiträdd för att bli våldtagen. För att jag är kvinna – inte för jag bor i Malmö.  Det är så mycket en del av min vardag att jag knappt tänker på det. Där tyckte jag #metoo-rörlesen var fantastisk och synsliggjorde normaliserade mekanismer och strukturer. Så allmängiltiga att man knappt tänker på dom. Som att jag aldrig går ut och springer när det är mörkt. Eller låtsas att prata i telefon när jag gå hem. Eller att jag oroar mig vilken uppgång från tåget är smartast att ta. Vid den ena går jag förbi ett ödsligt cykelgarage och vid den andra måste jag gå förbi baksidan av en väldigt stor och mörk krya. Jag springer alltid vilken väg jag än väljer. Med telefonen i handen och Antons nummer uppe, tummen över den röda knappen. Eller så låter jag helt enkelt bli att hälsa på mina kompisar i Helsingborg av samma anledningar. Eller det att jag alltid går in genom grinden via vår gård in till oss för att annars måste jag gå förbi lekplatsen med ett stort buskage. Går aldrig med musik i öronen och när jag smäller igen dörren är det alltid med ett rusande hjärta i bröstet.
Det offentliga rummet är helt klart begränsat för mig av en enkel anledning.

Min snippa.

Jul i Kalmar, avundsjukskänslor, ni och bloggplaner

Hej från Kalmar. Min mamma bor här så vi är uppe över helgen och firar lite jul. Det är kallt, tyst och mysigt. Landet alltså. Sån kulturchock uppe i huvudet när det går för lång tid mellan gångerna. Men jag tycker verkligen det är konstrasterna som gör det. Livet. Jag är den som nog alltid kommer bo i stan men som verkligen behöver naturen också. Lätt att glömma att så kan det va. Kanske en konsekvens av att röra sig i en väldigt nischad bransch. Ju mer nischad desto bättre, sägs det. Antingen andas du slow living eller så gör du inte det. Men i verkligheten finns det fler nyanser än så och människan och livet är mer komplex än så. Tänk vad man missar om man väljer det ena över det andra. Eller jag i alla fall.

Hej från gottegrisen och mig. Enkel och fin dag uppe i Kalmar.

Och lyxig på så sätt att jag och Anton sov till halv tio idag. Vet inte när det hände senast, att jag somnade om. Otroligt skönt. Även om jag igår kväll fick ett uns av avundsjukkänslor när jag öppnade Instagram och alla var på coola julfester. Finns ju ingen logik i dom där känslorna men dom poppar upp i bland, även hos mig. Rädslan över att missa och vara utanför. Och bortglömd. Orimligt, men mänskligt är jag rätt övertygad om

Lämnade datorn hemma egentligen. Men hade kameran uppe för första gången på ett litet tag och kände inspirationen. Och en dator kan man hitta var som så jag sprang med känslan även om det blev lite bökig redigering och annat. Men äh. Jag ville mest säga hej. För jag blir så jäkla glad när jag kommer in här och det alltid väntar så fina kommenterar. Ni värmer så mycket, vet inte om jag säger det tillräckligt ofta. Peppar, väger in, delar med er eller bara ett enkelt men underbart ”hej jag hittade den där drömjackan du pratade om”. Hur fint? Det gör mig så innerligt glad, hoppas ni vet det. Ni får mig att våga så himla mycket och nästa år kommer bloggen megautvecklas tack vare. Så pepp på det – håll i hatten! Hoppas ni hänger med.

Så mycket önskningar, ambitioner och förhoppningar inför nya året. Mer om det sen. Ska bara tänka ut hur jag ska få in lite mer natur mitt i smeten. Känns viktigt. För balsen ni vet.

Snirkliga vägar, att stå upp för what you dream about och att leva livet tillsammans

Som om
livet inte vore
nog i sig, kan det
inte hjälpas
att man tänker
till lite
extra
såhär när
ett år är påväg
att ta slut
och ett annat
precis ska
börja, inte
sant?
var är, vad
som är, det som
är, hur jag är
det som varit, det
som blir, blir jag

vill jag?

2017, ett
bitterljuvt år
ändå
jag är
någon helt
annanstans
än vad jag var
i början av
året
och när jag
blickar mot
horisonten
känner jag
sån oerhörd
lättnad, exalterad
över att
jag tog mig
tillbaka, framåt
vidare
jag blev mer
en stark känsla
av att vara
påväg, ryggraden
stärkt, inte
längre lika
bräcklig

samtidigt

så tog något
annat stryk
när vi var klara
med vårt
på varsitt håll
och skulle
gå in igen
så hade
plötsligt
vägen som
alltid varit spikrak
blivit

snirklig

tittar upp för
första gången
på länge och
inser att man

gått vilse

inte helt lätt
att skildra här
inte minst
för jag lever
mitt liv
med andra
beating hearts
som är lika
viktiga som
mitt eget
har svärföräldrar,
mor och syskon
som läser
samtidigt så
har den här
platsen
alltid byggts och
präglats av

en stark
närvaro

försvinner den
ärligheten, så försvinner
jag från den
här adressen
dessutom
så måste jag
till slut erkänna
för mig själv
stå upp för

att

jag har alltid
varit en skrivande
person, långt
innan blogg och
annat digitalt
som den gången
jag skrev om
han som dumpade
mig med ett sms
i den lokala
dagstidningen
och blev
är du hon som
skrev om anders
i tidningen
med alla Helsingborgs
gymnasieskolor
jag har aldrig
kunnat vara
tyst, för då

försvinner jag

även om jag
blir dömd ibland
längs vägen
så är den
hårdaste domen
ändå den
mot sig
själv, visst?

så,

om förra året
präglades av
shit jag är snart
30 hände något
i år, vaknade
en dag
och tänkte
herregud, jag 
är bara 30
är det såhär
det ska va?
när livet
springs åt en
som om på ett
rullband istället
för att själv
sätta en fot
framför den
andra av
aktiva val
och fri
vilja

tänker ibland att
det hade varit
så lätt
att köpa ett hus,
skaffa ett barn
till, bil
ja ni vet
lägga en filt
över den
brinnande
känslan av
att vilja något
annat, vända
blicken ner
i marken
va nu som
alla andra, samtidigt
som man
med tårar i
ögonen tänker
varför kan
alla andra
och inte
jag

för

jag kan känna
mig totalt
överväldigad
över hur svårt
det är att
kombinera
allt, kunna ge
näring till
allt i livet, i livet
tillsammans
med andra
och inte minst

– med sig själv

jag antar
att det är nu
man drar i
nödbromsen
det är nu
det gäller
att vara vaksam
vaken
lyssna inåt
våga erkänna
att jag vill
svänga av
istället för att
fortsätta
monotomt på
samma väg
även om jag inte
vet var
den bär

men vad jag
äntligen vet
i slutet av
det här året
som jag håller
krampaktigt
tag i

är att jag vill
leva ett liv
där

mina små,
knäppa, vilda
historier

får plats

 

.